Dit bär det av imorgon bitti. Eller ja, om några timmar bara. Kan det va nåt det? Svaret får vi om ungefär ett halvt dygn...
23 februari, 2009
22 februari, 2009
Och nu alla barn blir det politik
Ja, på en blogg som inte är uttalat politisk ska man nog hålla sig borta från ämnet. Men jag kan inte låta bli att tycka att abortdebatten som pågår just nu i Sverige (läs: Svenska Dagbladet) är larvig. Och jag måste få skriva ett par rader om det, så håll ut, det är ett undantag.
För nån vecka sedan kom debatten igång av att en kvinna i Eskilstuna ville göra abort av två foster efter att fått veta att det var flickor hon burit på.
Nu moraliseras det över om man ska kunna neka kvinnor rätt att få veta könet på sitt barn innan det ter sig uppenbart liksom av sig självt, eller tills dess abort är försent som åtgärd åtminstone.
Visst är det kanske sorgligt att vissa kvinnor inte vill bli mammor till flickor, det får man tycka. Men jag förmodar att även om sjukvården håller inne med just könet, så kommer andra uppgifter fortfarande att avslöjas som ses som föräldrarnas rättighet att veta, typ sjukdomar eller missbildningar.
Det skulle då alltså för lagstiftaren vara okej att ta bort ett barn med exempelvis Downs syndrom, men inte en flicka eller pojke, vad man nu föredrar. Och varför ska det vara rätt?
Nej, låt kvinnan veta, och sedan får hon fatta det beslut hon anser är det riktiga. Något annat alternativ är helt enkelt inte mänskligt.
För nån vecka sedan kom debatten igång av att en kvinna i Eskilstuna ville göra abort av två foster efter att fått veta att det var flickor hon burit på.
Nu moraliseras det över om man ska kunna neka kvinnor rätt att få veta könet på sitt barn innan det ter sig uppenbart liksom av sig självt, eller tills dess abort är försent som åtgärd åtminstone.
Visst är det kanske sorgligt att vissa kvinnor inte vill bli mammor till flickor, det får man tycka. Men jag förmodar att även om sjukvården håller inne med just könet, så kommer andra uppgifter fortfarande att avslöjas som ses som föräldrarnas rättighet att veta, typ sjukdomar eller missbildningar.
Det skulle då alltså för lagstiftaren vara okej att ta bort ett barn med exempelvis Downs syndrom, men inte en flicka eller pojke, vad man nu föredrar. Och varför ska det vara rätt?
Nej, låt kvinnan veta, och sedan får hon fatta det beslut hon anser är det riktiga. Något annat alternativ är helt enkelt inte mänskligt.
CSN och dosan
Min dosa har slutat fungera, mer eller mindre. Jag pratar om den som jag hanterar alla bankärenden över internet med. CSN ville ha pengar av mig, så jag tog villigt fram dosan för att kunna påbörja betalningarna. Men i displayen till inloggningsdosan saknas två siffror, eller, de har ersatts av endast två prickar var. Gissningslek blev det alltså för att först kunna logga in i min bank, och ytterligare en omgång gissningar när betalningarna skulle göras. Men jag lyckades till sist klura ut att de två prickarna skulle vara en etta och en fyra, och därför kan CSN ligga lågt till augusti.
Kommer det fler räkningar så vet jag uppriktigt sagt inte vad jag ska göra. Känns som rena turen att det gick igenom den här gången. Och om nån nu vill försöka vara sjyst och tipsa om batteribyte så kan jag avslöja att det är förgäves, har redan testat.
Nästa gång jag gör två år utomlands tänker jag har en extra dosa med mig. För säkerhets skull. Nästa gång.
Kommer det fler räkningar så vet jag uppriktigt sagt inte vad jag ska göra. Känns som rena turen att det gick igenom den här gången. Och om nån nu vill försöka vara sjyst och tipsa om batteribyte så kan jag avslöja att det är förgäves, har redan testat.
Nästa gång jag gör två år utomlands tänker jag har en extra dosa med mig. För säkerhets skull. Nästa gång.
20 februari, 2009
Cravings
Åh, skulle inte en semla sitta riktigt fint nu? Vissa säsonger är som utlandssvensk svårare att ta sig igenom än andra...19 februari, 2009
Stereotypen bekräftad
Glömde nämna att av de 30-tal personer som befann sig i ambassadens väntrum var alla män utom H svenska och alla kvinnor utom jag thailändska. Men hey, jag dömer inte. Jag vill bara ha sagt att kärleken är härlig...
Varnäst?
Imorse var vi på svenska ambassaden i Bangkok för att ordna med passet. Redan för någon dryg vecka sedan hade vi fått det goda beskedet, men man kan liksom inte tro på det förrän klisterlappen till slut sitter där på en sida. Det är skönt att nu ha den saken ur världen och veta att vi faktiskt kan återvända till mitt hemland precis hur tidigt vi än nu känner för det.
Men för tidigt ska det inte bli. Vi kommer inte tillbaks förrän nångång i sommar. Vi har fortfarande kvar att klura ut vart vi tar vägen härnäst. Varnäst så att säga. Tips välkomnas varmt. Vi behöver ett land som är billigt, lätt och snabbt att få visum till, och som inte ligger på andra sidan jorden sett från vår horisont, alltså Thailand. Vi har ju lite idéer själva såklart men har inte riktigt kommit till skott att ta tag i någon av dem än. Och vi har ju trots allt nästan en månad kvar här, så det finns ju tid att tänka en stund till. Kanske att man tänker bättre på en strand än i Bangkok?
Men för tidigt ska det inte bli. Vi kommer inte tillbaks förrän nångång i sommar. Vi har fortfarande kvar att klura ut vart vi tar vägen härnäst. Varnäst så att säga. Tips välkomnas varmt. Vi behöver ett land som är billigt, lätt och snabbt att få visum till, och som inte ligger på andra sidan jorden sett från vår horisont, alltså Thailand. Vi har ju lite idéer själva såklart men har inte riktigt kommit till skott att ta tag i någon av dem än. Och vi har ju trots allt nästan en månad kvar här, så det finns ju tid att tänka en stund till. Kanske att man tänker bättre på en strand än i Bangkok?
08 februari, 2009
Utflykt
I förrgår gjorde vi en heldagsutflykt. Jag trodde att jag skulle somna lätt kväll innan efter att ha tampats med tigrar hela dagen, men det visade sig att dygnsrytmen var svår att vända tillbaka. Därför somnade jag inte förrän vid halv fem, och gick upp igen vid sju. Att gnugga sömnen ur ögonen i duschen var en utmaning.
Klockan åtta blev vi hämtade en kort bit från vårt guesthouse, och vi klämde in oss längst bak i minibussen. Efter nån dryg halvtimme var vi framme vid första stoppet. Sai Yok Noi vattenfallet. Noi betyder tydligen liten, och det var vad fallet var. Inte dåligt eller så, bara litet. Vi knatade runt lite i parken omkring och tittade på all massiv bambu omkring oss, det där gräset blir jättehögt! Mer fascinerande än vattenfallet om du frågar mig, men det kan också bero på att jag nyligen läst en artikel om bambun.
Så in i bussen igen och resa till elefantbyn där vi skulle rida genom djungeln. Två elefanter fördelade på oss sex personer. Jag slapp sitta på huvudet, det tackar jag för. De var mycket charmigare, och mindre läskiga än vad jag hade väntat mig. Men elefanten framför oss grymtade åt tillropen den fick och stirrade ont på vår elefant. Så jag var lite på min vakt ändå, försökte uppmana vår elefant att hålla lite avstånd, men den verkade inte prata engelska så bra. Efter en halvtimme genom djungel och lite klappar på snablarna efteråt gick vi ombord på bambuflottarna som skulle ta oss nerför floden som elefanterna tagit oss uppför. Stillsamt och lugnt, men man fick se upp så man inte fick grenar (av bambu) i skallen.
Klockan åtta blev vi hämtade en kort bit från vårt guesthouse, och vi klämde in oss längst bak i minibussen. Efter nån dryg halvtimme var vi framme vid första stoppet. Sai Yok Noi vattenfallet. Noi betyder tydligen liten, och det var vad fallet var. Inte dåligt eller så, bara litet. Vi knatade runt lite i parken omkring och tittade på all massiv bambu omkring oss, det där gräset blir jättehögt! Mer fascinerande än vattenfallet om du frågar mig, men det kan också bero på att jag nyligen läst en artikel om bambun.
Så in i bussen igen och resa till elefantbyn där vi skulle rida genom djungeln. Två elefanter fördelade på oss sex personer. Jag slapp sitta på huvudet, det tackar jag för. De var mycket charmigare, och mindre läskiga än vad jag hade väntat mig. Men elefanten framför oss grymtade åt tillropen den fick och stirrade ont på vår elefant. Så jag var lite på min vakt ändå, försökte uppmana vår elefant att hålla lite avstånd, men den verkade inte prata engelska så bra. Efter en halvtimme genom djungel och lite klappar på snablarna efteråt gick vi ombord på bambuflottarna som skulle ta oss nerför floden som elefanterna tagit oss uppför. Stillsamt och lugnt, men man fick se upp så man inte fick grenar (av bambu) i skallen.
Efter flodturen transporterades vi till lunchstället. Grön curry, omelett, och lite annat gott, synd bara att maten var kall. Under tiden vi satt och åt började regnet falla. Det öste på rätt så kraftigt ett tag. Men vi sprang in i bussen och körde till muséet som var tillägnat de krigsfångar som slitit med att bygga järnväg under japanskt styre. Så nu fattar jag vad grejen är med den här stan och det tog bara åtta dagar... Efter muséet skulle vi gå i krigsfångarnas fotspår och ta oss till det som kallas Hellfire Pass. Det var den svåraste delen av järnvägen att bygga, och många dog tydligen i arbetet. Det var lite härlig vandring inblandat i aktiviteten och jag svettades gott när vi gått hela vägen tillbaka, uppför alla trappor. Jag inser mer och mer hur mycket jag saknar motion. Jag var till och med seriös nog och stretchade efteråt, men ingen såg mig, de var så långt efter.
Efter denna trekking hamnade vi på en tågstation där vi väntade länge på att tåget skulle komma så att vi skulle få åka lite på Death Railway. Vad är det förresten med alla dessa romandramatiska namn på platserna och grejerna? Nåväl, vi åkte fyra stationer, men det var inte så mycket mer än så som hände. Höll på att somna rätt mycket.
Vi avslutade turen vid bron. Bron över Kwaifloden där jag och H redan varit några gånger nu. Vi satte oss därför i skuggan och väntade i 25 minuter på att gruppen skulle samlas igen för att få skjuts hem. Det var tyst i bussen. Alla var trötta. Inte minst vi.
Tillbaks på vårt guesthouse bad vi dem sätta igång det trådlösa. Killarna i receptionen gillar onlinespel, så de stänger av för oss andra för att det ska gå snabbare för dem. Men vi är på dem. Vi går ner varannan gång, så det ska se lite bättre ut när vi framför våra klagomål...
Hela dagen var skön och trevlig. Mest gillade jag elefanterna och att få motion genom att gå i massa trappor. Men, det absolut bästa av allt var nog ändå att dagsturen inte innehöll ett enda stopp på någon latexfabrik! Förbannelsen är bruten!
05 februari, 2009
Tigrar!
Det är typ tre saker man ska göra när man kommer hit. Man ska posera på bron över floden, den som var med i filmen. Jag har fortfarande inte klurat ut (läs googlat) hur Kanchanaburi hänger ihop med filmen om bron över floden Kwai. Filmen spelades i alla fall in här, och med tanke på de krigsmuseum som finns i omgivningen kan man ju gissa att det var krig här en gång. Jag tycks ha blivit lite mätt på reseinformation...
Det andra man ska göra är att dra ut i djungeln på elefant. Det är precis vad det låter som och jag är skraj över vad de där gigantiska djuren faktiskt är kapabla till.
Det tredje man ska göra är att besöka det kända tigertemplet. Det gjorde vi idag. Resan i tuk-tuk avgick strax efter två och ett tjockt lager damm senare var vi framme vid entrén till parken. Jag fick bråka med vakterna först som inte tyckte det var okej att jag dolde axlarna med en sjal, fast att vår resebokare sagt det var okej. De vägrade släppa in mig utan T-shirt. Så det blev till att gå till biljettluckan och köpa sig en souvenirtröja för inte mindre än 300 baht. Hutlöst.
Väl inne såg vi vildsvin och påfåglar och hjortar. Vi fattade fort att tigrarna nog inte var i närheten än. Vi följde skyltar som det stod Tiger Canyon på och såg efter en stund en hop av människor, samt några jättelika kattdjur. Hela besöket var mycket organiserat. Inga hattar, inga solglasögon, och en kamera per sällskap. Eftersom vi hade tre kameror med oss tillsammans gick vi in som olika sällskap, alltså en och en. En volontär tog min kamera, den andra min hand. Och så började turen. Jag ledsagades från katt till katt, i olika storlekar, och poserade för foton med dem alla. Guiden viskade var jag kunde röra dem ”You can touch the belly” och annan nyttig information som ”This one, no chain”. En stor hane utan kedja, tjena, lite nervös var jag. När både H och jag gått igenom den lilla turen stannade vi för att fotografera från väntområdet. När vi försökte lämna den lilla dalen blev det stopp, vi var tvugna att vänta tills tigrarna promenerats ut. Och vi var inte ensamma om att vänta. Ett hundratal andra turister klungade ihop sig längs med ena bergväggen och lyssnade på instruktionerna som gavs i megafon. Så kom en sexårig hane promenerande, och folk ställde sig på rad och började gå bakom honom. Jag höll mig i bakgrunden. Ville inte bli kattmat idag. Medan jag står där i väntan på att tigern skulle vara på lagom avstånd ser jag ett bekant ansike. Men svårhet att placera det. IG slår det mig. Och han hade mer mod än jag och kom fram och frågade om inte jag gått på IG. Jo, svarade jag. Och han kom till och med ihåg mitt namn. Jag hade glömt hans, förlåt Marcus. Men å andra sidan är det ju några år sen vi gick ut gymnasiet, om det kan få bli min ursäkt. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan man skulle stöta på någon man känner, eller har känt, i detta svenskarnas paradis. Men jag hade nog räknat med att det skulle ske i Phuket, inte lilla Kanchanaburi. Men roligt ändå.
Det andra man ska göra är att dra ut i djungeln på elefant. Det är precis vad det låter som och jag är skraj över vad de där gigantiska djuren faktiskt är kapabla till.
Det tredje man ska göra är att besöka det kända tigertemplet. Det gjorde vi idag. Resan i tuk-tuk avgick strax efter två och ett tjockt lager damm senare var vi framme vid entrén till parken. Jag fick bråka med vakterna först som inte tyckte det var okej att jag dolde axlarna med en sjal, fast att vår resebokare sagt det var okej. De vägrade släppa in mig utan T-shirt. Så det blev till att gå till biljettluckan och köpa sig en souvenirtröja för inte mindre än 300 baht. Hutlöst.
Väl inne såg vi vildsvin och påfåglar och hjortar. Vi fattade fort att tigrarna nog inte var i närheten än. Vi följde skyltar som det stod Tiger Canyon på och såg efter en stund en hop av människor, samt några jättelika kattdjur. Hela besöket var mycket organiserat. Inga hattar, inga solglasögon, och en kamera per sällskap. Eftersom vi hade tre kameror med oss tillsammans gick vi in som olika sällskap, alltså en och en. En volontär tog min kamera, den andra min hand. Och så började turen. Jag ledsagades från katt till katt, i olika storlekar, och poserade för foton med dem alla. Guiden viskade var jag kunde röra dem ”You can touch the belly” och annan nyttig information som ”This one, no chain”. En stor hane utan kedja, tjena, lite nervös var jag. När både H och jag gått igenom den lilla turen stannade vi för att fotografera från väntområdet. När vi försökte lämna den lilla dalen blev det stopp, vi var tvugna att vänta tills tigrarna promenerats ut. Och vi var inte ensamma om att vänta. Ett hundratal andra turister klungade ihop sig längs med ena bergväggen och lyssnade på instruktionerna som gavs i megafon. Så kom en sexårig hane promenerande, och folk ställde sig på rad och började gå bakom honom. Jag höll mig i bakgrunden. Ville inte bli kattmat idag. Medan jag står där i väntan på att tigern skulle vara på lagom avstånd ser jag ett bekant ansike. Men svårhet att placera det. IG slår det mig. Och han hade mer mod än jag och kom fram och frågade om inte jag gått på IG. Jo, svarade jag. Och han kom till och med ihåg mitt namn. Jag hade glömt hans, förlåt Marcus. Men å andra sidan är det ju några år sen vi gick ut gymnasiet, om det kan få bli min ursäkt. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan man skulle stöta på någon man känner, eller har känt, i detta svenskarnas paradis. Men jag hade nog räknat med att det skulle ske i Phuket, inte lilla Kanchanaburi. Men roligt ändå.
Här klappar jag tiger. Diggar ni tishan jag har på mig?
Kanchanaburi
Kanchanaburi. Jag kan ju börja där. Här är jag nu. Det ligger i Thailand, men exakt var har jag inte koll på. Ni kan ju googla...
Tiden har gått så fort. Det har redan gått 10 veckor eller så sen vi först anlände i Phuket. Jag har faktiskt tappat räkningen. Phuket var precis så galet turistigt som jag hade förväntat mig, men samtidigt efterlängtat eftersom jag kunde köpa lussebullar på det svenskägda caféet. Det saknades som bekant förra julen, och det var en trevlig återförening. Men den viktigare återföreningen var den med familjen. Jag fick se dem alla fyra. Och det var kul att kunna dra töntiga Saltkråkan-skämt igen, H reagerar inte så bra på dem. Ännu bättre var det kanske att vi inte alla bodde tillsammans, för vi lyckades på detta sätt hålla oss ifrån gnabbet som alla familjer tampas med. Vidare tog vi oss till Krabi, där min familj skulle tillbringa sin andra semestervecka. Krabi var lugnt och vi hade en mycket bra nyårsafton bland lanternorna på stranden. Precis sådär ”svenne-thailändskt”. Men jag fick skumpa, och det saknades med förra gången.
När så familjen lämnat landet stannade vi kvar bara ett par dagar i Krabi innan vi åkte till Bangkok, tolv timmar i buss, och någon som tyckte det var lämpligt att lufta dojjorna inne i bussen. Smart. Nåväl. Vi kom in tidigt på morgonen medan munkarna fortfarande var ute med sina skålar för att samla mat till frukosten. Promenerade längs ett ovanligt tyst Khaosan Road tills vi kom till vår planerade anhalt, vårt guesthouse. Där stannade vi sedan i några veckor, hur många har jag återigen tappat räkningen på. Vi tillbringade tiden med att göra den sightseeing jag missade förra gången. Buddhan besöktes till slut. Men mest spenderade jag tid med att läsa och, tro det eller ej kära läsare, att tenta av lite historia. Jag kan visst jag med, visar det sig.
När vattnet slutade rinna i kranarna, och istället började rinna från taket kände vi att det var slutgiltigt dags att dra vidare. Valet föll på Kanchanaburi, mest för att här är lugnt och skönt, men framförallt, bussresan hit från Bangkok tar bara en och en halv timme.
Här sitter jag nu, på rummet vid floden Kwai och surfar trådlöst. Och trots att vi varit här i en vecka redan, jag har inte tappat räkningen, har vi inte varit speciellt aktiva. Idag var första dagen vi verkligen ”gjorde något”. Mer om det i nästa inlägg.
Tiden har gått så fort. Det har redan gått 10 veckor eller så sen vi först anlände i Phuket. Jag har faktiskt tappat räkningen. Phuket var precis så galet turistigt som jag hade förväntat mig, men samtidigt efterlängtat eftersom jag kunde köpa lussebullar på det svenskägda caféet. Det saknades som bekant förra julen, och det var en trevlig återförening. Men den viktigare återföreningen var den med familjen. Jag fick se dem alla fyra. Och det var kul att kunna dra töntiga Saltkråkan-skämt igen, H reagerar inte så bra på dem. Ännu bättre var det kanske att vi inte alla bodde tillsammans, för vi lyckades på detta sätt hålla oss ifrån gnabbet som alla familjer tampas med. Vidare tog vi oss till Krabi, där min familj skulle tillbringa sin andra semestervecka. Krabi var lugnt och vi hade en mycket bra nyårsafton bland lanternorna på stranden. Precis sådär ”svenne-thailändskt”. Men jag fick skumpa, och det saknades med förra gången.
När så familjen lämnat landet stannade vi kvar bara ett par dagar i Krabi innan vi åkte till Bangkok, tolv timmar i buss, och någon som tyckte det var lämpligt att lufta dojjorna inne i bussen. Smart. Nåväl. Vi kom in tidigt på morgonen medan munkarna fortfarande var ute med sina skålar för att samla mat till frukosten. Promenerade längs ett ovanligt tyst Khaosan Road tills vi kom till vår planerade anhalt, vårt guesthouse. Där stannade vi sedan i några veckor, hur många har jag återigen tappat räkningen på. Vi tillbringade tiden med att göra den sightseeing jag missade förra gången. Buddhan besöktes till slut. Men mest spenderade jag tid med att läsa och, tro det eller ej kära läsare, att tenta av lite historia. Jag kan visst jag med, visar det sig.
När vattnet slutade rinna i kranarna, och istället började rinna från taket kände vi att det var slutgiltigt dags att dra vidare. Valet föll på Kanchanaburi, mest för att här är lugnt och skönt, men framförallt, bussresan hit från Bangkok tar bara en och en halv timme.
Här sitter jag nu, på rummet vid floden Kwai och surfar trådlöst. Och trots att vi varit här i en vecka redan, jag har inte tappat räkningen, har vi inte varit speciellt aktiva. Idag var första dagen vi verkligen ”gjorde något”. Mer om det i nästa inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
