Matlagning

Första middagen på ungefär sju månader har lagats ikväll. Det blev enkelt, men smaken av något bekant var nog precis vad vi behövde. Det blev pasta, stekt bacon och stekt ägg. Och så ketchup. Jag tror att vi båda var mycket nöjda efter vår måltid.

Sättling in

Nu, äntligen, börjar saker och ting komma på plats. Igår knatade jag och H, och två av hans arbetskamrater till en möbelbutik med second hand-grejer. Vi behövde en spis och ett kylskåp så att vi ska kunna laga mat själva. Vi lyckades inhandla båda till ett mycket bra pris och de levererades redan samma dag.

Men man kan ju inte laga mat utan stekpannor och kastruller och tallrikar och sånt. Så idag begav vi oss till mataffären. Man ser inga mataffärer nånstans. En del ligger under jord, men annars har jag inte riktigt fattat var folk shoppar sitt käk. Vi fick tips om en affär, Lotte såklart, och det sas att det skulle vara för långt att gå, buss var bättre. Men vi väntade på en buss som inte kom och tog en taxi istället. Korta sträckor är det bara lite dyrare än bussen.

Det visade sig dock att gångavstånd bedöms olika beroende på vad man är van vid. Det skulle ta kanske 10-15 minuter att gå. Bara några kvarter bort alltså. Så det får det bli nästa gång.

Det var kul att se en mataffär. Såklart var det annorlunda. Till exempel kan man inte köpa ett halvt eller ett kilo ris. Det packas i påsar om minst fyra kilo. Så vi tog fyra kilo. Vi kommer ha ris i flera månader nu. Sen har de massa konstiga oljor, det var inte lätt att hitta en vanlig matlagsningolja. Det var druvor och äpplen och tomat och jag vet inte vad. Kryddor var det däremot dåligt med. Det räcker tydligen med chili för folk här. Och ingenstans hittade jag bröd. Dock massor av fisk, och det luktade inget vidare, för de lägger in den och så. Vi hittade bacon och ägg, det var nästan prio ett på listan.

Sen blev det ju allt det andra också, tallrikar och sked och pinnar, stekpanna och soptunna och skålar, glas och kastruller.

Så kom gaskillen precis när vi kommit hem med alla grejerna. Han skruvade igång gasen åt oss och nu fungerar alltså spisen. Jag har diskat och rengjort grejerna så att de är redo att användas.

När detta börjar likna ett hem på riktigt ska jag ta lite bilder och lägga upp. Men det blir nog inte snart. Budgeten innebär lite i taget.

God Jul från Seoul!

Så var det julafton i Seoul. Vår klapp till oss själva blev madrassen som anlände igår. Mycket bättre än golvet, helt klart. H jobbar idag, det är egentligen imorgon som det firas jul på riktigt här så han är ledig hela dagen. Då ska jag se till att vi hittar på något kul, men redan ikväll tänkte jag att vi kunde äta något lite finare än kimbabs och fiskpanetter. Det får vi göra på restaurang eftersom vi inte kan laga mat hemma än.

Igår fick jag min första lektion i koreanska av H. Vi letade upp en sida på nätet som hade alla bokstäver och så fick jag lära mig läsa de ord som H skrev. Och hallå, det är ju busenkelt. Inte alls så svårt som svenska. Nu tycker iofs inte jag att svenska är svårt, men jag kan tänka mig att det är det för den som vill lära sig. Inget stavas ju som det låter. Men det gör det på koreanska. Precis som det låter. Det var så enkelt att läsa att jag blev riktigt sugen på att skriva in mig på en skola på riktigt. Det skulle lösa visumfrågan. Sen gäller det ju bara att lära sig vad orden man läser betyder, och sen lära sig snacka och förstå tal också. Det kan nog ta en liten stund. Men att ha koll på läsandet är ju en bra början. Jag ska börja ta tag i det där när skolan lugnar ner sig lite, jag har ju fortfarande mycket att ta igen.

Och det är vad jag ägnar julafton med när H är på jobbet. Jag läser historia och dricker Dr Pepper. Dr Pepper smakar ju marsipan och är det närmaste jag kommer marsipangrisarna och julmaten i år.

God Jul till er alla!

Kavlade upp ärmarna

Jag lyckades somna igår medan H på jobbet. Hur somnar man utan möbler och med ett genomskitigt golv? Jo, man halvligger på sin ryggsäck. Inte bekvämt för fem öre. Men jag var trött och ville slippa se var jag befann mig. Och då är ju sova ett bra hjälpmedel, för båda.

Vaknade gjorde jag när H kom hem igen vid halv åtta. Vi begav oss genast ut för att köpa städgrejer. Huvudgatan var packad (Kinapackad) med ungar. Inte nog med att de stackars koreanska barnen går i skolan sex dagar av sju, de har dessutom engelskalektioner utöver skoltid. Det innebär att alla barn väller ut ur klassrummen vid exakt samma tidpunkt, dvs när H också slutar jobba. Alla barn var i tolvårsåldern, och alla lyckades vara väldigt högljudda. Alla restauranger och butiker kryllade av de nyss frigivna stackars barnen. Jag förstår dem, jag skulle också springa och skrika om jag tillbringade vareviga dag i skolan.

Vi hittade en affär som hade det vi ville ha, men allting var utspritt så det tog en stund att plocka ihop allt till ett komplett verktyg för att ta itu med smutsen hemma. När vi kom ut på gatan igen var det helt tyst. Alla barnen hade hoppat på bussar eller satt med sina föräldrar i restaurangerna. Skönt.

Att städa tog några timmar. Vi delade upp arbetet bra emellan oss. Jag sopade och moppade hela golvet, uppe och nere. Alla ingrodda skoavryck fick jag ta i efterhand med en skrubb, men det gick bort. Och stället förbättrades avsevärt. Ny toasits var nog bästa investeringen.

Vi somnade på golvet, utan madrass. Det kändes lite som att campa. På en het strand. För det uppvärmda golvet var aningen problematiskt att justera. Antingen brändes det eller så fungerade det inte alls. Vi vaknade båda två flera gånger under natten för att trixa med panelen.

Idag sitter jag och väntar på att en madrass ska levereras till oss. Efter att vi får madrassen har vi åtminstone någonstans att sitta. De andra möblerna får vi ta i långsam takt. Det kommer ta ett tag att få ordning på allt det här. Det är mycket att få ordning på.

Julstädning, någon?

Hur många gånger orkar en människa flytta inom en och samma stad. Svaret är att fem gånger på sex veckor fungerar, med lite vilja.

Så nu bor vi på den skogsgröna t-banelinjen, linje 7. Nordöst om staden. Vi hade nog låga förväntningar, för säkerhets skull. Man vet ju inte vad man får när någon annan väljer ens boende. Det ligger en bit från tunnelbanan, man bör ta en buss.

Vi kommer fram. Området verkar bra. Byggnaden ser helt okej ut. Hissen fungerar. Bra så långt. Så öppnar vi dörren till 616. Första intrycket är "rymligt". Stället är helt tomt, vilket man får förvänta sig av en omöblerad lägenhet. Vi har loft. Ett ganska stort sådant faktiskt. Där får väl sängen hamna så småningom. Potential tror jag en mäklare hade beskrivit det. Men det visar sig att ett första intryck lätt kan ändras, tvärtemot vad folk säger.

För fy satan vad skitigt det är. Och nu skojar jag inte. Det är det äckligaste mest bakteriella jag bevittnat i mitt liv, med mina ögon. Var börjar man? Badrummet som är täckt med skoavtryck på hela kaklet, och en toasits man inte kan titta på, än mindre tänka sig att sitta på, som den ju faktiskt är till för. Köket, eller det som ska vara kök saknar helt spis och kylskåp. Däremot är det dekorerat med gamla cornflakes och vasken bjuder på ett halvätet kycklingben. Mums. Varenda handtag är klibbigt att ta i. På en skala från ett till tio, där jag kan leva med upp till åtta i smuts, är detta en nio och en halv. Indien är fortfarande värd tian.

Nu kan man ju tro att det bara är att skrubba rent här. Och visst, det är självklart planen. Men det gör ont i mig att JAG ska behöva städa upp efter en total främling, som råkat bo här innan oss, och varit snäll nog att lämna sin gamla äckliga soppåse öppen i hallen. Och det är inte bara det direkta dammet och smutsen som stör mig. Stället är inte omhändertaget. Alls. Köksfläkten kommer jag ALDRIG att använda. Den har så mycket gammalt smuts i sig att det nog inte går att få rent, den måste bytas ut. Eller väggarna, som har fettfläckar från konturerna på gamla möbler. Tanken är att vi ska betala en månadsavgift för detta. H:s jobb pröjsar hyran men vi står för månadsavgift för underhåll på 100.000 won. Det är ungefär 730 kronor eller nått sånt. För de pengarna tycker jag att de kunde hyrt in någon att städa. Eller tapetserat om. Jag undrar om det är vårt ansvar.

Vi kan inte mopsa emot så mycket. Vi är tacksamma över att vi ens har någonstans att bo, och att det dessutom är betalt utöver H:s lön. Men jag fattar inte varför man inte har en policy i detta land att folk städar när de flyttar ut. Det är åtminstone lättare att göra rent sin egen skit. Nu får jag istället lust att slå skitrekord när vi flyttar ut, och vips har lägenheten hamnat i en negativ spiral. Den lägenhet som ändå är fin och har massor av potential.

Jag måste köpa en växt.

Medan jag sitter här nu har H gått till jobbet. Jag undrade hur jag skulle klara mig flera timmar själv i detta råtthål. Jag satte mig på ryggsäcken och tog fram min Jessica. Sökte efter trådlösa nätverk och fann ett att snylta på. Så medan jag väntar på att rummet ska värmas upp, det står stadigt på 14 grader, surfar jag runt på nätet. Jackan på. Tumvantarna från födelsedagen vore trevliga, men det är svårt att skriva då.

Kanske kan Ingvar Oldsberg få mig att glömma misären, och blicka framåt. Tempen är upp till 15 grader. Nu blir det "På spåret".

Precis när man trodde allt fuckat upp sig

Det visar sig, som alltid, att allting ordnar sig till slut. Eller åtminstone tills nästa hinder dyker upp. En sak i taget. H har nytt jobb, faktiskt bättre på många sätt och vis. Med det kommer nytt boende och vi fick veta idag att vi kan flytta in på fredag. Så förhoppningsvis blir det sjätte och sista stället vi bosätter oss på. Jag hoppas stället har ugn. Och en säng. Av de två sakerna vet jag inte riktigt vad jag helst vill ha. Men jag vill laga potatisgratäng. Herregud vad jag saknar potatis.

Vi är alltså tillbaks på motellet i Songnam. Mindre rum denna gång, men det gör inget. Så länge duschen och hårtorken fungerar är jag nöjd.

Enda problemet är att här finns saker som distraherar. Som teven och internet, eller värre, teve på internet. En kanal visar bara sånt som man bara måste titta på istället för att kanske plugga. Som Top Model. Eller Oprah. Eller Sex and the City. Alla sånna där onödiga teveprogram som man blir läskigt beroende av. Men jag har, dock under förra veckan ska erkännas, lyckats följa mitt skolschema utomordentligt bra. Det var en stor lättnad att bli godkänd på min allra första uppgift. Den känns alltid lite tongivande för en termin. Det jag har att ta igen hoppas jag bli klar med under jullovet. Speciellt som vi inte kommer fira julen alls. Det är på måndag va? Enda känslan av att det är jul är julskyltningen, som man inte ser något alls av i Songnam, eller tevereklamen, som jag inte förstår. Med andra ord har jag inte fått in någon julkänsla, men det brukar jag inte få andra år heller. Så kanske visar det sig att jag på julafton saknar julen lite grand trots allt. Det får visa sig.

Nu börjar Sex and the City. Gotta go.

Precis nar man trodde allt ordnat sig

Jag trodde att det skulle racka med att H fick jobb for att tillvaron atminstone i tanken skulle bli mer stabil. Men sa enkelt var det visst inte. Det har strulat till sig, om det ar missforstand eller otur som ligger bakom vet jag inte och egentligen spelar det ingen roll. Vi trodde vi blev lovade nagot som sedan togs ifran oss. Sa nu maste vi flytta, igen. Vi bor redan pa den fjarde platsen hittills, och formodligen blir det inom nan vecka eller sa dags igen.

Fordelen med att bo dar vi bor nu ar att det finns tvattmaskin, i rummet. Sa vi har maskintvattat allt vi ager for forsta gangen sedan Thailand. Det slar handtvatt, helt klart.

Vi har inget internet dar vi bor, vi skulle fixa det men sa fick vi veta att vi maste flytta och da ar det ju ingen mening med det. Sa darfor skriver jag fran H:s jobb. Och dar saknas mina aao.

Eftersom jag inte har internet inom behagligt rackhall far jag se till att skriva lite om mina observationer nu pa en gang. Killarna forst. De verkar ratt sa feminina och bekvama i den rollen. Exempel ar glittriga slipsar, som jag tror drojer lange innan de kommer till Sverige. Och sa tar de mer pa varann, men inte pa det dar arabiska viset. Araberna holl varann i hand, men dar tog det stopp. Killarna har lagger sin hand pa en killkompis lar utan att tycka det ar natt konstigt. Och inte ska det val vara nagot konstigt heller. Det ar bara det att killar i Sverige inte gor sa.

Tjejerna. Modet med stovlarna ar stort har. Sjalv har jag bara mina kina-dojjor som lacker nar det regnar. Som tur ar regnar det inte mycket alls. Tjejerna ar ocksa valdigt typiskt feminina. De ar tysta och haller for munnen nar de skrattar, ni vet, som vissa gor for att de har tandstallning.

Och sa ar det golven. Som alltid ar uppvarmda. For koreaner sover pa golven, pa tunna madrasser. Enligt H ar det darfor koreaner ska vara kortare an andra ostasiater, men det vagar jag inte saga om det stammer. Jag tycker de ar ratt lika kineserna. Fast de som sager att alla asiater ser likadana ut, och att man inte kan se skillnad pa person, de har ju dessvarre inte varit i Asien nagon langre tid. Ok att de har svart har, mandelformade ogon och relativt hoga kindben. Men bortsett fran det ser de faktiskt valdigt olika ut. Det har aldrig hant att jag inte kant igen nagon som jag mott tidigare. Fast H sa till mig att asiater sager samma sak om oss, att alla sk vita ser likadana ut. Kanske gor vi det.

Problem med kniv och gaffel har jag ocksa borjat upptacka, vilket kanns sjukt lojligt. Det ar ju vad jag atit med hela livet. Men nu ar jag mer van vid pinnarna, metallpinnar i Korea. De ar lite halare an tra, men man kan greppa tunnare saker. Ibland bestaller jag mat som kraver kniv och gaffel. Jag har tappat kniven i golvet, eller varit nara, vid ett par tillfallen.

Dagarna gar at till att plugga. Jag har mycket att ta igen, men kanner att jag ar pa god vag. Och med jullovet i sikte ska jag nog klara av det. Pa det viset ar det ju bra att vi inte har teve eller internet. For jag pluggar verkligen. Forutom nar jag pausar och lagger patiens (stavas det sa?)pa datorn.

Nu ar H klar med sin rapport. Nu ska vi ga ut och ata middag. Blir det kimbab igen?

Som hemma fast annorlunda

Vi har flängt och hängt en del den senaste tiden. H har fått jobb, och haft träning hela veckan. Själv har jag haft fullt upp med att komma igång med studierna på allvar, och det är roligt. Jag har tagit med mig min litteratur och följt med H till jobbet, men väntat på honom utanför. På så vis har jag inte haft internet eller teve som distraherar. Vädret har varit strålande också, kyligare, men strålande. Vi har tagit promenader. Frisk luft är härlig. Till och med mitt i stan känns det inte lika smoggigt som Shanghai. Och jag är fortfarande inte van vid att det är så annorlunda mot Kina, när till kommer till kläder och miljö framförallt.

Jag har börjat ta mig runt på egen hand också, vilket är busenkelt. Fast ibland är språkbarriären svår att komma över. Som när jag åkte till biblioteket själv för att få tag på en av mina kursböcker. Det tog ett bra tag innan jag hade boken i handen och kunde börja kopiera. Men jag lyckades fixa kopieringskort från en maskin på egen hand. Små saker att vara lite stolt över.

Och så har vi träffat en massa gamla vänner till H. Det var födelsedag för ett par kvällar sedan för en gammal klasskompis. Alla är jättetrevliga, fast bara ett par stycken kan lite engelska. Men det känns fortfarande ok att observera och lyssna. Kroppsspråk kommer man trots allt långt med. Jag är dock lite förvånad över mitt tålamod. Och jag lyckas lära mig lite faktiskt. Som till exempel ”Trevligt att träffas” som låter ungefär ”Pan-ka wo-yo”. Jag tänker på pannkaka så att jag ska minnas frasen.

Eftersom H har fått jobb på andra sidan stan (norr om floden) måste vi flytta. Om nån vecka eller så får vi en egen etta, tills dess får vi ta och hitta ett annat motell i närheten av H:s arbetsplats. Området ligger mittemellan tre olika universitet och människorna på gatan är alla i tjugoårsåldern. På väg till arbetsplatsen idag tyckte H att han såg den kanadensiska tjejen från teveprogrammet med alla utländska flickor som jag har som avsikt att bli en del av. Den första koreanska kändisen sedd i verkligheten. Vi har inte sett en kändis sen vi såg Rolf Lassgård på flygplatsen i Bangkok...

Jag har först nyligen insett att det faktiskt är snart sex månader sedan vi lämnade Sverige. Och därmed lika lång tid sedan jag lagade mat. Det är nog vad jag ser fram emot mest när det kommer till att få en egen lägenhet. Kanske lagar jag pannkakor. Pan-ka wo-yo.

Födelsedag i Seoul

I torsdags firades det födelsedag i Seoul. Den här gången var det min tur. Jag fick en perfekt present och vi tillbringade hela dagen ute på stan. Vi tog oss först till ett köpcenter. Utanför entrén var det vinprovning där man skulle gissa från vilket land vinet man provade kom ifrån, gissade man rätt vann man, just det, en vinflaska. H frågade om jag ville testa, och jag sa att vilket vin jag än fick så skulle jag gissa på Chile. No matter what I get. Vi stod i kö och H översatte för mig var fyra av vinerna kom ifrån. Det femte hörde han inte vad det var. Så var det min tur. Jag tvekade lite, men sa till slut Spanien, det var ett av länderna H hade sagt. Kvinnan som ledde tävlingen tittade ledsamt på mig och skakade på huvudet. Vad jag druckit var chilenskt. AMEN ÅÅÅH! Jag sa ju att jag skulle gissa på Chile vad jag än fick, men det var inte ett av de länderna H hade hört nämnas. Typiskt min otur att välja det chilenska och gissa fel. Så det blev ingen vinst för mig. Men det var åtminstone roligt att prova.

Sen gick vi på museum inne i köpcentret. Det handlade om Koreas historia, och var rätt så fint uppbyggt. Fast jag vet inte om jag lärde mig så mycket, men det var kanske inte heller syftet med att gå dit. Och någonting utöver det vanliga, vilket var viktigast.

Jag ville äta middag ensam med H för att möta hans kompisar efteråt. Valet föll på TGI Friday’s. Revben på födelsedagen är nästan ett måste om det går att genomföra. H beställde spaghetti. När maten kom ställdes spaghettin vid mig och revbenen vid H. Jag antar att inte så många koreanska damer äter ribs... Det var gigantiskt gott. Och efteråt passerade vi Krispy Kreme där vi köpte ett par munkar. Här, som i staterna, får man en gratis, så den åt vi direkt medan vi tog med oss de andra.

Så mötte vi H:s vänner. Jag fick många grattis och även lite dans. Vi drack vin och åt ost igen. Både jag och H fick snabbt huvudvärk dock, restauranger och barer är ofta väldigt rökiga här. Så vi lämnade sällskapet och åkte hem strax innan midnatt.

Det var en mycket bra dag, vantarna var en riktigt bra present, och traditionsenligt sjöng jag för mig själv hela dagen. H hjälpte såklart till med sången. Happy birthday to me. Happy birthday to me. Jag har hittat på en egen sång med de orden. Jag är barnsligt förtjust i födelsedagar. Ingen tårta, men Krispy Kreme är nog bättre. Ja, en bra dag blev det. Tack för alla gratulationer från er därhemma!

Inlägget som aldrig publicerades pga internets ovilja att fungera

Förra inläggets titel blev plötsligt inaktuell efter i tisdags kväll. Jag och H var inne i stan och åt middag tillsammans med Rock och hans vän Wesley. Det var ett mycket trevligt ställe. En äldre man som lagade maten precis intill fönstret, och han log hela tiden när han jobbade, till och med när han sopade golvet. Mitt under middagen började det, helt utan förvarning, att snöa. Stora flingor också. Tur att jag och H fått låna jackor. Jag gick ut och ställde mig mitt i gatan. Jag fick flingor i håret. Ja, första snön är alltid magisk. Och jag antar att det numera är vinter.

Höst

Vårt liv i lilla Songnam är okomplicerat. Vi har lyckats vända på dygnet igen, den här gången åt rätt håll. Det är bra, för dagarna är fina med solsken och höstlöv, för värdefullt för att sova bort.

Häromdagen beslöt vi oss för att göra en tur till fortet som finns här i staden. Men det visade sig att det verkliga fortet ligger längre bort, och vi tog oss istället till en sightseeingplats med tempel och sånt. Det fanns flera olika tempel, alla uppe i bergen och det skulle ta oss en lång stund att gå hela vägen upp. Eftersom det inte var något vi hade planerat sa vi att vi går upp så långt vi orkar, och njuter av skogsluften. Man kan ju alltid vända. Vi är aningen ur form sedan Kina. Så att skogsvandra upp för berget var svårare än vi båda trott. Vi gjorde ett stopp och satte oss på en bänk inne i skogen. Tittade på alla som gick förbi med sina vandringskäppar och fleecetröjor och rejäla skor. De hade uppenbarligen vetat vad de gett sig in på. H började fota, löv och träd och skog och mig, och helt plötsligt dök en fasan upp. En riktig färggrann fasan. När H gick närmare för att fota försvann den såklart. Den var cool att se. Även om vi inte tog oss hela vägen upp var det ändå en bedrift att komma en bit på vägen, och det var härligt att andas höstig skogsluft.

Dagen därpå skulle vi till stadsbiblioteket. H behöver böcker för sin uppsats. Vi fick leta runt ganska länge innan vi hittade byggnaden. Vi var tvungna att skaffa dagspass för att komma in, fylla i formulär och greja. Och man fick inte ta ut några böcker, endast göra kopior. Efteråt promenerade vi till tunnelbanan och åkte ett par stopp till kvarteren där vi brukade bo. Överallt såg vi par, något som jag och H båda la märke till. Det kan ha varit för att det var söndag, men jag mindes att jag också sett massor av ”Alla hjärtans dag”-grejer på Sleven innan vi åkt hemifrån. Det visade sig att här i Korea har man två sånna dagar. Den 11 november är en av dem. Jag antar att det är bra för paren som enbart håller ihop ett halvår.

Vi väntade på att en av H:s kompisar skulle dyka upp på sin bar, Bum äger House of Blue. Vi tillbringade resten av kvällen med honom. Jag var dödstrött och somnade nästan, vilket kanske skulle vara oförskämt om det inte vore för att jag faktiskt inte kunde delta i samtalet och därför hade en ursäkt för varför jag tröttnade.

Korea är bra. Det finns en vattenbehållare på rummet, så man måste inte komma ihåg att köpa flaskor hela tiden. Det finns en liten kyl också, så jag kan köpa yoghurt på kvällen att äta till frukost. Och så kanske det allra bästa. En hårtork. Min hårbotten är inte blöt när vi ger oss ut i det kyliga vädret, och så är jag snyggare. Ja, det är bra här. Jag kan också läsa kommentarerna igen. I Kina kom jag inte åt min egen blogg på grund av censuren, men jag har nu kunnat läsa dem alla. Tack till er som skrivit en rad då och då. Det uppmuntrar. Jag ska försöka uppdatera bloggen oftare, så det inte blir så långa inlägg för er att läsa. Nu är det dags för frukost. Jag är sju timmar före Sverige.

Positiv förändring

Två dagar i Korea. Hur ska jag summera? Direkt när vi anlände ringde H upp en av sina gamla högstadiepolare som lovade att hitta boende åt oss. Vi tog flygbuss och taxi till området och väntade i en restaurang på att vännen skulle dyka upp. Jag kan inte beskriva hur trötta vi båda var. Under natten hade jag bara sovit två timmar, och H hade varit uppe ännu längre. Allt jag ville var att komma till vårt hotell och somna. Vännen, vi kan kalla honom Rock, dök upp och vi checkade in. Men vi kunde inte bara säga godnatt där och då, fem år hade gått sedan H och Rock setts. Vi promenerade ett knappt kvarter till Rocks bar, Live in Seoul heter den. Väl där inväntade vi fler barndomsvänner. Under tiden dracks det Ballantines (köpt svinbilligt på taxi för låga dollar), för mig blandad med cola. Äntligen riktig alkohol. Ingen skräpöl eller dåligt dynastivin. När vännen JK dök upp öppnades rödvin (Chile!) och till det ost. Ost. Riktig ost! Kombinationen rödvin och ost är lätt att glömma när den inte prövats på minst fem månader. Jag brydde mig inte om att hela samtalet flöt på koreanska. Jag befann mig i en drömvärld där mina smaklökar äntligen fick känna på något bekant. Det är värt massor. Efter att fler vänner dykt upp begav vi oss till en restaurang för nattmat. Vi grillade och drack soju. Allt koreanskt smakar för övrigt bättre i Korea än i Kina. Strax innan två på morgonen var det dags att vända åter till hotellet och äntligen få den sömn vi så väl behövde. I en mjuk säng.

Dagen därpå vaknade vi sent och begav oss först efter att det mörknat till ett köpcenter för att hitta jeans till H. En nödvändighet. Efter att dessa inhandlats behövdes mer pengar för att betala för tunnelbanan tillbaks och vi försökte en uttagsautomat. Jag blev nervös när även den tredje vi provade avvisade mitt kort. Tydligen kan man bara ta ut pengar från Visa-kort i vissa speciella, internationellt godkända, maskiner. Allt jagande efter pengar gjorde att vi missade sista tunnelbanan och fick ta en taxi tillbaka. Vi besökte återigen Rocks bar, vi hade flera saker att fråga honom om, praktiska saker. Det blev vitt vin och kex. Jag började känna mig bortskämd. Vi lämnade baren för att hitta mat, kimbab för mig och något starkt för de två som klarar det. Tillbaka på hotellet hade vi problem att somna eftersom vi vaknat så sent. Så vi stannade uppe och kollade på Stargate Atlantis

Idag gick vi upp vid elva för att hinna checka ut i tid. Det första hotellet var för dyrt för att vi skulle kunna stanna längre än två nätter. Vi hade åtminstone hunnit utnyttja ångbastum i badrummet. Rock skulle möta oss vi tunnelbanestationen för att ge oss skjuts till den förstad som skulle vara billigare att bo i. Det var första gången jag fick se centrala Seoul i dagsljus. Och i lunchrusning. Det är vackert här, ungefär som september i Sverige. Min favoritmånad. Varm sol, men kyliga vindar och löv som gulnar och faller. Vi satt på en bänk och observerade människor och det kändes mycket som att befinna sig i en amerikansk storstad, kanske New York. Människorna klär sig modemedvetet och propert. Inga pyjamaser. Vädret var perfekt. Jag hade kunnat sitta på den där bänken i timmar. Men Rock kom, tillsammans med sin fru och 15 månader gamla dotter. Jag och H delade baksäte med den sistnämnda. Hon tog en titt på mig och bestämde sig sedan för att skrika sig till sömns. Att dela baksäte med främlingar kan inte vara det roligaste när man är ett år gammal. Föräldrarna spelade barnsånger för att kanske få henne lugn. Alla sånger lät bekanta och jag funderade över om det kanske var så globaliseringen började, med barnsånger. En halvtimme med bil tills vi var framme i Songnam. Vi tog en promenad för att bekanta oss med området, och för att vädret var så fantastiskt. Jag hade förväntat mig mer kyla, men tydligen regnar det knappt denna tid på året. Det är som att man får det bästa med hösten utan det värsta. Jag kan knappt vänta tills jag får åka in till stan igen, vilket borde vara snart, för att se mer av allt det jag hittills gillar.

Och för att ge mina fans vad de förväntar sig, en matrapport: Inget jag ätit hittills har smakat dåligt, allt har faktiskt till och med smakat bra.

Vi har nu varit ifrån Sverige i drygt fem månader. Och trots att det kanske låter fånigt känns det lite som att vi har hittat hem. Åtminstone för ett tag framöver.

Snart dags

Nu är det mindre än 11 timmar tills vi flyger. Det mesta är packat. Att packa gör mig alltid en aning splittrad. Först ska allt vikas. Sedan läggas i grupper efter vilket som ska i vilken väska. Sedan börjar själva packandet. Men det tar alltid stopp någonstans. För vissa saker går inte att packa förrän i sista stund. Och kanske vill man inte att de sakerna ska ligga överst i väskan, därför att de tar mer plats på det viset. Det i sin tur leder till att man inte kan packa det som ska ligga ovanpå. Och så sitter man där, i samma situation som alltid när man packar. Man är bara halvfärdig. Det sista kan man bara göra i anslutning till att man lämnar rummet för gott. Och till den stunden inträffar är jag splittrad. Alltid lika splittrad.

Väskan har mycket mer plats än när jag först lämnade Sverige. I vanliga fall är det tvärtom. Man ska ju ha köpt souvenirer och nya kläder och sånt på vägen som gör att man fyller ut minsta lilla utrymme ryggsäcken har kvar att erbjuda. Men den här gången har jag rest över årstider. Jag har länge rest med jeans och jacka och strumpor och sjalar i väskan. Nu måste jag bära allt det för att inte frysa i detta höstkyliga Shanghai. Och värre kommer det att bli i Korea. Jag kommer därför att förbereda mig på det värsta genom att ha mina egyptiska bomullsbyxor på mig under jeansen. Jag fruktar Sverige-kyla.

Korea har varit ett mål mer eller mindre i ett år. Jag trodde nog inte att jag skulle komma dit så snart som det nu blir, men att jag skulle hamna där förr eller senare har jag länge haft klart för mig. Jag har konsumerat så mycket film från Korea att det känns lite som att jag känner till landet redan. Vi får se hur mycket det är som stämmer.

Födelsedag

Igår firades det födelsedag i Shanghai, och eftersom det inte var min kan ni ju ganska lätt ana vems dag det var igår. Jag hade gärna velat gå till köpcentret och åkt skridskor på åttonde våningen, bara för att göra något som var lite utöver det vanliga denna speciella dag. Men H har dragit på sig en förkylning så det får bli en annan dag. Istället sov vi länge, nästan läskigt länge. Presentöppning och (försök till) sång följde på det. Lite senare begav vi oss till den koreanska restaurangen. Jag försökte lära mig att säga ”grattis på födelsedagen” på koreanska, men det var lite för komplicerat, till och med för mig. Kanske nästa år...

Anyways, vi grillade spicy pork ribs och drack soju. Det var så gott, och vi åt mer än vad man kanske borde. Vi fick ta en taxi hem, fast det bara tar en dryg kvart att gå. Vi skyllde på förkylningen, att det är svinkallt, och hur mätta vi var. Och så kostar en taxi bara en tia. Istället för tårta blev det mandariner och Chupa chups (colasmak såklart). Vi avslutade med att spela poker, det där med LAN är typ superpraktiskt. Jag vann tre omgångar av tre. Kanske borde jag låtit H vinna. Mycket bra dag med undantaget skridskoåkningen. Men det var inte min födelsedag, inte mitt beslut. Förhoppningsvis hinner vi klämma in lite is den knappa vecka vi har kvar i landet. Biljetterna är köpta för Seoul och vi drar på onsdag. Det ska bli spännande.

Bananmannen 2

På vägen tillbaka från köpcentret idag stannade vi till i affären för att köpa något att dricka, och lite snacks. Vatten är viktigt att alltid ha på rummet. Men luften inne i butiken var svår att andas, förmodligen på grund av äggen de tillagar i stor kastrull. De flyter runt i en rödbrun buljong, som i min fantasi är kycklingblod. Jag gav H plånboken och klev ut på gatan för frisk luft. Så frisk den kan bli i ett smoggfyllt Shanghai. Medan jag står utanför butiken sneglar jag över åt Bananmannens håll och ser hur han försöker övertyga en ung kvinna att köpa de bananer han håller i. Man behöver ju inte vara ett geni för att räkna ut att det var bruningar jämfört med de kvinnan tittade på. Hon insisterade hårt, höjde rösten mycket, kineserna verkar gilla att höja rösten. Till slut tog Bananmannen hennes utvalda klase (tillsammans med en av sina bruningar) och la på vågen. Han ger inte upp den där Bananmannen. Anmärkningsvärt kan kanske också vara att utlänningar får styckpris, kineser kilopris.

Bananmannen

Jag har ju inte berättat om bananmannen! Alltså, utanför vår dörr mer eller mindre, finns en fruktförsäljare. Då och då när jag köpt min yoghurt till frukosten går jag förbi honom för att komplettera måltiden med en banan eller två. Oftast köper jag två och ger en till H. Bananmannen är väldigt känslig. Jag får inte ta i frukten själv, bananerna ligger som vanligt i klasar och jag vill ju välja de som ser finast ut. Det finns alltså en poäng med att ta i frukten eftersom jag inte kan kommunicera vilka jag vill ha. Men så fort jag närmar mig frukståndet springer bananmannen fram för att hindra mig från att bryta en klase. Egendomligt. Två bananer kostar en och femtio. Ett standardpris, oavsett hur stora, små, fula eller snygga de är. Så för ett tag sedan så gick jag ner för att köpa min frukost, och till den bara en banan. Rimligtvis bör den då kosta 75 öre, right? Jag gav honom en yuan, rmb, vad ni nu vill kalla valutan, och väntade tålmodigt på växel tillbaka. Inget hände. Jag stod där med påsen med en banan i och tyckte inte att den dagen var en dag att bli lurad på. Så jag sa till mannen, på engelska, att jag vill ha min växel tillbaka. Han såg väldigt frågande ut och jag tecknade och sa att jag vill ha växel på min 1 yuan. Då går bananmannen fram till sina klasar, river av en ful brun banan och slänger ner den i min påse. Nu är det jag som tittar frågande på bananmannen. Men jag tänker ändå att det trots allt var aningen uppfinningsrikt av honom att jämna ut mitt överbetalade pris med en fuling bruning. Så jag låter det gå. Säger whatever och går från platsen. Är det så här man löser tvister i Kina så får jag väl helt enkelt ta seden dit man kommer och acceptera det.

Det ser ut som att det kan lösa sig med vart vi ska ta vägen, precis som jag förutspådde att det skulle. H fick idag tag i en resebyrå som säljer relativt billiga flygbiljetter till Seoul. Det verkar därför som att vår resa österut fortsätter. Inget visum behövs och jag får stanna i tre månader. H behöver inte heller visum men får bara en månad. Det är skönt att veta att det kan ordna sig. Det kommer att bli lättare att sova om nätterna.

Alone in the cold

Efter middagen med Kori i fredags är vi nu helt ensamma i Kina. Om man inte räknar med alla de miljoners miljarder kineser som bor här. Men vi känner ingen av dem, så då räknas de inte. Ovan syns ett par som vi inte känner.

Vädret är mycket mer behagligt nu, med nackdelen att det är svårt att få tvätten att torka på balkongen (mamma blir säkert förvånad att höra att jag handtvättar allt själv). Det blåser och håller sig kring 21 grader på dagen, ner till 14 på natten. De kineser som kom hit på filmvisning häromkvällen skrattade åt mig när jag tog på mig både halsduk och jacka när vi följde dem ut. De frågade om jag frös, och jag kan ju inte påstå att det var varmt direkt. Vi har ju haft het sommar (30+) sedan i juni och då är det väl inget konstigt att jag fryser när det är 17? Det får mig att längta tillbaks till Thailand en aning. Det är svårt att inte längta tillbaks till Thailand. Har börjat få mer distans till Indien också. Jag kan skratta åt det som skedde där, som till exempel det hotellrum i Pushkar där man fick välja att ha lyse och fläkt på, eller lyse och fläkt av, vilket gjorde det svårt på nätterna att välja. Jag tror jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, men jag kan inte läsa dem så ni får ursäkta eventuell upprepning.

Tiden går nu åt till att söka på internet. Om bara ett par veckor måste vi lämna Kina. Visumet går ut och vi får inte förnya ytterligare. Tre månader är max. Det är ganska dumt för ett så stort land, men byråkrati är byråkrati, var man än befinner sig i världen. Så nu ser vi oss om efter alternativen. Lämna och komma tillbaks, eller lämna och stanna borta. Det vore trist att dra utan att ha varit utanför Shanghai, men verkligheten kan se så ut att vi inte har mycket val. Det som sker brukar vara det som till slut är det bästa. Inshalla.

Mest en uppdatering

I fredags promenerade jag och H i våra nya gympaskor (99 respektive 129 kronor) till köpcentret som ligger närmast där vi bor. Det är raka vägen förbi universitetet, tar ungefär 20 minuter i snabb takt att knata dit. H ville kolla om där fanns ett Burger King och eftersom det finns Pizza Hut, McDonald’s och KFC så tyckte vi att det faktiskt vore underligt om ett BK skulle saknas. Han hade rätt. Och en Whopper har aldrig tidigare smakat så bra. Dessutom har de sallad på menyn (!), och färska grönsaker är något kineserna inte gillar. Men det kommer bli vad jag äter nästa gång vi går dit. Den här bloggen har kommit att handla mycket om mat. Jag ska försöka bättra mig.

Ikväll kommer vi att få besök av ett gäng kinesiska universitetsstudenter som läser koreanska. De ska se på film här. Allt enligt planen. Det ingår i H:s uppsatsskrivande. Det kommer bli trångt. Men det är bra att han kommer igång med det där. Jag längtar tills jag har mina böcker närvarande så jag också kan ta itu med att ta lite poäng. Att promenera och se på film hela dagarna känns lite fördummande. Läsning blir därför välkommet.

Vi är snart ensamma igen. Både Caroline och Kim har åkt nu och det är bara Kori kvar av svenskarna. Snart försvinner hon också. Fast H och jag har ju lyckats underhålla varandra i 4 månader nu, så vi ska nog klara oss.

Aktiva

H har fått jobb. Han ska lära koreanska studenter engelska. Det kommer att bli en tuff uppgift, jag vet, jag prövade nämligen också för jobbet. Jag gjorde nog inte ens ett hälften så bra försök som H, men å andra sidan hade han en fördel. Han kunde identifiera sig med studenterna på ett sätt som jag omöjligt kunde. Och när mina ungdomar pratade med varandra på koreanska önskade jag för ett ögonblick att jag vore H. Anyway, han fick ett jobb och ska vara där 3 timmar i veckan vilket hjälper ekonomin något. Och jag ångrar inte erfarenheten att prova på att konversera på engelska med ett gäng ungdomar som befann sig på en åttaårig svensks nivå. Klart en utmaning.

Igår var vi tvungna att plocka upp passen igen, eftersom vi för andra gången förnyat vårt visum. Vi hade sedan innan bestämt att vi skulle hitta på något turistigt efteråt och dra nytta av att vi åkt taxi downtown. Under morgonen, medan jag sov, hade H valt att satsa på YuYuan garden men misslyckats att hitta det på vår karta som vi köpt som nyanlända för tio spänn. Det löste jag när han var i duschen.

Två pass rikare men 100 spänn fattigare kom vi fram till ingången till kvarteren runt trädgården. Massor av souvenirer, butiker och en hel drös turister. Det var härligt att strosa runt i det perfekta solskenet i den perfekta miljön. Nästan direkt gick jag in i en liten butik och köpte mig en sjal, som enligt etiketten var gjord av 45% silke. Det tror jag inte ett skvatt på. Men den var fin och H prutade på kinesiska ner den från 55 till 35.

McDonald’s och Starbucks hade föga förvånande hittat sig in i paviljongernas bottenvåningar, men vi struntade i båda och köpte våra biljetter in i trädgården. Och det var vackert, och oerhört fridsamt med sjöar och dess fiskar, pilträd som glittrade i solskenet, och stenar och statyer. Och så alla paviljonger och lusthusliknande byggnader såklart. Jag fick ta bilder på H. Äntligen!

Både svenska och koreanska hördes bland turisterna. Det är alltid lite konstigt och speciellt att höra sitt modersmål talas av främlingar när man inte hört det på länge. Att ringa hem är ju en sak, men i vardagen saknas det ju helt.

Efter mingel med utlänningar och mängder av foton i kameran begav vi oss till fots mot floden. Det var skymning och när vi kom fram till promenaden var det perfekt utsikt över Pudong och dess fascinerande arkitektur. Men båttur får det bli en annan gång. Efter alla pengar vi spenderat under dagen var det en lättnad att kunna ta bussen hem. Den kostar endast 2 kronor per person.

Besvikelser men lite bra

Det blev sightseeing under veckan som gick. I måndags tog vi tuben downtown för att promenera någon kilometer till det tempel som kallas för Jade Buddha Temple. Mitt första kinesiska och faktiskt väldigt intressant. Det var mycket folk, både turister och Shanghaineser, förmodligen för att de flesta var lediga från jobb den veckan eftersom det var "national holiday". Rökelsen doftade gott och det fanns mycket att fota. Det skötte H bra som vanligt. Men de foton jag tog på honom har han redan raderat. Han var onödigt självkritisk. Fotona på mig finns kvar och är ovan.

I fredags blev det dags för IKEA igen. Jag har inte kunnat tänka på kinesisk mat utan att må illa på sistone, än mindre har jag kunnat äta den. I tisdags blev det pizza. I onsdags blev det hamburgare. Och i torsdags spaghetti med något som inte ser ut som köttfärssås men som smakar som det. På fredagen började alternativen runt hotellen att bli färre, så få att en tripp till IKEA inte gick att undvika. Och jag hade sett fram emot laxen ända sedan vi åt de dåliga köttbullarna senast vi var där. Vilken otrolig besvikelse det blev då jag såg att de inte hade den lagade laxen, bara den gravade! Och en liten tallrik med en platt bit lax blir man ju inte mätt på. Jag hade dessutom inte ätit frukost, allt för att kunna klämma i mig så mycket svenskt som möjligt. Och kanelbullar hade de inte heller, fast det var kanelbullens dag och allt. Vi fick båda nöja oss med köttbullar, som trots allt smakade bättre än sist. Efter restaurangen begav vi oss ner till den Food Market där jag skulle inhandla sill, kaviar, hårt bröd och Gott&Blandat. Men någon anställd måste ha missat beställningen för hyllorna var i princip tomma, och utfyllda med Ballerina-kex. För Ballerina-kex fanns det i överflöd. Överallt Ballerina-kex. Besvikelsen var återigen ett faktum. Är det så här det ska vara? Är det så här Kamprad vill ha det? Nog om det.

Seglingen som skulle bli av i söndags blev inställd. Det var ju tur att jag slängt iväg ett mejl med frågan, annars hade vi nog åkt dit ändå, och därmed åkt på ännu en nit. Anledningen till att det är inställt är att området är reserverat för Special Olympics. Nästa segling blir i april. Så inte bara Kamprad kör över mig och mina planer, de ”intellektuellt handikappade” är ute efter mig också. Vad ska jag göra för att hamna på rätt köl igen?

Sommaren åter

Ni vet hur jag skrivit om regnet som inte slutar ösa. Well, nu har det slutat ösa och den heta sommaren har återvänt. Det är galet varmt i stort sett varje dag, svårt att göra grejer medan solen är uppe.

Häromkvällen ringde Kim och Caroline, de hade kommit tillbaks från Peking och undrade om vi ville komma ut på middag. Jag och H hade inte socialiserat med andra människor på en vecka, så vi var inte sena med att haka på. Det blev koreansk mat, och ganska mycket alkohol för de tre tåliga. Vi kunde under inga omständigheter sluta kvällen tidigt och H kom på den briljanta idén att gå och sjunga. Taxi i ilfart till karaokeen där mer alkohol beställdes. Från början hittade vi bara koreanska och kinesiska sånger, vilket gjorde det tråkigt för mig, den enda i gruppen som saknar dessa två språk helt och hållet. Men engelskan bläddrades turligt nog fram i sångalbumet och jag fick riva av allt mellan Madonna och Britney (om det nu finns så mycket däremellan vet jag inte). Jag tycker i alla fall att jag gjorde en strålande tolkning av ”Like A Virgin”, speciellt med tanke på att det var just första gången jag sjöng den.

Jag har googlat på saker man kan hitta på här i Shanghai och har snabbt insett att det egentligen inte är en turistig stad. Den är något överskattad. Det mesta man som turist förväntas göra är att shoppa och titta på byggnader. Strosa runt helt enkelt, som om staden vore själva attraktionen. Barer, restauranger och nattklubbar finns det gott om, men typiska turistgrejer verkar det vara fattigare med. Imorgon är det dock söndag, och jag tror att H borde ha lyckats vända tillbaka dygnet igen så att vi kan ge oss ner på stan. River cruise låter ganska trevligt om vädret är fint och inte alltför smoggigt.

I övrigt är jag lycklig över att ha funnit en seglingsklubb en bit utanför staden som har ”öppet hus” nästa söndag. Det blir något att se fram emot. För inte kan jag väl lämna kuststaden Shanghai utan att ha seglat åtminstone en gång.

Goda nyheter

Det finns en engelskspråkig kanal på teven. CCTV9 ”China’s only English speaking network” tror jag att det är de (dem? Det där med subjekt och objekt hjälpte inte) säger. Jag har sett mellan åtta och tio nyhetssändningar på den kanalen sen jag kom till Kina för 6 veckor sen. Det som slår mig är att det inte finns några dåliga nyheter i det här landet. Sändningen har ofta börjat med att berätta var ledaren befinner sig, vilket på senaste tid varit i Japan, och så nämner man hur bra relationen är nationerna emellan. Sen går man vidare med ytterligare inrikesnyheter där man berättar om hur skolorna får mer pengar, eller att sjukvårdsförsäkringen har utökats eller finansieras bättre. Sen något om företagen som växer. Jag har inte hört en enda dålig nyhet sen jag kom hit. Och vad som händer i resten av världen är inte heller superviktigt, då och då med undantaget Mellanöstern. Jag pratar inte kinesiska och har ingen aning om vad som visas i de andra kanalernas nyhetsprogram. Men jag har en känsla av att det inte finns mycket spelrum för det negativa, om det inte är på väldigt lokal nivå. Jag hoppas att jag har fel.

Bara platta sandaler

Det har gått lång tid sen jag skrev senast. Har inte varit på humör tror jag, och så har internet strulat lite. Och så har vi samsats två på en dator. Så är det inte längre. För min kära Jessica har anlänt och hämtats nere i stan. Jessica är min laptop. Och trots att jag inte har mycket på hennes disk har jag saknat henne massor. Hon har en fjärrkontroll. H är avundsjuk.

Så har ni säkert hört om tyfonen som skulle svepa in över miljonstaden Shanghai. Den märktes mest i tisdags då det ösregnade hela dagen. Men sen dog det liksom bara. Vinden tilltog lite, regnet avtog. Men jag måste skaffa skor. Jag behöver gummistövlar, för det regnar nästan varje dag nu. Och jag slängde mina adidas i Dharamsala, så allt jag äger och har är mina platta sandaler från Mumbai. De (dem? Min svenska blir sämre borta) är av läder och torkar aldrig. Jag har redan spanat in ett par nya adidas som kan passa mig bra.

Vi har bytt rum igen. Four’s a charm? Sängen är inte för hård, men inte heller så mjuk som i 8604. Den är åtminstone mjukare än 8418. Badrummet stinker inte alls, som i 8604. Och det är ett dubbelrum till skillnad från 8437. 7311 blir nog det vi behåller för en lång framtid. Vi har börjat fatta städerskornas rutin också. Så de kommer alltid på eftermiddagen och städar hos oss. Då kan vi sova ut.

Vi har faktiskt utfört lite sightseeing också. När vi förlängde visumet för ett par veckor sedan tyckte vi att vi lika gärna kunde hitta på något downtown eftersom vi ändå var där. Så vi köpte en liten turistkarta och hittade till akvariet. Världens längsta tunnel att gå i. Så där befann vi oss, bland djur och odjur. Intressant var hur man håller djur här jämfört med Sverige. I Sverige om man tittar i ett akvarie på zoo får man leta med förstoringsglas för att se sjöhästarna. Här i Shanghai hade man löst det med att slänga in hundratals sjöhästar i ett pyttelitet akvarium som motsvarar storleken på det hos en vanlig tandläkarmottagning eller kiropraktor. Jag fick studera hajar igen i alla fall, men det är ju coolare att simma med dem. Hursomhelst så blev jag som ett barn bland fiskarna. Dykningen från förra året har verkligen gynnat mitt fiskintresse.

Våra vänner har dragit till Peking. Vi har valt att vänta med det. Det måste rulla in lite pengar först. Snart är det dessutom sk national holiday (för vad vet jag inte) så priserna är dyrare nu än sen. Istället får vi äta månkakor i Shanghai den 25:e. Vad nu det innebär... Och på tal om mat provade jag hund för första gången igår kväll. 50 spänn för en soppa full med grått trådigt kött. Smakade precis som lamm. Jag lät H äta det mesta medan jag tuggade vidare på den grillade makrillen jag hade beställt.

Aldrig nöjd?

Rummet ligger på sjätte våningen, vilket kanske inte låter så högt upp, men utsikten är bättre än man skulle kunna tro. Vi har inga höga byggnader som blockerar några kilometer framåt, och jag kan se tevetornet (bilden) och skrapan de bygger bredvid. Den skulle bli världens högsta när de började bygga, men nu har nog någon annan byggnad i en annan del av världen tagit över. Utsikten gör det nästan värt att behålla tredje rummet, trots stinkande badrum och noll balkonger. Det kommer aldrig vara perfekt.

Det regnar massor. Har varit skurar i flera dagar. Minns inte när jag såg blå himmel senast. Men det kanske är smog snarare än moln? Jag tror inte jag skulle se skillnad riktigt. Igår klev vi av bussen downtown, och precis då började det ösa ner. Men det slutade snart och vi kunde gå vidare med shopping i sikte. Har fortfarande bara backpacker-outfits. Men snart kommer det kyligare vädret och då kan jag börja ha jeans igen, vilket jag saknar. H köpte t-shirts. Hans bränna är snygg i svart.

Folk cyklar, men de verkar inte ha fattat att man kan höja sadeln. Man märker det inte när man ser cyklister en och en. Men idag gick vi runt på campus där alla parkerar sina cyklar och jag la märke till hur små de ser ut, cyklarna alltså. Och så såg jag att ingen sträcker ut benen när de trampar. Knasigheterna fortsätter. Och jag observerar vidare.

Sverigekommentar: Måste Janne Josefsson invadera min enda (until now) frizon i mediesverige, Svenska dagbladet.

Matkräsen

Hallå. På Sveriges Radios hemsida kan man göra mer än lyssna på program. Man kan lösa krysset. Jag suger på att lösa vanliga korsord. Och nu försöker jag mig på dagens melodikryss. Det är svårt, och jag erkänner, vissa saker googlar jag. Fusk kanske, men hur ska man annars lära sig något? Fast jag klarade ändå inte hela. Det är liksom svårt att googla musikstycken som man inte ens vet vad de heter.

Så igår hade alla anlänt. Caroline var sist att dyka upp igår morse, och vi mötte henne i receptionen när jag och H med Jessicas och Kims hjälp bytte rum för andra gången på detta hotell. Första gången på grund av hård säng som jag rapporterat om. Andra gången för att få större rum. Så nu är vi i det tredje rummet. Det är stort. Vi har två singelrum och ett badrum, och så en stor hall med soffa. Vi använder bara ett av rummen, det överflödiga får agera som garderob eftersom sådan helt och hållet saknas. Hur kan man kalla ett rum för hotellrum om man inte kan ha kläderna på annan plats än skrivbordet? Jag fattar inte, hotellets slogan lyder ”Home away from home. Office away from office”. Hemma har jag en garderob. Detta är inte som hemma.

Eftersom alla betydelsefulla kursdeltagare var här igår föreslog jag en gemensam middag för att få en liten check up av vad folk gjort under sommaren etcetera. Vi begav oss på olika vis downtown och hittade en till synes trevlig restaurang (man behöver inte säga kinarestaurang i Kina). De hade massa grytor som man skulle beställa smårätter till. Kyckling blev det och vi bad dem ta bort fötterna först. Grytan serverades, och mitt framför mina ögon landade den fot som ändå hade lyckats springa igenom servitrisens kontroll. Klorna var det som fick mig att tappa aptiten, men tappert provade jag ändå en av de andra delarna på djuret. Men det gick inte. Jag fick kväljningar. Jag som brukar ha Fear factor-mage blev helt plötsligt paralyserad i halsen och kunde inte svälja. Så jag åt ris. Mi-fahn är uttalet. Jag kan tre kinesiska ord. Ris är ett av dem.

Så naturligt för mig blev det ett stopp på donken innan hemfärden. Och jag har inte ätit på donken sen Sverige. Indien är inte hård på biff och Thailands är tydligen inte av bra kvalitet. Men min double cheeseburger smakade precis som den ska. Utan gurka också. Såklart var det problematiskt att beställa, eftersom kineserna ser det som en sport att gräla. Jag tänkte det, att om bråka var en OS-gren skulle kineserna vinna minst en guldmedalj på hemmaplan nästa år. Det är dock intressant hur nyttig man känner sig när man äter donken här. Hemma känns det mer som fyllemat, eller kanske bakismat och man känner sig liksom lite sunkig och skyldig flera timmar efter måltiden avnjutits. Här är det precis tvärtom. All annan mat är så fruktansvärt fet att det är ett bra alternativ att välja den västerländska snabbmaten. Speciellt om man skippar pommes.

En bild som jag måste ta är den på männen som går runt i underkläderna. Jag fascineras av detta. Jag ser det varje dag. Män i alla åldrar går ut i bara fillingarna, och det spelar liksom ingen roll var de befinner sig. Jag har hittills inte haft kamera med när detta inträffat, men jag ska bättra mig.

En annan sak är alla äldre personer som verkligen får plats i samhället. Igår spelades livemusik på en trottoar downtown, och en folksamling blev det runt alla de som dansade till musiken. En dam i ca åttioårsåldern, skröplig och krokig dansade med sig själv oavsett om musiken var vals eller elektroniskt klubb. Hon fick plats. Detta är verkligen Folkrepubliken Kina.

Sällskap

Koh Tao. Lågvatten och båtfärder. Vita stränder. Mmm, vad finns att inte gilla med Thailand?

Börjar vänja mig vid Kina nu. Åtminstone när det gäller maten. Kanske för att vi hittat de restauranger som serverar den mat vi gillar. Och så har vi gjort ett besök till KFC.

Fler personer har dykt upp nu, människor från Lund. Och det är roligt med kända ansikten och socialisering i grupp. Kim, Kori, H och jag gick ut för en riktig festmåltid och tanken var karaokee efteråt. Men alkoholen hade slagit till hos en del och vi beslöt oss för att knata hem istället.

Jag har fattat mer också att jag är i Shanghai. För efter att ha rest Asien i ett par månader tappar man liksom bort i hjärnan var man håller hus egentligen. Men vi har hängt downtown ett par kvällar, och det är liksom då det sjunker in. När man ser de upplysta skraporna. Man ser de gamla gamla flerfamiljskåkarna i skuggan av skraporna. Det är sorgligt och kittlande på samma gång.

Vi har en liten lista på saker vi måste ta itu med. Visumet är nog prio ett. För det går ut om nån vecka och vi måste nog fundera ut hur vi ska kunna förlänga mer än bara en månad. För reglerna här är krångliga. Och kanske måste vi fuska för att det ska gå. Fuska försiktigt i Kina.

Vi har tagit bilder i Kina också. Men så har vi fått formatera om hårddiskar och grejer på grund av virus. Så dem får ni faktiskt ta och vänta på.

Tack SR!

Sommarpratarna i Sverige Radio. Det är vad jag gör på dagarna nu. Lyssnar på sommarpratarna över nätet. Det har alltid varit min systers grej att lyssna på dem, och när jag nu gör det liksom ser jag henne framför mig i trädgården, vid poolen. Hon solar, och lyssnar på radio, och dricker kaffe.

Jag saknar mitt förstaspråk. Precis som jag i Sverige saknar mitt andra språk. Och just nu botar Sveriges Radios sommarpratare min abstinens när jag sitter här i Kina där alla andra pratar varken mitt första eller andra språk. Utom H förstås. Det är tur att jag har H.

Jag har provat med SVT också, var sugen på lite teveunderhållning, men vår uppkoppling är för långsam. Så jag får nöja mig med radio. Jag rekommenderar att lyssna till Renata Chlumska, hon lyckas alltid inspirera åtminstone mig.

Service

Bilden är från Indien. Inne i Taj Mahals moské.

Igår tog vi en lång promenad till och runt universitetet för att välja en av alla de koreanska restauranger som ligger runt omkring området. Den som var mest happening var helt full, vilket är ett gott tecken men vi ville inte vänta på ett bord så vi gick vidare. Hittade en annan restaurang och åt en ganska dyr måltid med tanke på servicen och matens kvalitet.

Istället för att gå åt hållet vi kommit ifrån gick vi vidare för att utforska kvarteren. Det var många människor ute, barn på inlines och vuxna som tittade på. Alla frisörsalonger var proppfulla klockan 20 en söndag vilket vi tyckte var lite underligt. Vår hårda säng i bakhuvudet styrde oss mot massagesalongerna, men priserna hindrade oss från att gå in. En annan dag. Mina backpackerfötter skulle behöva en behandling. En annan dag.

Vi tog en taxi tillbaks till hotellet. Chauffören började skrika och gestekulera under färden, och jag och H tittade på varandra och fattade ingenting. Vad vi gjorde var att höja rösten högre för att få honom att sluta. Det fungerade. I receptionen frågade vi om tvätt, hur vi kan få kläder tvättade och vad det kostade. Receptionisten hade ingen koll. Hon sa bara att vi skulle komma tillbaks halv nio dagen efter, eftersom tvättpersonalen kom tillbaks först då. Och när vi frågade vad det kostade svarade hon istället i telefon och pratade länge, så länge att vi gav upp och lämnade receptionen.

Väl vid rummet kom vi inte in, nyckeln fungerade inte. Så ner igen från fjärde våningen till receptionen. Samma kvinna bakom disken tog kortet och vi antog att det skulle fixas fort. Men hon började istället prata om att vi betalat för tre nätter, och att kortet bara skulle fungera till tolv dagen därpå. Vad nu det hade med saken att göra. Kortet fungerade ju inte nu. Och det var innan tolv dagen därpå. Hon började ta fram miniräknare och insisterade på att förklara att kortet bara skulle fungera till tolv. Återigen tittade jag och H på varandra, denna gång skrattade vi uppgivet. Detta var ju bara löjligt. Vi har redan fått förklara för åtskilliga i personalen att vi ska stanna mer än en månad och kommer att betala då och då, typ veckovis. Personalen förstod klart och tydligt inte sin yrkesroll. Viktigast var att hon inte alls bad om ursäkt för deras fel. Allt ordnade sig såklart till slut, men vi kände oss inte direkt nöjda med bemötandet från denna speciella individ.

Och därmed har jag fått mina första riktigt dåliga erfarenheter av människor här, en chaufför och en receptionist. Båda i serviceyrken. Det förvånade mig lite. För hittills har folk varit hjälpsamma och trevliga. Jag hoppas att vi slipper knasigheter från receptionen i framtiden.

You're fired!

Dags för en bild. Jag tror inte jag behöver förklara något ytterligare. Bilden talar liksom för sig själv. Den kommer lite försenat, men jag har inte haft möjlighet tidigare att trixa med det. Fler bilder kommer senare.

Vi har flyttat nu, till det motell som Lunds universitet bokat åt oss i förväg. Inte lika centralt men närmare universitetet. Det kostar lika mycket som det förra, men är något annorlunda. Det är mindre, men nyare. Vi har en liten balkong och äntligen är det lite fart på vattnet i duschen. Sängen är totalt stenhård. Den har en madrass med fjädring, men ovanpå ligger en skiva, insydd i madrassen. Skivan är av trä. Vi sover på en träplanka. Första dagen först av allt blev det dessutom stopp i toaletten, och golvet i badrummet var smutsigt. Jag är ju svensk och så, och vanligtvis klagar man på ett snällt sätt, lite mesigt som ”skulle du kunna tänka dig att göra något åt...” men jag har fått stake. Vi har nämligen köpt och tittat på de första fem säsongerna av The Apprentice och där finns inte många svenskmesar. Jag har blivit mer bestämd. Men nu när jag klagat så mycket i receptionen har jag bett H att ta upp det med sängen. Jag vill inte framstå som en bitch liknande Joanie (första värdmamman i USA). Så jag är väl lite mes ändå. Eller strategisk snarare. Om de hatar mig vill de inte göra något för mig. Enkelt.

Igår var det vår andra lördag i Shanghai. Man kan ju tänka sig att det är läge att festa loss på riktigt, men vi tog det lugnt. Vi knatade några hundra meter till en restaurang som såg fancy ut, menyn hade bilder men ännu bättre text på engelska. De hade bra saker att välja bland och det smakade bra. Jag vågar nog säga att det var vår bästa måltid hittills i Kina. Maten är inget nationen kan skryta med. Den är fet. Beställer man kött får man sannolikt fettet från grisen, kon eller kycklingen. Riset är olja. Och så massa såser som blänker från alla vinklar i ljuset. Jag har haft problem att anpassa mig till detta. Och vi har ännu inte möjlighet att laga vår egen mat. Jag äter för lite grönt och jag är salladsfreak. Det har varit jobbigt. Jag börjar undra om det inte vore hälsosammare att äta på KFC...

Klockan är snart två och jag måste hitta frukost. Har tidigare provat mig fram tills jag hittat en yogurtsort som jag gillar. Jag ska ut och hitta den nu.

Prickigt som prickigt

En vecka har gått utan att vi sightsee-at något egentligen. Om man inte räknar själva staden, och kanske IKEA som sightseeing. Det gör mig dock ingenting. Det är nästan bättre om vi tar det senare, när man kanske tröttnat på rutinen och behöver se något nytt. Och vi har ju flera månader på oss att utforska.

Folk cyklar mycket här har jag märkt. Och så bär de hattar. Och modet är jätteunderligt. Men det är bara för att jag är van vid annat. Många kvinnor bär klänning, men de har liksom inte den Sarah Jessica Parker-effekt som jag tror att de kanske vill uppnå. Ofta beror det på att looken inte hänger samman. Det är prickiga klänningar med leopardmönstrade skor, som att de tänkte att djuret åtminstone är prickigt... Det funkar helt enkelt inte. Men jag ska inte säga något, folk stirrar på mig här som om det är jag som är underlig.

Vi går till restauranger som har bilder i menyn. Det blir enklare att beställa då. Men enformigt, för bilderna varierar inte så mycket och restaurangerna med sådana menyer är inte många. Det blir mycket nudlar. Vilket funkar bra med vår budget. Maten är ganska olik den kinamat man äter i Sverige. Eller så har vi inte hittat rätt bilder.

Vi har tittat på lägenhet. Men det ska vara tre månaders deposition i förtid och det är ganska mycket pengar att lägga ut på en gång. Det skulle funka om det inte vore för att vi får pengar månadsvis. Lägenheten vi kollade på var dock ok och jag är säker på att även om vi inte får den så kommer vi få något som liknar den. Den låg högt upp och hade utsikt över staden.

Vi hänger mest där vi bor nu, spelar biljard och kollar på gamla säsonger av The Apprentice som vi har köpt. Jag hittade en bok på svenska i receptionen som jag läser emellanåt. Så dagarna flyter ändå. Kattungarna som köptes för ett par dagar sedan är en stor attraktion för alla på hotellet utom mig och H. Kanske för att jag fortfarande minns valpen i Dharamsala som spydde på mig. Man ska inte kela med små djur efter de ätit. Och så har vi ju trådlöst och gratis internet som ju inte skadar för att döda lite tid i väntan på att saker ska hända, såsom flytt, eventuellt jobb, och kursstarter. Jag ser fram emot de sakerna. Få en tillvaro som ger stabilitet efter två månaders kringresande.

Och så är jag censurerad i Kina. Jag kan inte läsa min egen blog. Men kommentera ändå. Jag har koll på dem.

Tillbaks till åäö

Efter fyra timmar på flyg landade vi i Shanghai. Det var lättare än jag hade väntat mig att komma igenom alla kontroller. Ny stämpel i passet och så ut för att leta buss till hotell. Även det väldigt smärtfritt. Vi somnade båda två på bussen och väcktes vid ändhållplatsen av chauffören. Jag hade blivit varnad av flera olika källor innan min resa hit att kineserna inte är jordens mest hjälpsamma men vi hade inga problem att få hjälp när vi frågade folk om vägen. Kanske för att H återigen fick briljera med sina språkkunskaper.

Valutan behövs inte räknas om, vilket är skönt.

Första dagen åkte vi in till staden, det är enkelt med metron. Vi är ungefär fem stationer ifrån pulsen. Vi promenerade hela vägen ner till floden, vilket var en bra bit, men vi gjorde stopp i varuhus på vägen för att svalka oss med ac. Uppdraget var att finna ett nagellack åt mig. Det jag sökte var slut på samtliga tre ställen vi frågade på. Men jag fick åtminstone se Shanghais landmärken och eftersom vi startat på eftermiddagen fick jag på hemvägen se staden upplyst.

Dag två googlade vi efter IKEA. Även det ligger nära vårt hotell, bara sex stopp med metron. Vi åt lunch i restaurangen, köttbullar med lingonsylt. Och så hade de kräftor med. En liten kartong med kräftor plus en öl för 21 yuan blev desserten. De som inte såg ut att vara kineser i restaurangen såg onekligen väldigt svenska ut. H provade sitt ”hejsan” men fick inte mycket respons. Innan vi lämnade IKEA gick vi grundligt igenom deras food market. Jag köpte Gott&Blandat (två påsar för jag visste H skulle käka en själv så fort vi kom hem), Ahlgrens bilar, Dajm, saltlakrits i form av salta sillar. H blev besviken över att de inte hade tomatsill. Så han valde hårt bröd och kaviar. Vi kom tillbaks till hotellet och fixade våra mackor i rummet där alla hänger. Många tittade skumt på vår mat.

Dag tre tog vi buss och taxi till universitetet där H ska läsa. Vi hittade en koreansk restaurang och åt middag där. Sen tillbringade vi mycket tid åt att leta efter motellet som är bokat åt alla från Lund som ska läsa här. Vi tror det är smartare att försöka hitta en möblerad lägenhet att hyra istället. Det blir billigare så, och så är det skönt om man har möjlighet att laga egen mat och så. Fast jag bor hellre på motellet än på det hostel vi är på nu. Man kan inte bo flera månader med backpackers. Diskussionerna är desamma varje kväll.

Jag trivs här och tror jag kommer stå ut att bo här i några månader. Det är billigt att ta sig runt och att äta, däremot är boendet en stor utgift. De kineser vi språkat med har varit trevliga och hjälpsamma och engelskan bland de yngre är ok. Fast vi har inte använt mycket engelska hittills. Mina två ord kommer vi inte långt med, men H har bättre koll. Jag måste väl ta och lära mig lite jag med så jag kan ta mig runt på egen hand. Tydligen har Shanghai förändrats mycket på bara de fem år som gått sen H var här sist. Och det byggs. Överallt byggs det.

Och nu regnar det för första gången sen vi kom hit. Vi välkomnar svalkan.

Bye Bye Bangkok

Tillbaks igen i Bangkok. Resan till on blev kortare an vi bada hade tankt oss, men omstandigheterna ar sadana att vi beslutade oss for att aka till Kina sa fort som mojligt. Darfor ar vi i Bangkok, for att flyga ut ikvall till Shanghai.

On var, precis som jag tidigare beskrivit, fantastisk. Vi valde att gora en san dar heldags snorklingtur runt on och jag hoppades stenhart pa haj. Nagra dagar tidigare da jag snorklat hade sikten inte varit mer an tre fyra meter men den har gangen var det mycket battre. Nagonstans mellan 20-25 skulle jag gissa. Korallerna var nog mer av en attraktion an fiskarna, for det var nytt for mig. Fiskarna daremot var alla sant jag sett forut. Men det var anda bra. Och det var inte for kallt i vattnet. Pa vart andra stopp simmade en kille som jobbade pa baten fram till mig och H och vinkade att vi skulle folja med. Han var snabb i det grunda vattnet men jag var skraj for att jag skulle skrapa mig pa korallen sa jag tog det langsammare. Korallen oppnade sig och det blev djupare. Killen pekade och jag sag dem, forst tva stycken hajar, sen dok en tredje upp. De var val inte direkt stora, nan dryg meter eller sa, men det var coolt att se deras rorelser nar de simmade fram och tillbaka. Jag sag dem hela tiden fran sidan men stannade lange nog for att en av dem skulle vanda sig mot mig och simma at mitt hall. Ogonen, och hela nospartiet, det var haftigt. Jag sag dem inte lange egentligen om man tanker pa det, men langre an jag sag Dalai Lama i Dahramsala. Hela dagen blev perfekt tack vare hajarna. Vi var helt slut under middagen den kvallen och somnade redan klockan nio.

Sa var det dags att packa och lamna on. Pa baten pa vag tillbaks stannade motorn och vi hoppades pa lite drama. Kanske pirater eller atminstone en raddningsbat. Men de fixade problemet inom 20 minuter och vi akte vidare mot land.

Och nu ar det dags att saga adjo till Bangkok, om bara nagra timmar gar flyget. Vi landar imorgon bitti, och det ska bli nice att se Shanghai i gryningen. Jag har alltid tyckt att det ar den perfekta tidpunkten pa dagen for att skapa sig ett bra forsta intryck av en stad.

Farasha, Nabi, Schmetterling

Titeln syftar pa fjaril. Tusentals av dem har pa on. De jagar varandra och ar fargranna och de ar mysiga att titta pa. Allt har ar mysigt att titta pa. Naja, det mesta i alla fall. Koh Tao ar inte stort, och trots att turisterna ar i majoritet ar det lugnt och stadat. Folk kommer hit for att dyka, och dyker man super man mindre. Tror jag.

Vadret ar precis vad man kan onska. Det regnar oftast lite nagon gang under dagen, men det haller fukten borta och det pagar inte langre an en timme som langst. Vattnet ar turkost och fiskarna nyfikna. Precis som det ska vara. Och precis som det ska vara har jag brant mig av solen. Det var faktiskt inte mitt fel. Det hande inte av att jag lag och pressade forsta dagen, for det gjorde jag inte, till skillnad fran vart ressallskap. Nej, jag brande mig av solen redan pa baten ut hit. Det tog ett par timmar pa havet och eftersom bussresan varat i 10 timmar var jag trott. Jag var klantig och somnade i solen. Men det var inte med flit som det hande i alla fall. Sa de senaste dagarna har jag hallit mig i skuggan. Och mitt ansikte har fatt fjallat klart och jag borjar langsamt ga fran krafta till vitt lakan igen. Men nu har jag atminstone en solkram att kladda pa for att undvika problemet i framtiden.

Vi kom alltsa hit i onsdags morse. Tillsammans med kamrater till H steg vi iland och borjade leta bostad. Vi hittade ett trevligt boende precis ovanfor stranden, privat utan insyn och utsikt over havet fran terassen. Vattnet i duschen ar iskallt men jag overlever. Det ar jobbigast att duscha magen.

H:s van rakar vara korean bosatt i Thailand med sin koreanska flickvan och (ej sa forvanande) koreanska syster. Vi umgicks med dem en del i Bangkok, vann over dem i biljard och sa vilket gav oss gratis ol som vi slagit vad om. De foljde med oss hit. Bara ett problem. De pratar inte engelska. Och senast jag kollade pratar jag inte koreanska. Kommunikationen var svar. Systern gjorde ivriga forsok och hon var ocksa duktigast. Henne gillar jag mest, formodligen for att jag inte vet nagot annat om de andras personligheter. Men H trivdes och jag tankte att han har hangt i Sverige i tio manader och inte snackat sitt forsta sprak pa over tva ar. Det var liksom rattivist att han skulle fa hanga med killen i Delhi plus denna trio i nagra dagar. Men jag har varit uttrakad mer an en gang. Man har sett mig skratta nar jag spelat biljard. For jag blir fortfarande battre och fattar vinklarna mer nu. Och nar jag och H ar pa lag och vi bada fokuserar ar vi oslagbara, oavsett vilja i trion som ar pa lag.

Vi har hyrt motorcykel och fyrhjuling och akt till strander pa on som ar svara att ta sig till eftersom det endast finns tva asfalterade vagar pa on. Vi har snorklart kort vid ett tillfalle. Jag sag bra saker men ser fram emot den dagen da vi gor en heldag med bat. Koh Tao ar kant for framforallt valhaj. Kanske fanns det fler forr, men jag har hoppet kvar.

Dagarna flyter forbi smartfritt. Vi vaknar sent, mellan tio och tolv och ater en frukost. Sen blir det eftermiddag pa stranden, eller i en restaurang pa stranden. Middag, garna grillad fisk som vi delar pa. Nagon film pa laptopen, kanske en drink som alternativ. Och sa somnar vi. En harlig rutin som ar lojligt enkel.

Men som jag skrev i ett mejl, jag saknar Skogaholmslimpa med hushallsost. Garna med ett glas O'boy. Jag vill bre en riktig macka.

Vidare...

Det har gatt nagra dagar nu och vi ar fortfarande i Bangkok. Visumet till Kina ar fixat imorgon mandag sa vi kan inte aka vidare forran pa tisdag.

Vi har varit duktiga pa att hitta pa saker i stort sett varje dag har. Men det ar inte sa svart att fylla timmarna da vi sover till tolv om dagarna. Vi spelar biljard pa det koreanska guest house som jag skrivit om tidigare, och jag borjar bli battre. Jag till och med vinner over H utan att han fanar sig. Fast inte ofta. Men tillrackligt ofta for att jag ska fortsatta tycka att det ar roligt att spela. Och sa shoppar vi lite. Idag tog vi buss till marknaden. Trafiken var knasig for militar och polis hade sparrat massor av vagar i nagot som sag ut att vara en statskupp. Vi kom inte langt med bussen och det var hett, sa vi hoppade av och tog en taxi istallet. Trafiken var saklart inte battre for taxin men vi hade atminstone AC. Val vid marknaden kom regnet men det gjorde inget, det var faktiskt battre pa det viset for det var farre manniskor da. Det var en trevlig dagstur.

For nagra kvallar sedan traffade vi Chanin, en kille som vi bada kanner fran Lund. Han lamnade Sverige for nan manad sedan och verkade glad att se oss. Vi hangde pa nan bar och jag horde svenska. Surprise. Jag hor svenska nastan varje dag.

Sa imorgon far vi visum och kan kopa biljett till on vi ska till. Koh Tao. Snorklingen ska bli rolig.

MYGGA

Detta inlagg tillagnas MYGGA. Jordens basta uppfinning. Efter att min handled svullnat upp till dubbel storlek och blivit rod tankte jag att det nog vore smart att besoka ett apotek. Och apotekaren forklarade att myggan som bet mig hade burit pa nan bakterie som jag behovde antibiotika mot. Och tusen baht senare hade jag kuren jag behovde. Dyrt, men sakert vart det. Varje gang jag stryker pa MYGGA sa haller insekterna sig borta fran mig. En enorm lattnad. Jag har en teori att det var doften av Indien i mitt blod som lockade den forsta myggan att bita mig. Sa jag forsoker ata sa lokal foda som mojligt for att fa thai-luktande svett, och blod.

Men detta kan inte vara speciellt intressant att lasa om. Jag kanske ska skriva nagot om vad vi gjort i Bangkok de senaste dagarna istallet. Vi har akt bat och tunnelbana for att komma till kopcentret som vad AC-kylt och allmant spektakulart. Pa oversta vaningen fanns bion sa vi bestamde oss for att gora ett nytt forsok att se Die Hard 4.0, eftersom det i Indien hade misslyckats. Satena var stora och laderkladda och upplevelsen var mycket trevlig, forutom biten dar man var tvungen att sta upp for kungen. Filmen var ocksa bra. Precis sa underhallande och tom som jag hade vantat mig.

Kvallen innan tog vi en taxi till ett koreanskt kopcenter for att sjunga karaokee. Pa koreanskt vis far man ett eget rum att sjunga i vilket saklart ar mindre pinsamt an att sta infor en grupp framlingar som pa gammaldags satt. Det hade nog varit roligare om vi varit en grupp vanner, men jag och H hade kul och skrattade mycket. Hans rost ar battre an min, men jag tycker vi klarade duetterna skapligt ihop.

Ja. Vi trivs nog bada battre har. H har koll eftersom det ar hans fjarde gang i landet. Han snackar till och med lite av spraket vilket foga forvanande har imponerat pa mig. Antar att vi maste dra till arabland snart nog sa jag kan fa impa lite pa honom.

Och sa har vi shoppat lite. Budgeten ar stram, men souvenirer raknas inte in i den. Kopte ett halsband idag, och jag har ett par nya, grona byxor. De ar superbekvama sa jag ska nog kopa ett par till i annan farg. Da kan jag slanga ivag det par jag kopte i Mumbai som far min rumpa att se ut som att den hanger vid knavecken.

Visum till Kina kommer att ta fyra dagar, sa vi kommer nog inte till nagon o forran tidigast till helgen. Men jag gillar Bangkok. Det ar precis sa enkelt som en semester kraver.

Och varfor mejlar du inte?

u-land vs i-land

Finally. Ute ur Indien. Snarare an inne i Thailand. Det betyder mer att ha lamnat Delhi an att ha ankommit Bangkok. Indien gjorde oss inte besvikna, inte ens in i det sista gav det oss ett break. Regnet kom en timme innan taxin skulle hamta oss for att kora till flygplatsen. Och regnet fortsatte i en timme. Och vi fick vada i oversvammat Delhi for att kliva in i taxin. Det kunde varit varre, regnet kunde ha ost ner under tiden ocksa. Man vill inte vada i Indien. Inte nar man sett hur det ser ut utan vattnet. Jag kan bara forestalla mig koskiten och annat snusk som jag klev i. Tvattade mina fotter sa fort vi kom till flygplatsen, det kandes vasentligt eftersom jag har varierande typer av bett pa mina fotter som jag inte vill ha infekterade.

Men saker ar bra har i Bangkok. Vagarna ar pa riktigt och husen med. Och framforallt inget jidder. Daremot fick jag ett myggbett pa handleden det forsta som hande. Och nu ar hela leden svullen. Jag har lirkat med allergipiller och tigerbalsam. Men inget hjalper.

Och sa har jag atit thaimat. Mums. Och druckit riktig sprite som formodligen innehaller frukt eftersom den smakar sa annorlunda an den indiska. Och jag sitter pa ett riktigt internetcafe dar saker fungerar. Jag tror det ar detta som kallas i-land.

Thaimassagen far vanta till imorgon. Men vi ska ge oss ut i nattens Bangkok nu for att se vad som ebjuds. Jag tror vi bada ar pa battre humor redan. Fantastiskt vad lite miljoombyte kan gora.

Pommes till burgaren, tack!

Tillbaks i Delhi. Det ar skont att vara pa en plats dar man varit forr, man vet vart man ska och hur mycket en taxi dit kostar. Det ar en annan kansla att atervanda an att komma till en ny plats. 12 timmar pa bussen ner gjorde oss trotta sa det forsta vi gjorde var att ta en power nap, som vanligt drog den ut pa tiden till timmar. Men vi behovde det. Direkt nar vi vaknade gick vi till resebyran for att kolla biljetter till Thailand. Vi fick sta pa tva vantelistor och idag blev det klart att vi inte kommer med flyget ikvall utan far vanta till morgondagens flygning. Det duger. Ett dygn till att doda i Delhi alltsa.

Igar at jag middag pa KFC igen. Vilken nord man ar som vill ha snabbmat nar man reser. Men det ar bekvamt, och framforallt blir man aldrig besviken. Man far exakt det man har forvantat sig. Det ar for ovrigt intressant att man i Indien alltid har fel som kund. Nar KFC-killen missuppfattade att jag ville ha pommes och inte kycklingklubba med min burgare sa var det mitt fel. Samma sak pa resebyran, mitt fel att jag inte kom tillbaks klockan sex utan halv sju, fast att de inte sagt nagon tid till oss. Men anda, mitt fel.

Fick sla en man ocksa. Det var oundvikligt. Beteendet fortjanade ett slag med oppen hand. Han kommer anda inte lara sig. Och en kille vi gick forbi idag lutade sig mot H och sa att han vill knulla en koreansk tjej. Fast pa engelska. Jag ar bara snall nog att oversatta. Vi var tvungna att skrika pa honom. Det ar liksom inget vi tycker om att gora, men man maste, for sant beteende kan inte uppmuntras ens genom att ignorera det. Och han blev radd for oss. En ynklig ursakt pa slutet med.

Jag har fatt henna malat pa min hand av en van till H:s koreanske van. Det betyder mer nar nan erbjuder av generositet snarare an att betala en indier for det. Och dessutom gjorde hon den lagom stor och inte for pralig. Perfekt for mig. Och den ser bra ut med mina nyinkopta smycken och snart langa naglar.

Jag skulle vilja kopa en sjal har ocksa. Bara for att ha nagot. Jag har kopt skor och byxor och troja och armband osv, men en sjal ar vad jag vill ha. En del av mig vill inte spendera mer pengar i det har landet dock. Jag vet inte om jag ska lata mina negativa kanslor fa ta over eller om jag ska grava ner dem och gora en sista shoppingrunda.

Imorgon torsdag, 23.30, gar planet till Bangkok, Thai Air. Ni anar inte vad vi behover en semester efter denna manad i Indiens land.

The Volcano Guy

Vi har nu varit i Dharamsala i sex dagar. Ikvall aker vi tillbaks till Delhi.

I fredags skulle Laman firas for det var hans 73:e fodelsedag. Festligheterna borjade redan klockan sju pa morgonen. Sa ni som kanner mig kan ana att jag inte deltog. Vi knatade upp for backen senare pa eftermiddagen istallet for att kolla in basketmatchen. Det var en intressant blandning av manniskor i publiken. Munkar och turister och tibetaner och de tavlande lagen.

Pa lordagen var vi dock tvungna att ga upp tidigt. Lamans forelasning i templet skulle borja kvart over atta. Och folk rekommenderade oss att vara dar en timme innan. Man och kvinnor i olika sakerhetskontroller gjorde att H kom in mycket tidigare an jag. Kvinnornas ko tog mycket langre tid. Sa mycket langre att alla man var inne innan kvinnorna, sa de oppnade mannens sakerhetskontroll for kvinnorna pa slutet. Jag sprang for att hinna forst i den kon. Klockan var redan atta. Hittade H i sista sekunden och kunde satta mig ner pa golvet. Det var packat. Sag Dalai Lama i tre sekunder. Oversattaren var ok men radiofrekvensen funkade mindre bra. Och sa var det trangt och varmt. En gubbe framfor oss jiddrade med allt och alla om saker de gjorde fel. Han sa at folk att sitta still, sjalv gick han ivag for att hamta te mitt i allt. Och han sa at folk att inte kliva over hans vaska. Och han sa till folk att det var oforskamt att lamna forelasningen mitt i. Jag och H fick nog av honom och jiddrade tillbaka. Han storde mycket mer an alla andra moment tillsammans. Gubben hade mage nog att saga till H att han behovde vagledning. Det visade sig senare att det finns en hel historia bakom den har mannen. En kille pa vart hotell hade traffat honom innan, tydligen jobbar gubben som spirituell vagledare och han har flyttat till Maui for att fa igang den doda vulkanen. On hade kallat honom. Det finns karaktarer overallt. I pausen bad han om ursakt, han sa att han var ledsen om han hade upprort oss. Vi fragade om det var forelasningen som gjort honom upplyst, kallade honom hycklare och lamnade platsen. Vi var mer eller mindre tvungna att ga i pausen, det var for varmt och for mycket folk och trangt. Och jag hade fortfarande min forkylning. Oh well, nu kan jag i alla fall saga att jag sett Dalai Lama i hans hemstad. Och det kan inte alla saga.

Dharamsala ar valdigt mycket annorlunda an resten av Indien. Manniskor lamnar en ifred och bergen, regnet och molnen gor en lugn. Jag gillar det mycket. Basta stallet hittills. Och maten har varit bra, utom den skumma pizzan jag at igar kvall. Papaya hor inte hemma pa en pizza, speciellt om det star i menyn att det ska vara ananans.

Ikvall tar vi bussen till Delhi och forhoppningsvis blir det Thailand redan pa torsdag. Vi ser ingen anledning att hanga kvar i Delhi.

Ovan moln

Det har gatt lang tid sen jag senast skrev, och det beror pa att det varit valdigt fullt upp den senaste veckan.

I Delhi hade vi folk att traffa och det gjorde saker och ting mycket roligare. Vi stannade fem natter totalt. Varje kvall hittade vi pa saker. Vi hade en korean och en indier som kunde visa oss runt olika omraden. Vi at god mat pa bra restauranger utan att det kostade skjortan. Delhi ar mycket renare an Mumbai och rent allmant trevligare. Vi gick pa gratiskonsert ocksa och gjorde lite powerturistgrejer.

Nu ar vi uppe i bergen, ovanfor molnen, i Dharamsala. Vi lyckades tajma monsunen morgonen da vi kom och alla hotell var fullbokade. Nar vi till slut fick ett rum hade vi varit ute i regnet ganska lange och var dyblota. Jag ar nu forkyld. Utan att vi visste om det har vi lyckats tajma mr Lama sjalv. Han fyller ar pa fredag och borjar halla forelasningar pa lordag. Vi har registrerat oss for att kolla in dem. Atminstone ett par dagar. Sen blir det Delhi igen for att flyga ut. Vi har hittat en biljett till Shanghai som ger oss ett stopp i Thailand. Det blir Alingsasrundan trots allt. Forhoppningsvis far jag lite solbranna denna sommar ocksa.

Ingen bjorn ska dansa har

Det ar ett par dagar sedan jag skrev senast. Efter Pushkar och brak med praster drog vi till Jaipur, som skulle vara fororenat och hogljutt. Det visade sig vara battre an vantat. Bussresan i AC-klass gick bra forutom alla ungar som kutade omkring och skrek. Jag har officiellt blivit tant eftersom jag sa till dem att vara tysta. Som om de brydde sig. Dagens ungdom...

Val framme var det grymt svart att hitta ett hotell som passade var prisklass. En fanglsecell kostade 250 Rs per natt. Vi kollade sakert fyra eller fem alternativ innan vi akte tillbaka till det forsta vi tittat pa. Vi fick handdukar, vilket var mer an valkommet. Restaurangen pa taket var fint inredd med mycket vaxter och bekvama mobler. Servicen var snabb med indiska matt matt och maten smakade bra. Jag at en kycklingsoppa som jag fortfarande pratar om nar vi besoker andra restauranger.

Jaipur hade dock inte mycket sightseeing att erbjuda for oss. Vi gick forbi ett uppstallt tivoli dar folk stod upp i akturerna.

Vi tog en ny buss for att komma till Agra. Vi visste att resan skulle ta 6 timmar sa det var lika bra att forboka AC deluxe igen. Folk trangde sig i kon och jag fick vara karring igen. I biljettluckan satt en man, och bakom honom stod tva man for att kolla vad han skrev. Byrakratin ar fantastisk har. Fick fylla i en lapp med namn och sant som mannen i luckan skulle skriva in i sin dator. Men namnn blev tokigt fel, inte for att det spelar nagon roll, men Gudiv ar inte det mest attraktiva namnet.

Pa resan sag jag indisk landsbygd och fargranna sjalar. Sakert ett femtiotal pafaglar. Och apor, av annan sort an jag sett forut. En stor skylt som sa "Say no to bear-dancing". Som om det vore indiens storsta problem.

I Agra checkade vi in och fick aterigen uppleva jordens samsta servitor. Men rummet ar atminstone rent.

Sa igar var det dags att besoka det som man kommer till Indien for att se, Taj Mahal. 750 Rs for turister, 20 Rs for indier. Sure. Why not. Men det var vackert. Och det ar en upplevelse att ha sett det i verkligheten. Bilder visar inte ljud, ger inga dofter och inga rorelser. Killen gjorde ett bra jobb maste jag saga. Inte mycket turister alls dar, bara indier. Fick halla i barn och fotades bade av folk som fragat och folk som tog sig friheten. I mosken tog H en bild pa mig och en grupp killar passade pa dem ocksa, fast jag sa at dem att sluta. De fortsatte anda. Jag fick ge dem en lektion om respekt.

Idag ska vi ta taget till Delhi. Forhoppningsvis ingen oversvamning dar, som i Mumbai de senaste dagarna. Jag tror inte regnet kommit dit an. Jag tror pa Delhi. Jag tror det blir kul.