2 otippade

Jag har aldrig varit med om att Jehovas vittnen ringt på dörren. Inte i Stockholm. Inte i Linköping. Inte i Göteborg. Och inte i Lund.

Idag hände det. Eller, jag vet inte riktigt. De kanske inte var vittnen. Men när jag öppnade dörren stod två kvinnor där, den ena höll i en bok. Redan då kunde jag ju ana vad det handlade om. Men allt var koreansk, boken och kvinnorna. Så jag fattade ju inget, och det var kortet jag försökte spela för att slippa undan. Men ett ord kunde den ena kvinnan på engelska. Hon pekade på mig och frågade ”Christian?” med en hoppfull min att jag skulle svara nä, vilket betyder ja på koreanska. De såg båda besvikna ut när jag sa engelskt nej. Jag tillade också ordet muslim, för att liksom få dem att förstå hur kört loppet verkligen var för min del, och deras.

En erfarenhet rikare alltså. Och som om inte detta vore nog. Igår såg jag en transvestit på tunnelbanan. Detta är kanske inget man skulle höja på ögonbrynen för om man var i Thailand, eller ens Sverige. Men i Korea är det svårt att låta bli att reagera, speciellt som hon hade sin pojkvän med sig. Homosexualitet är inget det skyltas med dagtid. Däremot har jag hört att det finns en så kallad ”Homo hill” (ni minns att 70% är berg va?) i distriktet där alla utlänningar håller till. Det är ju verkligen tur att de kan vara sig själva någonstans åtminstone. För som sagt, dagtid går det inte för sig.

Så var saken biff

För några dagar sedan åt vi middag med en massa folk från H:s jobb. Det börjar bli lite vardag att käka tillsammans, nästan i alla fall. När jag och H grillar beställer vi alltid fläsk, eftersom det är billigare än nötkött. Inte billigare som i Sverige, utan större skillnad än så. Jag har fått förklarat för mig att det beror på att ungefär 70% av Koreas landyta råkar vara berg. Och det är tydligen krångligt att föda upp kossor då. Alltså blir det så mycket dyrare. Vi har alltså inte ätit biff annat än på donken. Jag blev därför otroligt glad när Sue fick för sig att beställa in lite biff också. Man glömmer liksom bort att smaken är annorlunda när man inte ätit det på så länge. Men det är stor skillnad, det märkte jag ju för några dagar sen. Kanske vi kan börja lyxa till det lite oftare.

Å andra sidan får man ju lyx på andra sätt. Priserna är ju lite tvärtom här. Fläskfilé kan man köpa jättebilligt i affären, för det är ingen som äter det här. Däremot är bacon säkert dubbelt så dyrt som i Sverige när man köper det förpackat i matbutiken. Efterfrågan är megastor på bacon. Medan de mer eller mindre rear ut fläskfilén.

Ja.. mycket är konstigt på andra sidan jorden.

Klimatboven

Alltså. Jaha. Det blir inte Japan. Japan är struket. Istället blir det tillbaks till Kina. Anledningarna är flera. Japan hade inneburit tåg och båt, med transport däremellan. Kina däremot kan jag flyga till på en och en halv timme. Ganska bekvämt. Japan behöver man inte visum till, som man gör med Kina. Men räknar man alla kostnader så är det ändå billigare att ta fågelvägen längs med Nordkorea. Mmm.. Nordkorea. Kanske ser jag något där uppifrån, det är väl så nära det landet jag nånsin kommer att komma. Jag och H har ju i och för sig diskuterat att ta oss till gränsen för att kolla in den. Kanske till och med stiga över den, men då får man ju bara en glimt av turismen, inte verkligheten. Så långt in får man inte komma. Inte från Sydkorea i alla fall. Men varför om detta? Det var ju Kina det handlade om. Flyg får det bli istället för båt. Till Kina. Jag är klimatmedveten. Det ska man ju vara nuförtiden. Jag låter det bara inte påverka mitt beslut. Så bekväm är jag.

Och så har vi fällan nere på bottenvåningen. Baskin Robbins. Skriver man det så? Det gör man nog. Så jag äter ju lyxglass typ varannan dag. Okej, kanske inte riktigt. Men ett par gånger i veckan, kanske tre. Vänta nu... tre gånger i veckan blir ju varannan dag... Ja.. temptations.. Då är det tur att jag laddat ner Biggest Loser, säsong fem har startat. Fast å andra sidan ser man ju själv ut som en pinne i jämförelse med alla päron och äpplen i programmet. Och kanske får man för sig att man är smalare än man egentligen är. Oh well, lite glass när man tittar på programmet kan man väl få unna sig åtminstone?

Och min hals har gått och blivit ond. Men efter middagen med kollegor till H erbjöds karaoke och jag kan ju inte låta bli att sjunga, fast att jag inte är i stånd till det. Så nu är halsen sämre. Jag tog i för mycket i Like A Virgin. Och kanske skulle jag inte ha varit så patriotisk att jag drog till med ABBA också. Lite Roxette på det.

Shit. Vad pinsam man är.

Bli vilsen

Idag när H kom hem var det bråttom. Jag var i duschen och han sa att jag måste skynda mig att bli färdig. Och eftersom jag tog hans ”skynda” på allvar var jag påklädd och sminkad efter kanske bara 10-15 minuter. Max. Det tycker jag var bra gjort.

Vi promenerade raskt till kontoret på skolan och satte oss vid datorn för att beställa tåg- och båtbiljetter. Jag ska till Japan. Det kan ju vara spännande.

H hade gjort förarbetet genom att kontakta immigrationen och frågat vad som gällde för en svensk som vill tillbringa mer tid i Korea. Det är bara gränsen som räknas. Hur länge man är borta spelar tydligen ingen roll. Så jag kommer i stort sett ta steget över till Japan, få min stämpel, och sedan återvända. Det låter kanske meningslöst, men det kan man ju inte säga. Meningen är att jag ska få tre nya månader i Korea. Till maj alltså.

Det kommer att kännas konstigt att vara helt på egen hand igen. Jag har ju insett att jag aldrig rest i ett land där jag är totalt lost. Men det kanske är lite av poängen också. Det kanske är det jag behöver. Att få bli lite vilsen. För att få anledning att söka.

Förra inläggets fortsättning

Till middagen mötte vi upp med Austin, Chris, Thomas samt James med sin fru (alla karlar jobbar med H). Frun har ett koreansk namn, och för en gångs skull minns jag det (jag suger på att komma ihåg koreanska namn) men jag kan inte skriva det. Så jag får ta hennes engelska namn, Ellie. Vi har ju en koreansk grill i bottenvåningen av vår byggnad och de har gott kött. Så vi gick dit allihop. Vi satt utomhus, i det uppvärmda tältet. Jag hade mina nya kläder på mig, och använde örhängen för första gången sen Thailand. De kläder jag haft har inte riktigt lämpat sig för smycken, men nu så har det blivit ändring på det.

Vi åt och drack. Cola, öl och soju. Ganska mycket öl och soju. Thomas skulle dra med Austin och Chris på en födelsedagsfest på nån bar och vi övriga fyra kände att vi nog ville dra ut också. Den kallaste kvällen hittills. Och mina jeans som är så tajta att jag inte kan ha tights under, som med mina Acne-jeans. Vi tog taxi söderut för att möta Thomas vänner vid en tunnelbanestation. De dyker upp när vi sitter inne på KFC för att värma oss. Killen har långt, blonderat hår, tjejen är rätt söt. Alla hälsar och skakar hand.

Yngve. Det är den blonderade killens namn. Yngve. Eller egentligen är det väl Yngwie. ”As in Yngwie Malmsteen?” frågar jag. Killen skrattar till lite. Jag är ju inte den som vanligtvis avslöjar att jag är svensk, men jag var ju tvungen att upplysa Yngwie om detta varpå han svarade med ett enkelt ”cool”. Till saken hör ju också att H i sin ungdom var (kanske fortfarande är) ett stort fan av herr Malmsteen. Det roliga i sammanhanget är kanske att jag i mitt liv endast träffat 2 (två) Malmsteen-fans, och båda visar sig vara uppvuxna i Korea, varav också den ena valt att ta namnet som sitt engelska. Jag trodde jag nått ovanlighets-rekordet i och med amerikanen med snusdosan. Men en korean som heter Yngwie. Det är ju faktiskt fantastiskt roligt.

Utekvällen blev okej, höjdpunkten var egentligen att jag kunde beställa en Tequila tonic. För 5000 won. Alltså mindre än 40 spänn. Vad mycket enklare livet blir när man har råd att roa sig lite emellanåt. Mer av det, tack.

Varning: Långt inlägg om nästan bara hår

Det är ju klart att vi valde en utekväll under det absolut kallaste dygnet i Seoul hittills. Nu är det visserligen mitt i natten och det är -6, men även under dagen har det varit minusgrader, vilket vi inte haft under hela tiden vi varit här. Men snön är borta.

Dagen började när H kom hem från jobbet. Mina älskade Acne-jeans har slitits sönder, efter att jag burit dem i stort sett varenda dag i... ja vad blir det?.. nästan fyra månader? De har hållit länge och jag önskar märket gick att finna här i Korea. Något att googla på kanske...

Först var det hårklippning som gällde dock. Men det där med kommunikation är ju inte lätt. H fick vara tolk och jag är säker på att han gjorde ett gott jobb. Problemet var frisören. För efter att vi förklarat att jag ville ha olika längd fram, men jämn längd bak (hur svårt kan det vara?), började hon klippa. Med självförtroende dessutom. Jag försökte att inte titta mig i spegeln, för jag vet ju att det alltid ser knasigt ut i början och så får man halvt panikångest där man sitter i stolen. Men jag märkte ju att hon började ta mindre och mindre åt gången, och då ska man ju börja närma sig slutresultatet, tänkte jag. Så jag tittade. Fast det jag såg var lååångt ifrån färdigt. Och det sa jag till henne och beskrev på nytt vad jag ville ha, på exakt samma sätt som innan. Då säger frisören att hon inte utför sånna klippningar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vilken frisör utför inte raka klippningar? Och vilka frisörer kan inte klippa en enkel etapp fram? Och varför hade hon ens börjat klippa om hon visste att hon inte kunde klippa vad jag bad henne om? Varför bad hon inte någon annan av de ca 10 frisörerna göra ett försök? Så där satt jag i stolen, med halvt sur, halvt förtvivlad min. Tänkte på alla flickor jag sett på tunnelbanan som faktiskt har sånt hår jag bad om. Hur har de lyckats?

Frisören kunde inte undgå att märka min upprördhet och såg aningen berörd ut själv. Och frustrerad. Hon försökte få det halvfärdiga arbetet att se acceptabelt ut. Hon lyckades väl till 70% med det acceptabla. Det är fortfarande rörigt, och längderna fram hänger inte ihop. Högerhåret är både kortare och längre än vänsterhåret. Kortare vid hakan, men längre längst ner. Ja, ni fattar nog.

Det var en lättnad att resa sig ur stolen. Skönt för att det var över med massakern. Jag var inte nöjd. Frisören var inte nöjd. Vi skiljdes åt med kyla.

Jag kände mig korkad. Jag hade beskrivit för H flera gånger innan vi ens gick till frisören hur jag hade tänkt mig mitt hår. Jag klipper det ju ungefär likadant varje gång. Och jag är säker på att han fattade, han är ju inte dum heller, och visionen var inte direkt svår. Ändå blev det så fel och det kändes helt som mitt fel. Jag vill inte ha något jäkla hjälm-hår i olika lager, men det var vad frisören ville, och påstod sig kunna. Jag sa bestämt nej, vilket jag är glad över efter att ha sett hennes så kallade lager fram i luggen. Sicket pucko.

Kanske får jag ordning på sakerna efter duschen imorgon bitti. Men med 70% acceptabelt har jag inte mycket att jobba med...

Shit, nog om det. Jeans behövdes i alla fall. Och jag har bävat inför uppgiften med vetskapen om min rumpa och min längd som ingetdera är mainstream korean. Vi ville inte åka till något köpcenter så vi kollade i butikerna på vår gata. I den första hade de byxor vars längd nådde till mitten av min vad. Men i den andra hade vi större tur. Jag hittade först en tröja, en lila cardigan typ superbilligt (15000x7/1000=105 kr). Och så provade jag jeans också. De hade inga ojämna nummer så det var att antingen försöka med 30 eller 32. ”Kina” tänkte jag och provade 32 först. Som satt löst. Så det fick bli en tajt 30, knappen går ju att knäppa. Och min erfarenhet av jeans säger mig att det är allt av betydelse, för de töjs ändå ut. Kanske är de aningen korta med skorna på, men jag får leva med det. Det blir inte perfekt om jag inte googlar fram Acne först.

Så trots att dagen alltså började med katastrof fick jag revansch i och med tröjan och jeansen. Och jag behövde verkligen lite uppåtkänsla. Provade allt (igen, för den här gången hade jag provat också i butiken...) när jag kom hem och trivs med min nya klädlook.

Håret däremot behöver jag väl knappt säga är uppsatt i hästsvans.

Nu är inlägget redan för långt och jag måste sova. Imorgon får jag ta och skriva vidare om själva utekvällen där jag stötte på en ovanlig figur med svensk koppling. Men, som sagt, mer om det imorgon.

Nu, vänner, ska jag sova gott.

Sticky snow

Shopping!! Fast att det skulle vara så svårt hade jag väl aldrig kunnat tänka mig. Jag behövde ju som första grej en tröja åtminstone, det var liksom det vi var inställda på att hitta.

Den koreanska stilen är svår alltså... I Sverige är jag lycklig över att vara tjej, för vi har så mycket mer att välja på än killarna. Men här är det svårt att finna något som är bara basic. Här vill man vara kille. Tjejernas tröjor har tryck, eller smycken eller broderier på kläderna. Men det värsta var nog ändå alla rosettblommor som satt på axlar och midjor och halsar och jag vet inte allt. När man väl hittade något som var enfärgat, till exempel en snygg marinblå cardigan som satt på en docka så var det klart att blusen dockan bar under inte var separat, utan tillhörde plagget. Alltså, en blus och cardigan i ett set. Det går inte att få vare sig det ena eller det andra, de är ihopsydda.

Sen var det ju problem med storleken också. Jag är ju som bekant inte korean. Nej. Det gick inte att prova, om man inte köpte plagget först... eh... ok? Nämen det är ju logiskt. Provar man inte alla kläder efter att man köpt dem frågar jag mig?

Det mesta som var snyggt var rätt tajt, och det funkar ju om det bara är rätt storlek. Men så var det ju det där med one size fits all va. Det var som ett mantra försäljarna upprepade när vi frågade om de hade något större än den extra small skyltdockan bar. ”Det töjer sig” sa de. Men en extra small som töjer sig till en medium ser ju inte bra ut. Det förstår ju vem som helst.

Till slut. Efter pust och stön och rulltrappor mellan våningar hittade vi till slut en enkel svart v-neck. Det var ju bara att slå till. Och så blev det ett blått linne till det också, inte fastsytt utan separat...

H fick en polotröja. Ja, det är som ett måste för en lärare här. ”Very teacher-like” sa jag.

Snön ligger kvar för första gången. Det är kramsnö ute. Hug-snow. Jag har precis lärt H ordet kram, och tyckte kramsnö kunde vara en bra fortsättning. Jag kastade ett par snöbollar på honom för att han skulle vakna till lite på vår promenad tidigare idag. Vi gick till Lottemart för att få tag i de där handdukarna som vi letat efter ett bra tag. Köpte varsin. Och Post-it-lappar. Vi skaffade sånt där medlemskort också, för butiken. Så nu har man vuxenpoäng i Korea. Det är inte alla som har det!

Koreaner har ingen armsvett

Det är åtminstone den slutsats jag måste dra sedan min deodorant började ta slut för ett tag sedan. För som jag har letat efter en ny. Shampoo finns i miljontals, hudkrämer och tvålar likaså. Tandkrämer och ansiktsmasker och allt man kan tänka sig i hygiensvängen. Men inga deodoranter. Det gör mig misstänksam. Och det får mig att bäva inför sommaren här. För vad jag hört blir det varmt här då, fuktigt, läskigt varmt. Och jag tror inte på att koreaner inte har armsvett, jag tror bara att de lyckas dölja det för att det är vinter...

Andra saker de inte har är matlagningsgrädde. Mjölkprodukter generellt är de inte bra på, och matlagningsgrädde har jag inte ens hittat. Vispgrädde fanns, men kostade typ 20 spänn för 2 deciliter. Inte är det väl så dyrt hemma? Man glömmer så lätt... Så nu har käppar satts i hjulen för min matlagning eftersom mycket av det jag kan utgår från matlagningsgrädde.

Och kakao. Ja, jag var nyfiken på var jag kunde hitta det. Vi har ju ingen ugn, så det enda jag kan baka blir saker som chokladbollar och sånt. Och det är något jag vet H gillar. Men inte det heller fanns, inte bland baksakerna. Och bland kaffet fanns bara kaffe- och chokladmixar. De brygger inte kaffe här, det är inget kaffedrickande folk. Så antingen blir det snabbkaffe i form av mix eller så blir det Starbucks. Men de hjälper ju inte mig.

Det kommer nog ta längre tid än jag tänkt mig att vänja sig vid alla de nya förutsättningar som ges när man väljer att flytta till ett annat land.

Excuse me, are you Swedish?

Ja, i eftermiddags mötte jag och H upp två kvinnor, Susan och Sue, som är chefer på skolan där H jobbar. De är till och med chef över H. Vi åkte till distriktet där alla utlänningar håller till. Jag har bara varit där en gång förut och det kändes lika konstigt denna gång. Hälften av folket på gatorna är typ blonda helt plötsligt. Det stämmer liksom inte. Vi gick till en thailändsk restaurang, och thailändskt är ju alltid gott och så. Efter ett tag dök Terry upp. Terry är en snubbe som H lärde känna när han gick utbildning för sitt förra jobb. Lite tillbakadragen kille, men okej.

Efter ett par timmar var det dags för damerna att resa hemåt, men Terry, H och jag drog vidare för koreansk grill igen. Jag tycker det är väldigt underligt att äta efter att man precis ätit, men det är ganska vanligt. Det är liksom så man socialiserar.

På tunnelbanestationen när vi skulle hem stod tre killar och snackade. En av dem var väldigt högljudd. Amerikan tänkte jag. En hade cowboyhatt. Också han amerikan tänkte jag. Men så såg jag hur en rund dosa var placerad i hans bakficka. Eftersom H nyligen köpt snus på nätet väckte detta förstås vår nyfikenhet. Detta är ju inget man ser dagligen. Kanske i Sverige, men inte här.

Killarna gick mellan vagnarna och hamnade till slut i samma vagn som vår. Jag fråga H om inte han skulle gå över och säga sitt ”Hejsan” för att sedan be om lite snus, om det nu var det killen hade i backfickan. Men han tyckte inte det var en bra idé. Så jag gick.

Excuse me, I was just wondering… I noticed something looking like tobacco in your back pocket and wonder if maybe you’re Swedish… Svaret var nej, men det var snus han hade i bakfickan. Dock lös, och dessutom var den tom. Vi samtalade en stund om varför en amerikan sysslar med snus (a cowboy thing), vad de gör här (militär) och hur vi gör för att få tag på snus (post, internet).

Ja, tänka sig. Inte nog med att det var underligt att se massa blont folk igen, men en amerikan med snus hade jag aldrig väntat mig. I Seoul.

Olika scheman

Klockan är tre på natten och jag är vaken och tittar på teve på nätet. H sover bredvid. När jag rör på mig lite vaknar han till och börjar mumla något. Då får jag säga ”Babe, I don’t speak Korean”.

Nyårsdagarna

Dagen innan nyårsafton åkte vi söderut med tunnelbanan för att träffa andra vänner till H. Det var tre gifta par, en singelkille, tre stycken barn, och så jag och H. Karlarna höll sig vid ena änden av bordet och jag satt med fruarna. En av dem talade engelska bättre än de flesta och vi konverserade flitigt under kvällen. Det är intressant vad det är för samtalsämnen som kommer upp. Hon frågade om H är snäll mot mig, och hon är långt ifrån den första att fråga. Det är lite som en standardfråga i detta land, vilket känns lite privat och underligt. Och konstigt. Skulle jag vara med honom om han inte var snäll?

Efter middagen åkte vi till den engelsktlande fruns hem och drack vin och åt tårta. Hela samtalet flöt på koreanska och jag tröttnade väl efter ett tag, så jag knackade på till sonens rum. Sjuårige Elbert talade mycket bra engelska, framförallt var hans hörförståelse fantastisk. Och vi hade massor gemensamt, som Spongebob till exempel, och att vi inte gillar Hitler. Ja, Elbert hade många intressen och vi blev polare för en kväll. Han visste till och med var Sverige låg på en karta. Men som sagt, de går ju i skolan jämt också.

På nyårsafton stannade vi hemma, eftersom H hade jobbat under dagen, och vi såg på film. Tolvslaget såg vi på webb-tv, med nedräkning och allt.

På nyårsdagen surfade H på nätet för att hitta en restaurang. Valet föll på en buffé. Det har vi haft goda erfarenheter av tidigare. Då vi närmade oss såg jag skylten Scandinavian Club. Aha, en överraskning... Tydligen jobbade en massa svenska läkare här på 50- och 60-talen och då byggdes en restaurang intill med deras favoritmat. Så vi åt smörgåsbord, med sill och lax och revben tillsammans med osvenska saker som friterat ris och sushi. Bilden ovan är från resturangen, tagen med mobilkameran. Det var väl kanske inte världens mest fascinerande buffé, men jag var nöjd över att få äta sill tills jag sprack i alla fall. Och det är bra att veta vart man ska ta vägen när laxbegäret i framtiden blir för stort.

2008

Första inlägget för det nya året. Egentligen bör ju föregående år summeras, som det görs varje år innan tolvslaget. Men jag brukar göra det inför mina vänner personligen, och nu blir det lite annorlunda.

Tjugohundrasju var ett bra år. En härlig vårtermin i Lund med faktiskt någorlunda lyckade studier för en gångs skull. Tänk vad härligt att trivas i staden man bor. Och jag lärde mig tycka om att laga mat. Och så frågan om jag skulle med till Kina. Impuls och hjärta sa ja. På vägen klarades både Indien och Thailand av. Det ena ansträngande, men lärorikt och det andra sagolikt, men aningen förutsägbart. Hela tiden med H vid min sida. Och så de tre månaderna i Kina, med allt vad det innebar. Problemen med hotellrummen och matutflykterna till IKEA. Kontrasterna som Shanghai erbjöd är nog mest minnesvärt.

Och så Korea som fick avsluta året. Tiden det tagit att komma tillrätta. Glädjen jag känner över att H får träffa sina gamla vänner. Att jag vet hur man skriver Coca Cola på koreanska. Loftet som redan börjar kännas som vårt. Men någon får gärna tipsa om hur man blir av med några envisa myror som härjar bakom köksluckorna...

Om jag då ska blicka framåt. Den vanligaste frågan jag får är när jag tänkt komma hem igen. Jag får väl tolka det som att jag kanske är lite saknad ändå. Jag har ju faktiskt aldrig varit borta så här länge, USA-rekordet är slaget. Mitt svar på frågan är att jag hoppas att jag får se Sverige igen under min favoritmånad, september.

Innan dess är det massor av saker som jag hoppas få gjort. Exempelvis verkar det som att det blir Japan om ungefär en månad, för att sedan komma tillbaks till Seoul. Mer historiastudier såklart, så att csn och jag kan komma överens. Förhoppningsvis kan jag börja något språkutbyte också, det finns faktiskt koreaner som vill lära sig svenska, och svenskarna här är inte så många. Och så slutligen har jag och H talat om att kanske motionera lite mer. Inte som ett nyårslöfte, utan som en balansering efter Kina.

Fortsatta resor, utbildning, nytt språk och bättre hälsa är vad jag ska unna mig själv det kommande året. Allt för att göra även 2008 till ett spännande och händelserikt år.