Nyktra till först

Jag var på gymmet idag. Gymägaren mötte mig i trappen ner. Long time no see, sa han igen. Tack du främling som ger mig skuldkänslor. Jag har faktiskt varit förkyld.

Löpbanden står i två rader, framför en rad av teveapparater. Jag går alltid på ett band i den bakre rader. Teve tenderar att ta ifrån mig mitt fokus. Men någon i raden framför hade en teve på och det råkade vara ett av alla de program som lär ut engelska till vuxna. Tanken är att man ska köpa en lärobok och få lektion via teven. Det finns ganska många sånna program. De kan vara rätt roliga, och man lär sig saker. För min del handlar det inte om att jag lär mig nya sätt att använda engelskan, men jag lär mig den egentliga regeln bakom, samt grammatiktermer som jag en gång kanske kunde.

Jag sneglade över på skärmen för att se om något var intressant. Idag handlade det om fraser man säger till varandra, sånna där bra-att-ha-fraser. Först dök några vanliga upp. Typ "How was your weekend?" "Did you sleep well last night?" och sånt. Men så hajjade jag till. "Call me when you're sober" stod det på skärmen. Call me when you're sober. I jämförelse med "hur var helgen?"

Det hade referens till en låt, men ändå. Jag förstår dock att det kan vara en bra fras för koreaner att känna till. För med den alkoholmängd som konsumeras och den mobiltäthet som råder kan jag ana att den frasen sägs åtskilliga tusen gånger per kväll på den lilla halvön jag befinner mig. Och kanske behövs den då på engelska med.

Mitt-tjugo

Nu är det officiellt. Jag är i mina mitt-tjugos. Mid-twenties. Minsann.

För att fira hade vi igår kväll besök av Thomas och Austin som hade sin flickvän med sig. Så blev det lite tårta och lite sång och så blåsa ut ljus. Och så fick jag öppna paket. Jag älskar paket. Fylla år kommer jag nog inte att tröttna på inom någon snar framtid. Poker blev det också, men min idé att de andra skulle låta mig vinna verkade de inte riktigt nappa på.

Och så idag, på den riktiga dagen, gick jag och H ut och åt. Valet föll på en turkisk restaurang en lång tunnelbaneresa bort. Lekte runt lite med presenten jag fått kvällen innan, en ny kamera. Det kan ju vara bra att lära sig den så H slipper vara den enda som fotar jämt.

Mitt-tjugos. Och fort gick det också. Damn. Men jag trivs.

Första snön

Idag föll årets första snö i Seoul. Den låg inte kvar, men det var vackert att titta på hur den sakta singlade ner mot marken. Förra året första snöfall var lite mer romantiskt, eftersom snön då låg kvar och gjorde marken och bilarna mysigt vita.

Men detta års snö har något som förra årets inte hade. Nämligen vetskapen om att det kan vara den sista snön man får se på väldigt länge. Vi kommer inte att tillbringa hela vintern här. Och då är det trevligt att ha fått sett det åtminstone en gång innan man drar vidare till varmare länder.

Ett år

I torsdags tänkte jag på det. Att det snart var ett år. Men så igår glömde jag bort det helt. Grejen med jubileum är väl att man ska fira på rätt dag.

Men hursomhelst är det väl värt att uppmärksamma. I fredags var det precis ett år sedan vi anlände i Korea för första gången. Och jag gillade det, landet gav mig bra första intryck. Och det är väl ingen som kan tycka att det är något konstigt med det. För början på november är helt klart den bästa tiden att upptäcka landet.

Om dagarna är det omkring 14 grader. Träden är fullkomligt sprakande i alla möjliga färger. Det är sol varje dag. Smoggen är borta och luften är klar. Det är galet vackert. Och den svala vinden som gör att man trots allt tar på sig en jacka gör bara känslan ännu mera speciell.

Ja, vem skulle inte få ett bra första intryck när man anländer den sjunde november?

Söndagen

Checka ut skulle man göra klockan tio. Och jag var bara nån minut sen. Lämnade återigen min väska i receptionen och begav mig ut på jakt efter nya upplevelser. Jag ville se templet. Det äldsta i Tokyo. Så jag spenderade nån halvtimme på tunnebanan och följde människoflödet tills jag hittade rätt. Det var mycket vackert, och doftade gott med rökelsen. Jag är ingen tempel-fantast, har man sett ett har man sett alla brukar jag säga. Men skillnaden mellan kinesiska, koreanska och japanska tempel är ändå rätt tydliga. Och därför var det kul att kolla in ett japanskt också för att göra listan mer komplett. Jag tog en bild. Inte med min kamera. Jag såg ett par som behövde hjälp att föreviga sitt ögonblick tillsammans.

Sen tog jag tuben igen och åkte till Imperial Palace garden. Inte helt dumt. Lugnt och skönt och fina tallar och gräsmattor. Det började regna lite smått, men inte i någon störande mån. Jag satte mig på en liten sten, tittade på cyklarna som åkte förbi och vecklade ut den stora tunnelbanekartan. Jag ville till Ikea. Jag lyckades hitta linjen som varuhuset ligger längs med. Men alla stopp fanns inte med på kartan. Men jag hade bestämt mig för att lyckas. Jag hade ju trots allt en hel dags erfarenhet av Tokyo redan. Jag kom till rätt station för att göra mitt byte till Ikea-linjen. Återigen problem med att hitta rätt pris, men frågar man får man bra svar. På vägen passerade man Disneyland. Så såg jag den stora blå kartongliknande byggnaden.

Direkt letade jag mig upp till restaurangen och fick ett lass köttbullar. Jag måste alltid be om mer lingonsylt. Alltid. Medan jag tittade ut över japaner och svenskar rullade reklamfilm för Skandinavien på teveskärmarna. Kamprad kan gärna få skatteplanera hur mycket han vill och bo utomlands hur mycket han vill. Det han ger tillbaka är så mycket mer ändå. Till och med jag ville ju besöka Sverige efter att ha sett den reklamfilmen. Och jag är ju inte känd för att vara en Sverigofil(eh?) direkt.

I varuhuset köpte jag påslakan. Jag har väl berättat hur koreaner inte vet vad det är? Här tvättar man filten varje gång istället. Nere i matbutiken saknades Kalles kaviar. Så det blev två burkar sill, lite dajm, och lite bilar. Jag har inte ätit sill sen Sverige. Inte ens i Kina tror jag att vi gjorde det. Hur har jag stått ut?

Efter Ikea blev det Omotesando. Ytterligare en plats dit turister flockas för shoppingens skull. Det var här jag betalade typ 100 spänn för en te. Men så låg ju fiket mitt bland alla märkesbutiker också. Jag såg ett brudpar, och klänningen släpade i marken. Det funkar i Japan. För det är rent. I Korea hade man nog gjort annorlunda. Det är inte skitigt här. Men det är inte så rent som i Tokyo. Och så såg jag en kackerlacka. Och en enda råtta. Det var kul att se på folk som gick förbi. Många hade underligt nog Halloween-kläder på sig. Fast det var fel helg. Kanske något man som turist inte känner till.

Sen var det dags att återvända till hotellet för att hämta ut väskan innan det var läge att börja tänka på transport till flygplatsen. Sista tåget gick tjugo i tolv, fast att flygen gick till 4. Mitt gick vid fyra. Så det blev till att vänta länge länge på flygplatsen. Tur att jag hade ätit massor på Ikea för ingenting var öppet i avgångshallen. Förutom maskinerna. Men jag vill inte köpa friterad kyckling ur en maskin. Så det fick vänta.

Immigrationen i Korea gav mig bekräftelse på att jag nu var tillbaks i ett mindre utvecklat land. För det var fyra köer, och jag stod sist i en av dem, jag var den enda utlänningen på mitt plan, och att döma av de andras utseende i kön kan jag gissa att deras plan kommit från Pakistan. Hursomhelst, alla koreaner på mitt plan var strax igenom eftersom de bara behövde visa upp ett pass med sin bild. Så när alla koreaner var igenom öppnade man för utlännningar även i de köerna. Men det var inte fritt för vem som helst att gå över. Utan man blev dirigerad av ett par män. Dessa män verkade inte fatta att alla som står först i de fyra köerna har väntat ungefär lika länge. Istället valde man att ta personer från bara en av köerna, lyckligtvis min. Men detta innebar ju att jag hamnade längre och längre framför de som väntat mycket längre. Och jag påpekade detta för en av herrarna. Att kanske skulle han ta den andra personen i tur från varje kö eller så. Jag blev ignorerad, mest för att han inte fattade vad jag sa. Men så återkom han, och jag förklarade igen. Jag tror att han fattade, men att hans powertrip var större så han lät bli att åtgärda. Jag som alltså stod sist i kön från början kom ut bland de första. Men klart sist var jag från mitt plan ändå. Min väska hade till och med plockats av bagagebandet.

Flygbuss blev det hem, mycket bättre än en konstig pendeltågslinje på japanska om du frågar mig.

I det stora hela erbjöd Tokyo på båda anade och oanade upplevelser. Jag kan inte säga att jag hade kul, för det är svårt att skratta rätt ut när man är själv. Men det var mycket intressant och jag skulle rekommendera staden till vem som helst. Och jag åker gärna tillbaka. Det kändes liksom som hemma. Fast på ett annat språk.

Lördagen

Ja. Det dröjde längre än tänkt. Men nu har jag tid att verkligen skriva ner några av de saker jag upplevde i Tokyo.

Jag reste fredag natt, och landade i Japan tidigt på morgonen, ungefär vid fyra. När immigrationen och bagaget var ordnat kom jag in i ankomsthallen. Ett litet informationscenter och några stolar var allt som fanns. Så jag gick till informationen för att få tunnelbanekarta och sånt på engelska. All information jag fått var ju på koreanska. När det var löst satte jag mig på en av stolarna och försökte få lite sömn. Jag visste att det skulle bli en lång dag, speciellt som jag inte kunde checka in på mitt bokade hotell förrän klockan tre på eftermiddagen. Och jag ville inte ge mig ut i Tokyo-natten på egen hand, jag ville vänta på dagsljuset.

Så jag sov i tjugominutersintervaller. Klockan blev till slut nio och jag tog mig till rätt terminal för att kunna ta tåget in till stan. Tokyos metrosystem är bra, mätt med internationella mått är det lätt att ta sig runt och så. Det enda jag kanske skulle ha att invända mot är att det ibland är svårt att räkna ut hur mycket ens resa ska kosta. För färdtavlorna är på japanska. Och för en första-gångsåkare var det förvirrande. Men hjälp fanns att få. Folk kom till och med fram och frågade om jag ville ha hjälp när jag såg vilsen ut. Det händer sällan i Korea. Bara så att ni vet.

Första intrycket av staden var hur lugnt det var. Väldigt europeiskt, vilket inte alls var något jag hade väntat mig. Mycket grönska och fågelkvitter. Ingen trafik, framförallt inga motorcyklar på trottoarerna. Och vänstertrafik. Ska man veta det om Japan? Jag kände inte till det. Allt detta kunde ju ha att göra med att det fortfarande var tidigt på lördagmorgonen, men det var skönt att kunna strosa runt i min egen takt när jag letade efter mitt hotell. På vägen var Tokyo tower och efter att ha köpt en yogurt som frukost åkte jag hissen upp. 150 meter upp får man en rätt så bra bild av staden. Inte så mycket skyskrapor som jag hade väntat. Turister var det dock fullt med omkring mig. Och så dog ju kameran däruppe också. Det var trist.

Så åkte jag ner och hittade hotellet, översynen hade gjort min odetaljerade karta lättare att förstå. Jag kunde åtminstone lämna min väska i receptionen. Med flera timmar kvar till en tupplur reste jag med tunnelbanan till Ginza. Jag ville kolla in shoppingen och visste att Japans första H&M öppnat där för bara några månader sedan. Det kändes som att göra Drottninggatan i Stockholm, fast flottare, men med lika mycket turister. H&M hittade jag också, men kön IN i butiken var för larvig för att ställa sig i. Den ringlade sig säkert 200 meter, och var dubbelfilig. En kö för att komma in i en butik. Och nån förtur för att vara svensk med längtan till svenskt mode skulle jag nog inte heller få. Så jag knatade in på Zara istället. Kände mig lite smått otrogen. Dessutom var det galen stämning där med, de skulle behövt en kö.

Sen satt jag mest och tittade på folk i väntan på att klockan skulle bli tillräckligt för att kunna checka in. Det är intressant att titta på folk. Just i Ginza var det ju mest turister, men jag la märke till en del gällande japanerna också. De är ju annorlunda från koreanerna. Jag skulle nog inte känna igen nån skillnad på individuell nivå, men skulle man ställa en grupp japaner och en grupp koreaner bredvid varann så skulle jag veta vilken som var vilken. Det hade jag nog inte vetat innan jag bodde i Seoul. Japaner har bättre hy, men sämre tänder. Rent generellt alltså. Och så har japaner fräknar i mycket högre grad än koreaner.

Nåväl. Kom till hotellet och checkade in. Somnade gott och vaknade gott igen tre timmar senare. Det var nu skymning och jag gjorde mig i ordning medan jag tittade på CNN.

Så begav jag mig till Shibuya, som ska vara ett bra distrikt för alla möjliga typer av underhållning. Shopping och restauranger. Och massvis med ungdomar. Detta känns som det Tokyo jag hade föreställt mig innan jag reste. Ni vet, galna gatukorsningar och reklamskyltar överallt. Fast ändå färre skyltar än i Korea. Korea är landet som slår alla rekord i skyltmani. Så jag strosade runt där ett tag utan något egentligt mål. Hittade internet, efter att först gått fel och råkat kliva in på en hostess-klubb av något slag. Lite naket, så jag vände, efter att jag fått rätt beskrivning vart jag skulle gå.

Efter att ha mejlat H gick jag ut i världen igen. Jag har fortfarande problem med folkmassor, så jag beslöt mig för att slå mig ner någonstans istället för att bara följa en packad ström av människor.

Så jag åt lite sushi. Kändes lite som att man måste. Och så drack jag en jätteäcklig drink. Och så började en gammal alkis att prata med mig. På japanska. Jag frågade om han druckit lite för mycket kanske. Han nickade. Självinsikt åtminstone.

När jag fått nog av rörligheten tog jag tunnelbanan tillbaks till stationen där mitt hotell låg. Kollade på CNN:s ”Faces of Polygamy” tills jag somnade.