Rom III

Den tredje dagen checkade vi ut och lämnade vår bagage på vårt hostel innan vi tog den sedvanliga frukosten. Eftersom vi hade gjort all sightseeing som jag innan resan hade planerat för stod vi lite handfallna inför vad vi skulle hitta på. H kom på att han ju ville se den där statyn i väggen som ser ut som en solgud som man stoppar handen i, som också var med i en gammal klassisk film. Ja, det var beskrivningen vi gav till receptionen som genast förstod att det var Bocca della Veritá vi pratade om. Metron, numera vår bästa vän i Rom, hjälpte oss en bit på vägen dit. Men det blev också en liten promenad förbi Palatinens utsida tills vi nådde vårt mål. En liten kö utanför kyrkan markerade vart vi skulle. Vi tog ett par bilder och lämnade en donation, så kunde vi checka av en till attraktion på listan över Roms sevärdheter.

Vi tog buss till Piazza Venezia där jag visste att vi kunde promenera längs med shoppinggatan Via del Corso. H tröttnade snabbt dock, så vi satte oss på ett café för lite förfriskningar innan vi fortsatte. Jag gick in på Levi´s, ger upp ska man inte göra i första taget. Och skam den som ger sig och allt det där, det funkade. Jag hittade ett par helt nya jeans, som faktiskt är mer i min storlek än de andra jag kämpat med i ett par veckor nu. Jag hade liksom glömt bort hur det var att gå i ett par byxor där benen inte tog i varann när man stegade.

Nöjda med Rom nu åkte vi tillbaks till vårt hostel där jag packade om mina väskor lite, för att klara flygbolagets krav om vikt, och säkerhetskontrollens krav om vätskor. Sedan gick vi ner mot Termini för att hoppa på Leonardo Express ännu en gång, fast åt andra hållet.

Planet blev aningen försenat, och jag och H skrattade åt kaptenens attityd när han skrek ut i högtalarna att alla skulle sätta sig ner på en ledig plats så att vi inte behövde vänta 20 minuter till på en ny avgångstid. Han la också till att alla hade de familjer de ville komma hem till i tid på kvällen. Hysteriskt roligt, speciellt som flygbolaget Wizz hade kunnat avhjälpa detta problem genom att ge alla passagerare bestämda platser. Det tenderar att ge mindre krångel, men det verkade inte detta budgetflyg förstått.

Intressant var också italienarna bakom som inte verkade ha flugit förut, de tjöt när vi lyfte och applåderade när vi landade. Dessutom hann de med en högljudd ”Happy Birthday”-sång på italienska medan vi var på väg in till gaten. Det finns ju skäl till varför italienare inte är kända som tysta och timida varelser i alla fall...

Rom II

Andra dagen blev det återigen croissant och cappuccino till frukost, vi hade nämligen kuponger från vårt hostel som gav oss denna kombination för bara 1.50 euro.

Dagen skulle ägnas åt Vatikanen. Det var jag som var planerare och guide. Vi tog metron hela vägen till Ottaviano där vi gick av och promenerade i solskenet till ingången till Peterskyrkan. Kön var ännu en gång jättelång, men eftersom det är gratis inträde kunde inte vårt pass rädda oss denna gång. Och även om det inte varit gratis hade nog ett Roma Pass i Vatikanen varit svårt att använda. Kön gick dock förvånansvärt fort och vi behövde bara tillbringa 20 minuter väntandes. Kyrkan var helt fantastiskt vacker, utsmyckad som en kungabostad. Takhöjden gav sådan rymd att det inte alls kändes som att man var en turist av flera hundra på plats. Och så passerade vi såklart Pietá också, fast utan att tänka på det. Det var först efteråt som jag kom på att vi mer eller mindre i slentrian gått förbi ett av Michelangelos mest kända verk.

Efter Peterskyrkan var det dags att kolla in Sixtinska kapellet. Vi tog omvägen via muséet eftersom vi ändå betalade för alltihop. Många trappor upp och ned, och så lite tavlor av Raphael på vägen, så till slut kom vi in i rummet vi väntat så länge på att nå. Det var fotoförbud, som vi respekterade. Det var lite mindre än jag föreställt mig, men nog var det coolt att se Skapelsen av Adam, som man ju sett på bild så himla många gånger. Var det värt 8 euro (14 euro utan studentrabatt för H) att gå in? Nja, njo, kanske. Lite sved det nog i plånboken ändå för en som fortfarande jämför allt med Thailandspriser.

Vi hade ju massa tid kvar på dagen, som vi inte riktigt hade planerat med. Så jag fattade snabbt beslutet att ta metron till Repubblica, mest för att det såg pampigt ut på kartan. Men ibland överträffar bilden verkligheten, så när vi såg vad vi såg fattade vi genast det nya beslutet att ta oss till Spanska trappan istället.

Jag tyckte det var fint och mysigt att se alla människor sola och vila sig på trappan. Och från trappan är det ju en kort bit till Fontana di Trevi, så vi passade såklart på att ta oss dit med. Den var mycket större än jag hade väntat mig, och hade fler turister packade än någon annan plats vi upplevt i Rom. Men vi lyckades ändå hitta en liten bit på sidan där jag kunde sätta mig på kanten av fontänen och kasta i ett mynt över axeln. Vi hängde vd fontänen en bra stund, åt glass igen, och såg hur en liten fransk pojke tappade halva sin reskassa och id-kort utan att märka det. Ingen gjorde nåt, så jag fick göra dagens gärning och springa efter honom vilket var lättare sagt än gjort. Men till slut hann jag fram till honom genom folkhavet och gav honom hans 45 euro och id-kortet. Han blev ytterst förvånad och glad över att återse sina pengar, som han fortfarande inte verkade förstå att han tappat.

Så såg vi en koreansk turistgrupp. Det frambringade gamla goda minnen och av ren automatik började jag följa efter guiden som bar på en Hana tour-flagga...

Vi var på nytt trötta och tog oss med metrons hjälp tillbaka till vårt hostel där vi vilade och såg på en film innan vi begav oss till ett kebabställe för lite middag. H får verkligen inte nog av kebab, och jag klagar inte, fast jag åt en bit pizza istället. Kändes liksom mer autentiskt, fast att det var ett snabbmatshak.

Med vetskapen att vi skulle checka ut tidigt dagen efter gick vi och la oss, nöjda med dagens alla aktiviteter.

Rom för er där hemma

Vad är det första man gör när man besöker Rom? Jo, man drar till Colosseum. Så efter frukost bestående av croissant och cappuccino blev det också vårt första stopp i staden. Vädret var soligt och varmt och det var tusentals andra turister på besök. Vi hade köpt det som kallas för Roma Pass, som skulle ge gratis inträde till de första två attraktionerna. Men gratis är inte allt insåg vi snart, för kön för oss med passet var avsevärt kortare än för köp av vanliga biljetter. Jag tror vi sparade en timme eller liknande, så det var helt klart värt det.

Efter Colosseum, som var stort och häftigt att ha sett i verkligheten, gjorde vi den korta promenaden förbi Konstantin-bågen för att komma till entrén för Palatinen. Det var lite svårt att veta vad det var vi tittade på, eftersom vi saknade guide. Det var mest stenar liksom. Men utsikten uppfrån kullen gick i alla fall att beundra, och H lyckas fortfarande med alibit att ta bilder för att hamna nära de guidade grupperna, så man kan snylta på lite gratisinfo om byggnader och sånt. Är man budgetresenär så är man...


Tanken var ju att se Campidoglio, Capitolium, på vägen också, men otur som vi verkar ha med ombyggnader av olika slag kom vi heller inte åt att se detta på nära håll. Istället gick vi Via del Corso mot Pantheon. Det lilla torget vid Pantheon var en mysig plats att vila benen på. Det fanns mycket att titta på. Alla skolklasser, hästarna, reportrarna, turisterna, duvorna, ja man hade helt enkelt kunnat sitta där länge och bara observera.

Inte långt från Pantheon ligger Piazza Navona som tydligen ska vara ett av världens vackraste torg. Men säger man inte det om ganska många torg? Det var fint, men återigen huvudattraktionen, det vill säga Fontana di Quattro Fiumi av Bernini doldes till en del av byggnadsställningar och annat. Jag tog mig en glass, cioccolato och limone, för att trösta mig lite, och det var nog minsann den godaste glass jag ätit i mitt liv. Italienarna kan sin gelato!

Eftersom vi redan var i närheten av floden bestämde vi oss för att promenera mot stranden för att kanske få nån bild på Castel Sant Angelo också. Vi satte oss på trappan vid bron där en panini-bil stod parkerad. Där åt vi vår sena lunch, parmaskinka och ost är ju oslagbart.

Trötta nu efter dagens många intryck var det dags att börja fundera ut hur vi skulle ta oss tillbaka till vårt hostel. Vi var långt ifrån tunnelbanans linjer, och det var dags att prova på buss. Vi valde att ta en tillbaks till Colosseum för att få se byggnaden igen, i eftermiddagsljus. Därifrån var det sedan en enkel resa med tunnebanan tillbaks till rummet.

Vi vilade ett par timmar på den mjuka sängen som man liksom sjönk ner i, innan vi bestämde oss för att ta oss ut igen för middag. Vi ville inte göra ett stort projekt av det, så vi gjorde en kort promenad till en kvarterskrog där vi satte oss i källaren. Jag valde carbonaran, och H satsade på lasagne. Och så husets väldigt billiga rödvin. Mitt val var perfekt. Riktigt god carbonara, kanske hade lite mer bacon inte skadat, men portionen var lagom stor. Lasagnen var bra i smaken, men lite för lite för att mätta H. Tur då att bröd till maten och en liten förätt i form av bruschetta hade ingått. Apropå bruschetta gjorde jag bort mig första kvällen när det var just det jag beställde på en restaurang när jag inte var så hungrig. Jag uttalade det med sch-ljud, men servitören rättade genast med att svara brusketta. Hur skulle jag veta att italienarna ville ha sch till ett k-ljud. Töntigt tycker jag, då kan man väl struntat i s:et och h:et då.

Hursomhelst somnade vi direkt efter middagen, ja, fast vi hann ju hem från restaurangen först. Den långa dagen av sightseeing i kombination med rödvinet gjorde att jag inte var vaken en sekund efter att jag lagt huvudet på kudden.

Hänger ni med?

Klockan är morgon och vi sitter på flygplatsen i Budapest. Vi landade för flera timmar sedan, men då det var onödigt att checka in så sent på ett hotell valde vi att campa lite här istället. Det visade sig vara en god idé med tanke på de väldigt bekväma stolarna, den alltid öppna kaffebaren och så trådlöst internet som flyter omkring i lokalen.

Om resten av Budapest är lika bra som dess flygplats kan jag se att vi stannar ett tag...

Inte ensamma

Vi är inte tydligen ensamma om att åka till Rom idag. Jag fick, via Calle Bildts blog, nys om att han och kungaparet ska dit på statsbesök. Sen är det väl några tusen till som ska dit såklart...

Om tre timmar lyfter vårt plan.

La Dolce Roma?

Skulle detta kunna vara korrekt italienska? Det kan vara en fråga värd att ställa sig eftersom det är nästa land som står på tur för vår del.

Mina italienskkunskaper som jag vunnit främst genom musiken sträcker sig så långt som till Ciao ciao Italia, som jag sjungit på under morgonen, samt Ååååååh en sån naaaatt en sååååån underbaaaar naaaatt, men den har ju förstås inte så mycket främmande språk i sig...

Jag måste nog öva mer under morgondagen. Fast allt ligger ju enligt mig i tonfallet, eller melodin. Så jag övar redan nu på att prata engelska med italiensk accent. Det ska nog kunna leda nånvart åtminstone.

Inte fått nog än?

Dig som inte fått nog av bilder från våra resor riktigt än kan jag nu glädja genom att berätta att det finns mer. Ganska mycket mer till och med. Både Thailand och Istanbul får du mer av genom att klicka dig vidare till H:s uppdaterade sida. Det gör du enklast med länken här.

Lite Sofia-bilder

Bilder verkar ju vara populära, så här kommer några från vår sightseeing i Sofia igår också...

Här är den ryska kyrkan jag skrev om, byggd i början av 1900-talet.

Jag gillar Chupa Chups, och det har jag tydligen gemensamt med befolkningen i Sofia.

Den stora och vackra Alexander Nevski katedralen. Jag har nog aldrig sett så många porträtt inuti en kyrka som denna, men tyvärr var det så mörkt att det var svårt att urskilja vem de skulle föreställa. Fast även om det varit rejält upplyst hade jag nog ändå inte känt igen fler ansikten, med tanke på mina starkt bristande bibelkunskaper. Men Jesus kände jag allt igen! Alltid nåt...

Och medan H fotade vidare studerade jag kartan för att se i vilken riktning vi skulle gå efter just denna sevärdhet. Och då passade han såklart på att ta en bild på mig med.

Typisk gata i Sofia. Spårväg och breda trottoarer. Ingen trängsel och lite grått. Och de flesta promenerar. Och visst är det skönt att precis allt är inom gångavstånd, det underlättar när lokaltrafiken inte är så utlänningsvänlig, dvs helt saknar stationsanvisningar eller annan viktig information man skulle vilja ta del av.

Och så mer sightseeing

Idag fick vi lite sol efter frukosten. Det var tur det, för igår var det precis lika grått som ens fördomar om östeuropa. Vi började promenera längs en rutt som var markerad på kartan som vi fått i receptionen. Vi passerade domstolshuset, eller kanske det heter rådhus på svenska? Sedan ner till moskén och förbi det kommunistiska högkvarteret. Där spelades det in en film och det var en massa amerikaner i filmteamet som sprang omkring på torget framför Grand Hotel. Vi hängde där en stund, mest för att se om det möjligtvis var Matt Damon eller Daniel Craig som var stjärnan som kanske snart skulle dyka upp. Känns som att Sofia är perfekt plats att spela in Bourne-serien eller en James Bond-rulle. Men vi gav upp redan efter några minuter och gick istället in i den vackra med lilla ryska kyrkan bredvid.

Vägen ledde oss sedan upp mot den stora Alexander Nevski katedralen. Jag skötte hela kartläsnings- och guidearbetet medan H fotade bäst han kunde. Istället för att gå samma väg tillbaka irrade vi oss in på lite smågator och passerade små frukstånd och knäppa modebutiker. Vi gick också in i en Levi’s butik. Det är liksom läge att göra något åt klädsituationen. Men jag hittade inte det jag önskade, så jakten får gå vidare.

Det känns som att vi har gjort Sofia nu. Det är litet och allt är därför inom gångavstånd. Det är grå byggnader och spårvagnen ser ut att vara från 70-talet i sin käcka orange färg. Folket ler inte så mycket, det vill säga de människor man ser. För framför allt är det folktomt. Jag fattar inte var alla människor är, för idag, en söndag borde det varit massa folk ute på stan. Och knappt någon biltrafik heller. H:s teori var att alla var i andra EU-länder och jobbade, menat som ett skämt, men kanske att det ligger något i det. Något måste det ju onekligen vara...

Vi fick lite snöfall på eftermiddagen också. Det var mysigt med sånna där långsamma flingor som sakta föll från himlen. Snön på marken från igår hade redan hunnit smälta bort tack vare den soliga morgonen så det var trevligt med lite påfyllning.

Imorgon blir det till att kolla in synagogan känner jag, och kanske hitta nått shoppingdistrikt där man förhoppningsvis kan göra ett fynd (läs jeans). I övrigt planerar vi att titta på sätt att komma härifrån och vidare. Det finns inte så mycket mer att uppleva i Sofia nu.

Svar på kommentar

Viktoria har kommenterat igen (ja, det är alltså fullt tillåtet att lämna kommentarer).

Visst var Seoul främmande men språket är det som är avgörande för varför Sofia, som är så mycket närmare Sverige, ändå känns mer exotisk om man vill använda ett mer positivt ord. Och trots att jag inte talar koreanska själv så gör H det, vilket gjorde det väldigt lätt att navigera runt både geografin och kulturen. Men här är vi båda alltså ganska lost.

Och när jag beskrev vår spårvagnsresa som intressant för hostelreceptionisten frågade hon "Did you get yelled at?". Så det verkar ju vara ett trevligt folk också som vi har att vänta oss...

Snart väntar middagen som ingår i priset för rummet. Pasta blir det tydligen, varje dag. Men spaghetti varje dag är ju något jag redan är van vid från Korea. Så jag ska nog överleva på det.

Istanbul – Sofia

Sent igår kväll begav vi oss till busstationen. Det var lätt att hitta, och att fråga på vägen var heller inget problem. Klockan elva avgick bussen och jag somnade rätt fort. Det var stora och rymliga säten, bättre än Egypt Airs. Vaknade gjorde jag några timmar senare när det var dags för gränskontrollen. Det tog ungefär en timme, där den bulgariska sidan var mycket snällare mot mig och mitt pass än mot H och hans pass. Det lönar sig att vara EU-medborgare visade det sig. H fick massa följdfrågor om resandet, mitt pass scannades bara.

Det var ett par toalettstopp på vägen, som annonserades ut på vad man kan gissa var bulgariska. Ett av stoppen försvann H iväg för att leta efter toaletten. Han var inte borta speciellt länge, men helt plötsligt började bussen att köra, utan honom på. Så jag fick hojta till och säga åt dem att stanna. De blev sura för att H tog upp tid, men hallå, det var ju ett stopp menat för toalettbesök. De frågade om jag inte kunde ringa honom, men vi har ju inga telefoner. Jag sa bestämt att han nog kommer snart, och höjde rösten när värdinnan suckade. Som om hon behövde få det förklarat för sig att man inväntar de som har betalat för sin biljett. Speciellt som en ankomstid inte angivits, då man inte kan veta säkert hur fort immigrationen går.

Det var inte bara värdinnan som var dum i huvudet. Busschaufför nummer två hade tydligen behov av att röka en cigarett i halvtimmen ungefär, medan han körde. Så hela bussen stank rök till slut.

Bulgarien var mörkt till sjutiden, då började man se dimman och snön ordentligt. Här är det nollgradigt och vitt. Jag har inte sett riktig snö på typ två år. Eller nåt.

När vi kom till Sofia annonserades inte det heller ut, alla bara gick av, så vi antog att det var sista stoppet. Det snöade och väskorna var tunga. Vi frågade i informationen efter Makedonia Square, och blev hänvisade till internationella bussterminalen. De måste trott att vi skulle till landet Makedonien. Vid spårvagnsstationen visste vi vilka nummer vi kunde ta, men inte i vilken riktning, och några skyltar fanns inte med färdplaner. Vi frågade i en kiosk om biljetter, men kvinnan därinne bara ryckte på axlarna åt oss. Så vi hoppade på nummer nio i hopp om att det skulle vara rätt riktning. Fick hjälp av en kvinna att använda biljettmaskinen, eftersom alla bokstäver såg väldigt främmande ut. Hon talade också om för oss vilket stopp Makedonia Square var, för det finns liksom inga markerade stationer med skyltar.

Vi klev av och promenerade en kort bit till vårt hostel där vi nu checkat in för att bo i ett rum med fyra andra. Internet går fort och Youtube funkar, så nu har jag uppdaterat mig på Melodifestival, och tycker nog rätt låt vann. Fast nån popsång-erska är hon inte den där Malena.

Förresten pratar typ ingen engelska här verkar det som. Och det kan nog vara praktiskt att lära sig alfabetet fort. Det kan nog vara det mest främmande land jag har varit i. Vi får se hur det utvecklas.

Långt från EU

Idag åt vi kebabrulle till frukost. Sen så bokade vi biljetter till Sofia.

Nu sitter vi i sällskapsrummet på vårt hostel, här finns det trådlöst internet som funkar. Jag har köpt mer baklava och dricker min andra turkiska te för dagen. Tänkte jag skulle få chansen att kolla in lite Tingaling på Youtube. Slogs av lite realitycheck, då det visar sig att youtube är spärrat härifrån.

Detta duger inte. Jag som trodde jag var i Europa.

Istanbul vs Malmö

Det som slog mig när jag tittade ut genom fönstret från flygbussen in till Aksaray var hur otroligt likt Istanbul är Malmö. Eller Malmö är Istanbul. Låga hus med restauranger i botten som säljer kebab. Min bild av Malmö efter att ha varit där fyra gånger är precis så. Kebab och låghus.

Istanbul är bara lite större. Och mer exotiskt. Och vänligare. I Malmö är det aldrig någon som hjälpsamt visat vägen för att sedan säga "Welcome to my country", men det kan ju bero på att jag är svensk också...

Egypt Air

Vickan nämnde Egypt Air i sin kommentar till förra inlägget och det fick mig att minnas det jag också hade tänkt skriva om men glömde bort efter all sighseeing igår.

När jag stod i flygplansgången för att ladda upp mitt handbagage i ”the compartment above me” trängde sig en tolvårig georgisk pojke förbi mig, för att slå sig ner på min plats vid fönstret. Jag stördes mycket av hur han puttade undan mig och lät nog rätt otrevlig när jag informerade honom om att han tagit vår plats. Jag hann liksom inte uppfatta att det var ett barn, och kände skuld över att ha varit så okänslig. Men, visade det sig, grabben blev ett irritationsmoment under hela resan. Han kunde inte sitta still för en sekund. Och redan innan vi lyft hade han hunnit be två flygvärdinnor om ett glas cola. Hans mamma satt framför och brydde sig inte ett dyft om hur hennes son levde rövare i planet. Han flippade med matbrickan, upp och ner, lås, och så ner och upp och lås igen. Han sprang fram och tillbaka i planet för att prata med sin vän längre fram. Han stod i vägen när matvagnen kom. Han lyfte armstödet och släppte ner det igen så hela vår stolsrad skakade. Och emellan allt detta verkade han tro att kabinpersonalen enbart var ämnad för honom. Detta var ju en korta resan på två timmar, och personalen hade det redan stressig nog med att hinna få ut mat och kaffe till alla. De behövde liksom inte mer stress från pojken som skulle få sina colaglas påfyllna stup i kvarten, eller be om ritpapper, eller få sin mat före alla andra, eller få sin bricka bortplockad före alla andra. Och hela tiden satt mamman framför och gjorde ingenting åt saken, snarare hjälpte hon att rättfärdiga pojkens beteende genom att själv påkalla personalens uppmärksamhet för att mer eller mindre beordra dem om nya sittplatser så att hennes familj kunde sitta ihop.

Familjen dysfunktionell på semesterresa. Det är stunder som dessa som jag är glad att jag själv inte är i serviceyrket åtminstone just nu.

Man kan ju glädja sig åt att pojken var på tvåtimmarsflygningen mellan Kairo och Istanbul, och inte på niotimmarsflygningen från Bangkok till Kairo. Och att planet inte hade en rökavdelning trots allt...

Att sight-se Istanbul

Oj vilken fantastisk dag det har varit idag. Och tur hade vi. Prognosen hade ju sagt regn, men det var strålande sol ute när vi vaknade.

Vi lämnade vårt hostel vid halv elva tiden, men gick bara ner för gatan där H ville äta sin första kebab för dagen. Efter frukosten knatade vi ner längs med spårvagnsspåren till Sultanahmet Camii (Blå Moskén). Det var klarblå himmel och sol, och inte så kallt som dagen innan. Vi gick runt på moskéområdet tills jag såg en skylt där det stod att de stängde vid tolv, och klocka var redan tio i, så vi skyndade oss in istället. Det var vackert och fint på alla sätt, och till och med alla andra turister störde mig inte det minsta. Det är en annans sorts resenärer som kommer hit än till Thailand om man säger så.

Efter blå moskén stannade vi upp på en bänk emellan den och Aya Sofya, eller Sankta Sofia. Det var ett bra fototillfälle. Precis som jag satte mig på bänken började bönerna, vilket bara innebar att jag inte behövde fejk-le. Leendet kommer alltid automatiskt när jag hör moskéernas bönerop. Som nu, i skrivande stund.

Aya Sofya kostade inträde, men vi visste ju att det mesta vi planerat att göra var gratis, så vi kunde kosta på oss 10 euro var för det. Tyvärr höll den på att renoveras, så delar av taket var täckt, men vi var ändå nöjda med upplevelsen eftersom det fanns mycket annat att titta på, inte minst de till synes välmående tjocka katter som sprang runt.

Efter Aya Sofya promenerade vi återigen i solskenet, denna gång med sikte på Kapali Carsi, den stora bazaaren. Men vi stannade på vägen så att jag kunde äta en kycklingkebab först. Bazaaren var inte så livlig som jag hade väntat mig, men så var det ju en vanlig onsdag också. Det fanns mycket att titta på, och många gångar att utforska. Hittade en liten butik som sålde baklava, ni vet bakverken med pistaschnötter och honung. De såldes för kilopris, men jag ville ju bara ha två små bitar, en till mig och en till H. Mannen bakom disken la upp dem i ett smörpapper och bad om en och femtio. Just då insisterade mannen efter mig i kö att han skulle få betala för det, och bjuda mig på två bitar baklava. Han är exemplet på hur vänligt folket här är. Jag tackade flera gånger.

Vi gick ner mot den nya moskén vid vattnet och satte oss på ett fik bredvid för att observera männen utanför som tvättade sina fötter. Bilden är tagen av mig.

Vid bordet intill satt en grupp kvinnor som till sitt te åt Anna’s pepparkakor. Jag såg till att ta ett foto fort så att jag senare kunde ge er bildbevis. Bilden är tagen av mig.

Igår kväll när vi hade strosat runt i området vid vattnet hade vi sett dadlar, och jag visste redan då att jag skulle återkomma för att göra ett köp. Det blev medina-dadlar för fem lira. Lagom mängd, och extremt gott. Som jag har längtat. Och jag såg såklart till att provsmaka först.

Vi gick sen vidare till Süleymaniyemoskén. Där ligger den stora ledaren Süleyman begravd. Den höll också på att renoveras, men utsidan var också väldigt vacker. Och det ger oss väl en anledning att komma tillbaka till Istanbul en annan gång.

På vägen tillbaks mot vårt hostel, det var ju nu eftermiddag, köpte jag ett skärp att ha till mina alldeles för stora jeans. Det kanske syns på bilderna att de är lite väl baggy. Butiksägaren var arab från Saudi, så jag såg till att imponera med mina spåkkunskaper för att få lite rabatt också. Jag fick ner priset med i alla fall några lira.

Men vi kunde inte gå tillbaka förrän H fått i sig sin andra kebab för dagen. Så vi gick genom bazaaren och stannade upp på en restaurang. Jag drack mer te.

Nu sitter vi på rummet och äter dadlar och hoppas att elementet ska börja fungera snart. I sinom tid får vi ge oss ut på stan igen för att avnjuta en god middag. Jag törs nog lova att valet kommer att falla på ännu mer kebab...

Jag har sillen på min sida

Prognosen för Istanbul ser ut som följer: 8 grader och regn. Det ska bli spännande med lite kyla igen. Fast jag vet att jag kommer tröttna på den efter en halvtimme.

I Istanbul måste man ju besöka blå moskén. Så den står överst på listan. För att fylla övrig tid såg jag till att i god tid före avresan imorgon kolla upp om det möjligtvis kan finnas något IKEA i staden. Det finns två. Jubel och fanfarer! Men, visar det sig, väg-beskrivningen suger. Jag har ju besökt några IKEA utomlands nu och börjar bli van vid deras oförmåga att förklara vägen så att andra än de som bor i staden ska förstå.

Varför inte göra det tydligt var någonstans dessa vägar ligger i förhållande till staden som helhet? Suck. Nej, jag får väl fråga nån på vägen om vägen.

Men innan dess återstår att sälja in idén för H. Det är tur att han gillar sill.

Stockholm i mitt hjärta

Så ikväll hade jag planerat att titta på BBC World News. De har ett program som går på lördagar här i Thailand som heter ”The Real” följt av en stad. Ikväll var det ”The Real Stockholm”. Det var trevligt att få se lite vyer över staden, och att få klarhet i att modet inte förändrats något på nästan två år. Det känns ju skönt att veta för kommande återkomst.

Programpresentatörer var tre personer som sas känna till staden, och älska den. Först ut var Helena Bergström som tog oss till Skansen. Sedan Ernst Billgren som åt korv på Östermalm. Till sist Daniel ”Papa Dee” Wahlgren som... ja... inte riktigt passade in längre skulle man kunna säga för att vara försiktig. Med tanke på de anklagelser som riktats mot honom, får det förmodas att BBC spelat in innan incidenten med hustrumisshandeln. Vem som helst av den dryga miljonen stockholmare hade faktiskt varit lämpligare att spela boule och gå på Mosebacke än papan...

Hem till Europa

Vissa av er har förstått att våra nittio dagar i Thailand börjar gå mot sitt slut. Och alternativ på vart vi ska ta vägen härnäst har begrundats länge och väl. Skulle vi stanna i Asien eller var det dags att närma sig Europa? När vi väl bestämt oss för Europa blev frågan istället vilket som kunde vara det smidigaste och billigaste sättet att komma dit, och tillbringa några månader.

Vi har besökt resebyråer för biljetter och gjort research om boende och liknande rätt så intensivt.

Idag bokades och betalades så biljetterna till Istanbul. På tisdag morgon flyger vi. Tanken är att stanna bara ett par dagar i denna för dyra stad innan vi tar oss med buss till Bulgarien.

Egypt Air. Det kan ju vara en upplevelse i sig. De har fortfarande rökavdelning på sina flygplan. Förhoppningsvis lyckas vi undvika just de platserna.

Koh Samet i några rader

Här är de utlovade bilderna, eller ja, ett par stycken blev det i alla fall.

När vi först kom till ön Koh Samet checkade vi in på ett guesthouse och satte oss direkt i deras restaurang för att avnjuta dagens första mål mat. Till min förtjusning hade vi åtta gnyende små hundvalpar och deras mamma som sällskap, och det var omöjligt att inte klappa de mjuka små liven. Alla valpar var svarta utom en enda.


Ute i vattnet låg en brygga och flöt. Eller räknas det som en flotte kanske? Hursomhelst, vi simmade aldrig ut till den. Jag är för feg. Är fortfarande skraj för vatten jag inte bottnar i, i alla fall om jag inte har mask på mig.

Alla dagar med sol låg vi på stranden. Det kom ett par regnskurar med massa mullrande åska. En morgon vaknade vi faktiskt av en stor knall. Så öste regnet ner i en halvtimme och slutade lika tvärt som det började. På bilden nedan är vi på väg tillbaks till vår bungalow efter en lång, slitsam dag av att försöka få igång en ny solbränna. Jag ser nog lite utmattad ut på bilden där jag går och bär runt på vår strandmatta.



Och det här var vår bungalow med aircondition som vi pröjsade hela 900 baht per natt för. Sinnesjukt dyrt. Men vi hade valt att byta till detta eftersom vårt första boende saknade eluttag. Vad är det för stil? Hur ska man kunna ladda kamerabatterier? Eller hålla sin laptop igång? Nej, ett eluttag minst behöver man, vi har vår egna stinger (vad heter det på svenska, sån sladd med flera uttag på sig) med oss, så ett hade räckt gott och väl. Men det blev till att flytta till detta rum med havsutsikt och egen verandra. Men myggen var inte nådiga. Så det var myggspray gånger hundra och kol också som brann. Trots det fick jag i snitt 5 bett per kväll. Mest på röven (för den sprayar man ju inte), vilket inte är så sexigt i bikini...




Jag blev sjuk och var sängliggande i två dagar, hade nog ätit nåt dåligt, så H fick försöka underhålla sig själv bäst det gick på stranden. Det kan inte ha varit lätt för honom, att leva utan alla mina egenkomponerade sånger som jag ständigt sjunger. Eller så var han helt nöjd med att plåta hundar på stranden under tystnad.



På kvällarna tävlade restaurangerna i att locka folk med billiga coctails (singla slant och få gratis sprit) eller shower, som den här bilden visar. Fire show hette det logiskt nog. Visst var killarna duktiga, men jag hade gott kunnat leva utan den svenska familjens kommentarer vid bordet bakom. För övrigt var hela Koh Samet bestående av thailändare (från Bangkok) och svenskar. Inte ens i Phuket kändes svenskheten så koncentrerad. Men jag blev av med lite av min hemlängtan åtminstone genom att höra på deras ibland pinsamma kommentarer.



Så såg alltså ö-rutinen ut. Vakna, äta frukost, ligga på stranden några timmar, hem och duscha, ut och äta middag och titta på eldshow. Tillräckligt fascinerande liv för att orka med detta i en vecka. Sen var det dags att återvända till Bangkok igen.

Och här sitter jag nu, och ber till gudarna att det ska gå att publicera detta inlägg utan några större problem med ett internet som inte samarbetar så mycket man skulle önska. Håller tummarna och trycker på "publish".

Wi-Fi Bangkok

Vi är tillbaks i Bangkok. Ön innebar mycket sol och bad, lite åska och en bisarr mardröm med Angelina Jolie i huvudrollen. Men mer om det senare, och ja, lite bilder kan det nog också bli...

Här i huvudstaden pågår ett intressant internetprojekt som jag tycker exempelvis Stockholm kunde satsa på. Man kan nämligen surfa gratis i stort sett var som helst med sin egen laptop. Man registrerar sig på en startsida och sen är det bara att logga in och köra trådlöst. Enda nackdelen är att man måste logga in på nytt varje timme, men det får man leva med när det är gratis tycker jag.

Kanske har man i Sverige redan testat detta? Upplys mig gärna. Jag har ju bevisligen missat större saker...

Forlovning

Som sagt.

Man ar borta fran internet i en vecka. Och just den veckan sa rakar det bli forlovning i kungahuset. Man missar...

Koh Samet

Dit bär det av imorgon bitti. Eller ja, om några timmar bara. Kan det va nåt det? Svaret får vi om ungefär ett halvt dygn...

Och nu alla barn blir det politik

Ja, på en blogg som inte är uttalat politisk ska man nog hålla sig borta från ämnet. Men jag kan inte låta bli att tycka att abortdebatten som pågår just nu i Sverige (läs: Svenska Dagbladet) är larvig. Och jag måste få skriva ett par rader om det, så håll ut, det är ett undantag.

För nån vecka sedan kom debatten igång av att en kvinna i Eskilstuna ville göra abort av två foster efter att fått veta att det var flickor hon burit på.

Nu moraliseras det över om man ska kunna neka kvinnor rätt att få veta könet på sitt barn innan det ter sig uppenbart liksom av sig självt, eller tills dess abort är försent som åtgärd åtminstone.

Visst är det kanske sorgligt att vissa kvinnor inte vill bli mammor till flickor, det får man tycka. Men jag förmodar att även om sjukvården håller inne med just könet, så kommer andra uppgifter fortfarande att avslöjas som ses som föräldrarnas rättighet att veta, typ sjukdomar eller missbildningar.

Det skulle då alltså för lagstiftaren vara okej att ta bort ett barn med exempelvis Downs syndrom, men inte en flicka eller pojke, vad man nu föredrar. Och varför ska det vara rätt?

Nej, låt kvinnan veta, och sedan får hon fatta det beslut hon anser är det riktiga. Något annat alternativ är helt enkelt inte mänskligt.

CSN och dosan

Min dosa har slutat fungera, mer eller mindre. Jag pratar om den som jag hanterar alla bankärenden över internet med. CSN ville ha pengar av mig, så jag tog villigt fram dosan för att kunna påbörja betalningarna. Men i displayen till inloggningsdosan saknas två siffror, eller, de har ersatts av endast två prickar var. Gissningslek blev det alltså för att först kunna logga in i min bank, och ytterligare en omgång gissningar när betalningarna skulle göras. Men jag lyckades till sist klura ut att de två prickarna skulle vara en etta och en fyra, och därför kan CSN ligga lågt till augusti.

Kommer det fler räkningar så vet jag uppriktigt sagt inte vad jag ska göra. Känns som rena turen att det gick igenom den här gången. Och om nån nu vill försöka vara sjyst och tipsa om batteribyte så kan jag avslöja att det är förgäves, har redan testat.

Nästa gång jag gör två år utomlands tänker jag har en extra dosa med mig. För säkerhets skull. Nästa gång.

Cravings

Åh, skulle inte en semla sitta riktigt fint nu? Vissa säsonger är som utlandssvensk svårare att ta sig igenom än andra...

Stereotypen bekräftad

Glömde nämna att av de 30-tal personer som befann sig i ambassadens väntrum var alla män utom H svenska och alla kvinnor utom jag thailändska. Men hey, jag dömer inte. Jag vill bara ha sagt att kärleken är härlig...

Varnäst?

Imorse var vi på svenska ambassaden i Bangkok för att ordna med passet. Redan för någon dryg vecka sedan hade vi fått det goda beskedet, men man kan liksom inte tro på det förrän klisterlappen till slut sitter där på en sida. Det är skönt att nu ha den saken ur världen och veta att vi faktiskt kan återvända till mitt hemland precis hur tidigt vi än nu känner för det.

Men för tidigt ska det inte bli. Vi kommer inte tillbaks förrän nångång i sommar. Vi har fortfarande kvar att klura ut vart vi tar vägen härnäst. Varnäst så att säga. Tips välkomnas varmt. Vi behöver ett land som är billigt, lätt och snabbt att få visum till, och som inte ligger på andra sidan jorden sett från vår horisont, alltså Thailand. Vi har ju lite idéer själva såklart men har inte riktigt kommit till skott att ta tag i någon av dem än. Och vi har ju trots allt nästan en månad kvar här, så det finns ju tid att tänka en stund till. Kanske att man tänker bättre på en strand än i Bangkok?

Utflykt

I förrgår gjorde vi en heldagsutflykt. Jag trodde att jag skulle somna lätt kväll innan efter att ha tampats med tigrar hela dagen, men det visade sig att dygnsrytmen var svår att vända tillbaka. Därför somnade jag inte förrän vid halv fem, och gick upp igen vid sju. Att gnugga sömnen ur ögonen i duschen var en utmaning.

Klockan åtta blev vi hämtade en kort bit från vårt guesthouse, och vi klämde in oss längst bak i minibussen. Efter nån dryg halvtimme var vi framme vid första stoppet. Sai Yok Noi vattenfallet. Noi betyder tydligen liten, och det var vad fallet var. Inte dåligt eller så, bara litet. Vi knatade runt lite i parken omkring och tittade på all massiv bambu omkring oss, det där gräset blir jättehögt! Mer fascinerande än vattenfallet om du frågar mig, men det kan också bero på att jag nyligen läst en artikel om bambun.

Så in i bussen igen och resa till elefantbyn där vi skulle rida genom djungeln. Två elefanter fördelade på oss sex personer. Jag slapp sitta på huvudet, det tackar jag för. De var mycket charmigare, och mindre läskiga än vad jag hade väntat mig. Men elefanten framför oss grymtade åt tillropen den fick och stirrade ont på vår elefant. Så jag var lite på min vakt ändå, försökte uppmana vår elefant att hålla lite avstånd, men den verkade inte prata engelska så bra. Efter en halvtimme genom djungel och lite klappar på snablarna efteråt gick vi ombord på bambuflottarna som skulle ta oss nerför floden som elefanterna tagit oss uppför. Stillsamt och lugnt, men man fick se upp så man inte fick grenar (av bambu) i skallen.

Efter flodturen transporterades vi till lunchstället. Grön curry, omelett, och lite annat gott, synd bara att maten var kall. Under tiden vi satt och åt började regnet falla. Det öste på rätt så kraftigt ett tag. Men vi sprang in i bussen och körde till muséet som var tillägnat de krigsfångar som slitit med att bygga järnväg under japanskt styre. Så nu fattar jag vad grejen är med den här stan och det tog bara åtta dagar... Efter muséet skulle vi gå i krigsfångarnas fotspår och ta oss till det som kallas Hellfire Pass. Det var den svåraste delen av järnvägen att bygga, och många dog tydligen i arbetet. Det var lite härlig vandring inblandat i aktiviteten och jag svettades gott när vi gått hela vägen tillbaka, uppför alla trappor. Jag inser mer och mer hur mycket jag saknar motion. Jag var till och med seriös nog och stretchade efteråt, men ingen såg mig, de var så långt efter.

Efter denna trekking hamnade vi på en tågstation där vi väntade länge på att tåget skulle komma så att vi skulle få åka lite på Death Railway. Vad är det förresten med alla dessa romandramatiska namn på platserna och grejerna? Nåväl, vi åkte fyra stationer, men det var inte så mycket mer än så som hände. Höll på att somna rätt mycket.

Vi avslutade turen vid bron. Bron över Kwaifloden där jag och H redan varit några gånger nu. Vi satte oss därför i skuggan och väntade i 25 minuter på att gruppen skulle samlas igen för att få skjuts hem. Det var tyst i bussen. Alla var trötta. Inte minst vi.

Tillbaks på vårt guesthouse bad vi dem sätta igång det trådlösa. Killarna i receptionen gillar onlinespel, så de stänger av för oss andra för att det ska gå snabbare för dem. Men vi är på dem. Vi går ner varannan gång, så det ska se lite bättre ut när vi framför våra klagomål...

Hela dagen var skön och trevlig. Mest gillade jag elefanterna och att få motion genom att gå i massa trappor. Men, det absolut bästa av allt var nog ändå att dagsturen inte innehöll ett enda stopp på någon latexfabrik! Förbannelsen är bruten!

Tigrar!

Det är typ tre saker man ska göra när man kommer hit. Man ska posera på bron över floden, den som var med i filmen. Jag har fortfarande inte klurat ut (läs googlat) hur Kanchanaburi hänger ihop med filmen om bron över floden Kwai. Filmen spelades i alla fall in här, och med tanke på de krigsmuseum som finns i omgivningen kan man ju gissa att det var krig här en gång. Jag tycks ha blivit lite mätt på reseinformation...

Det andra man ska göra är att dra ut i djungeln på elefant. Det är precis vad det låter som och jag är skraj över vad de där gigantiska djuren faktiskt är kapabla till.

Det tredje man ska göra är att besöka det kända tigertemplet. Det gjorde vi idag. Resan i tuk-tuk avgick strax efter två och ett tjockt lager damm senare var vi framme vid entrén till parken. Jag fick bråka med vakterna först som inte tyckte det var okej att jag dolde axlarna med en sjal, fast att vår resebokare sagt det var okej. De vägrade släppa in mig utan T-shirt. Så det blev till att gå till biljettluckan och köpa sig en souvenirtröja för inte mindre än 300 baht. Hutlöst.

Väl inne såg vi vildsvin och påfåglar och hjortar. Vi fattade fort att tigrarna nog inte var i närheten än. Vi följde skyltar som det stod Tiger Canyon på och såg efter en stund en hop av människor, samt några jättelika kattdjur. Hela besöket var mycket organiserat. Inga hattar, inga solglasögon, och en kamera per sällskap. Eftersom vi hade tre kameror med oss tillsammans gick vi in som olika sällskap, alltså en och en. En volontär tog min kamera, den andra min hand. Och så började turen. Jag ledsagades från katt till katt, i olika storlekar, och poserade för foton med dem alla. Guiden viskade var jag kunde röra dem ”You can touch the belly” och annan nyttig information som ”This one, no chain”. En stor hane utan kedja, tjena, lite nervös var jag. När både H och jag gått igenom den lilla turen stannade vi för att fotografera från väntområdet. När vi försökte lämna den lilla dalen blev det stopp, vi var tvugna att vänta tills tigrarna promenerats ut. Och vi var inte ensamma om att vänta. Ett hundratal andra turister klungade ihop sig längs med ena bergväggen och lyssnade på instruktionerna som gavs i megafon. Så kom en sexårig hane promenerande, och folk ställde sig på rad och började gå bakom honom. Jag höll mig i bakgrunden. Ville inte bli kattmat idag. Medan jag står där i väntan på att tigern skulle vara på lagom avstånd ser jag ett bekant ansike. Men svårhet att placera det. IG slår det mig. Och han hade mer mod än jag och kom fram och frågade om inte jag gått på IG. Jo, svarade jag. Och han kom till och med ihåg mitt namn. Jag hade glömt hans, förlåt Marcus. Men å andra sidan är det ju några år sen vi gick ut gymnasiet, om det kan få bli min ursäkt. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan man skulle stöta på någon man känner, eller har känt, i detta svenskarnas paradis. Men jag hade nog räknat med att det skulle ske i Phuket, inte lilla Kanchanaburi. Men roligt ändå.

Här klappar jag tiger. Diggar ni tishan jag har på mig?

Kanchanaburi

Kanchanaburi. Jag kan ju börja där. Här är jag nu. Det ligger i Thailand, men exakt var har jag inte koll på. Ni kan ju googla...

Tiden har gått så fort. Det har redan gått 10 veckor eller så sen vi först anlände i Phuket. Jag har faktiskt tappat räkningen. Phuket var precis så galet turistigt som jag hade förväntat mig, men samtidigt efterlängtat eftersom jag kunde köpa lussebullar på det svenskägda caféet. Det saknades som bekant förra julen, och det var en trevlig återförening. Men den viktigare återföreningen var den med familjen. Jag fick se dem alla fyra. Och det var kul att kunna dra töntiga Saltkråkan-skämt igen, H reagerar inte så bra på dem. Ännu bättre var det kanske att vi inte alla bodde tillsammans, för vi lyckades på detta sätt hålla oss ifrån gnabbet som alla familjer tampas med. Vidare tog vi oss till Krabi, där min familj skulle tillbringa sin andra semestervecka. Krabi var lugnt och vi hade en mycket bra nyårsafton bland lanternorna på stranden. Precis sådär ”svenne-thailändskt”. Men jag fick skumpa, och det saknades med förra gången.

När så familjen lämnat landet stannade vi kvar bara ett par dagar i Krabi innan vi åkte till Bangkok, tolv timmar i buss, och någon som tyckte det var lämpligt att lufta dojjorna inne i bussen. Smart. Nåväl. Vi kom in tidigt på morgonen medan munkarna fortfarande var ute med sina skålar för att samla mat till frukosten. Promenerade längs ett ovanligt tyst Khaosan Road tills vi kom till vår planerade anhalt, vårt guesthouse. Där stannade vi sedan i några veckor, hur många har jag återigen tappat räkningen på. Vi tillbringade tiden med att göra den sightseeing jag missade förra gången. Buddhan besöktes till slut. Men mest spenderade jag tid med att läsa och, tro det eller ej kära läsare, att tenta av lite historia. Jag kan visst jag med, visar det sig.

När vattnet slutade rinna i kranarna, och istället började rinna från taket kände vi att det var slutgiltigt dags att dra vidare. Valet föll på Kanchanaburi, mest för att här är lugnt och skönt, men framförallt, bussresan hit från Bangkok tar bara en och en halv timme.

Här sitter jag nu, på rummet vid floden Kwai och surfar trådlöst. Och trots att vi varit här i en vecka redan, jag har inte tappat räkningen, har vi inte varit speciellt aktiva. Idag var första dagen vi verkligen ”gjorde något”. Mer om det i nästa inlägg.

Okej okej

Jag erkänner. Jag suger.