Det här är det här

Jag ligger på soffan och skriver på vad som förmodligen är mitt sista inlägg från Korea. Kan fortfarande minnas när soffan levererades och lyckan av att ha någonstans att sitta i vår lilla lägenhet. Ikväll ska den iväg igen. Så jag passar på att göra ett riktigt farväl till möbeln som gjort mycket gott. Och det finaste är väl att sitta på den tills den faktiskt måste lyftas.

Packningen är i full gång. Återigen är det inte så mycket packande, utan mest sorterande. Vad ska vara kvar? Vad ska slängas? Vad kan nån annan ha nytta av? Och så alla kläder som legat knasigt vikta i lådor som måste vikas om för att få den bästa storleken för en ryggsäck. Sommarkläderna ligger i prydliga högar, och vinterkläderna ägnas mindre uppmärksamhet.

Jag kan inte komma på något jag kommer sakna med Korea. Det har inte varit dåligt att vara här, men det finns i nuläget inget jag kan peka på konkret som jag kommer längta efter. Kanske all billig mat. Och billig taxi. Och hur säkert det är att vistas här. Jag undrar verkligen hur jag om ett par år kommer att se tillbaks på min tid här.

Men nu ger vi oss av. Imorgon lyfter vårt plan till Thailand. Just Thailand i sig kanske inte är det mest spännande den här gången. Thailand är ju Thailand. Men att träffa familjen ska bli skoj. Och sol har man väl inte dött av. Men jag har en känsla av att det blir ett eller ett par länder till innan vi slutligen landar på svensk mark igen.

Som vi sa på scouterna: Det ger sig.

Andra första snön

Jag hade kommit hem från min promenad med enbart min iPod som sällskap. Jag hade hunnit sätta igång en film. Mitt i den säger H till mig att det snöar ute. Genast rusade jag fram till fönstret och såg stora flingor som snabbt föll mot asfalten. De röda taken nedanför var vita. De grå trottoarerna likaså. Människorna där nere gick fort, och man kunde höra människor skratta och tjoa åt vädret.

Någon timme senare gick jag ut. I mina tygskor. För vad är meningen med att köpa vinterskor för en och en halv vecka? Det snöade fortfarande kraftigt, och det var halt på marken. Jag tittade upp mot gatlyktorna för att se snöfallet i dess gula sken. Denna gång ligger det kvar. Och jag hoppas att det förblir så länge. Seoul är vackrare som vitt.

Riktig rip-off

Lyssnar på radion ibland. Mix Megapol för att jag gillar Anders Timell. Nu spelar de ofta Amy McDonald. Min bror upplyser mig att låten heter This is the Life. Och redan när jag hörde den första gången tyckte jag den lät läskigt bekant. Och efter ha hört låten ett par gånger och klurat inser jag hur självklart det plötsligt är. För några år sedan fanns en grupp, Las Ketchup, med den stoora one hit wondern Ketchup Song.

För att bli säker på min sak youtube-ade jag för att hitta Ketchup Song. I anslutning till klippet hittade jag denna. Någon hade hunnit före mig:



För övrigt tänker jag alltid på Lina Bråland när jag hör Ketchup Song. Så detta inlägg får bli lite av en tribute till henne med. Om hon någon gång googlar sig själv kanske detta inlägg dyker upp, så kan hon skänka gymnasiepolaren Emelie en tanke.

Nyktra till först

Jag var på gymmet idag. Gymägaren mötte mig i trappen ner. Long time no see, sa han igen. Tack du främling som ger mig skuldkänslor. Jag har faktiskt varit förkyld.

Löpbanden står i två rader, framför en rad av teveapparater. Jag går alltid på ett band i den bakre rader. Teve tenderar att ta ifrån mig mitt fokus. Men någon i raden framför hade en teve på och det råkade vara ett av alla de program som lär ut engelska till vuxna. Tanken är att man ska köpa en lärobok och få lektion via teven. Det finns ganska många sånna program. De kan vara rätt roliga, och man lär sig saker. För min del handlar det inte om att jag lär mig nya sätt att använda engelskan, men jag lär mig den egentliga regeln bakom, samt grammatiktermer som jag en gång kanske kunde.

Jag sneglade över på skärmen för att se om något var intressant. Idag handlade det om fraser man säger till varandra, sånna där bra-att-ha-fraser. Först dök några vanliga upp. Typ "How was your weekend?" "Did you sleep well last night?" och sånt. Men så hajjade jag till. "Call me when you're sober" stod det på skärmen. Call me when you're sober. I jämförelse med "hur var helgen?"

Det hade referens till en låt, men ändå. Jag förstår dock att det kan vara en bra fras för koreaner att känna till. För med den alkoholmängd som konsumeras och den mobiltäthet som råder kan jag ana att den frasen sägs åtskilliga tusen gånger per kväll på den lilla halvön jag befinner mig. Och kanske behövs den då på engelska med.

Mitt-tjugo

Nu är det officiellt. Jag är i mina mitt-tjugos. Mid-twenties. Minsann.

För att fira hade vi igår kväll besök av Thomas och Austin som hade sin flickvän med sig. Så blev det lite tårta och lite sång och så blåsa ut ljus. Och så fick jag öppna paket. Jag älskar paket. Fylla år kommer jag nog inte att tröttna på inom någon snar framtid. Poker blev det också, men min idé att de andra skulle låta mig vinna verkade de inte riktigt nappa på.

Och så idag, på den riktiga dagen, gick jag och H ut och åt. Valet föll på en turkisk restaurang en lång tunnelbaneresa bort. Lekte runt lite med presenten jag fått kvällen innan, en ny kamera. Det kan ju vara bra att lära sig den så H slipper vara den enda som fotar jämt.

Mitt-tjugos. Och fort gick det också. Damn. Men jag trivs.

Första snön

Idag föll årets första snö i Seoul. Den låg inte kvar, men det var vackert att titta på hur den sakta singlade ner mot marken. Förra året första snöfall var lite mer romantiskt, eftersom snön då låg kvar och gjorde marken och bilarna mysigt vita.

Men detta års snö har något som förra årets inte hade. Nämligen vetskapen om att det kan vara den sista snön man får se på väldigt länge. Vi kommer inte att tillbringa hela vintern här. Och då är det trevligt att ha fått sett det åtminstone en gång innan man drar vidare till varmare länder.

Ett år

I torsdags tänkte jag på det. Att det snart var ett år. Men så igår glömde jag bort det helt. Grejen med jubileum är väl att man ska fira på rätt dag.

Men hursomhelst är det väl värt att uppmärksamma. I fredags var det precis ett år sedan vi anlände i Korea för första gången. Och jag gillade det, landet gav mig bra första intryck. Och det är väl ingen som kan tycka att det är något konstigt med det. För början på november är helt klart den bästa tiden att upptäcka landet.

Om dagarna är det omkring 14 grader. Träden är fullkomligt sprakande i alla möjliga färger. Det är sol varje dag. Smoggen är borta och luften är klar. Det är galet vackert. Och den svala vinden som gör att man trots allt tar på sig en jacka gör bara känslan ännu mera speciell.

Ja, vem skulle inte få ett bra första intryck när man anländer den sjunde november?

Söndagen

Checka ut skulle man göra klockan tio. Och jag var bara nån minut sen. Lämnade återigen min väska i receptionen och begav mig ut på jakt efter nya upplevelser. Jag ville se templet. Det äldsta i Tokyo. Så jag spenderade nån halvtimme på tunnebanan och följde människoflödet tills jag hittade rätt. Det var mycket vackert, och doftade gott med rökelsen. Jag är ingen tempel-fantast, har man sett ett har man sett alla brukar jag säga. Men skillnaden mellan kinesiska, koreanska och japanska tempel är ändå rätt tydliga. Och därför var det kul att kolla in ett japanskt också för att göra listan mer komplett. Jag tog en bild. Inte med min kamera. Jag såg ett par som behövde hjälp att föreviga sitt ögonblick tillsammans.

Sen tog jag tuben igen och åkte till Imperial Palace garden. Inte helt dumt. Lugnt och skönt och fina tallar och gräsmattor. Det började regna lite smått, men inte i någon störande mån. Jag satte mig på en liten sten, tittade på cyklarna som åkte förbi och vecklade ut den stora tunnelbanekartan. Jag ville till Ikea. Jag lyckades hitta linjen som varuhuset ligger längs med. Men alla stopp fanns inte med på kartan. Men jag hade bestämt mig för att lyckas. Jag hade ju trots allt en hel dags erfarenhet av Tokyo redan. Jag kom till rätt station för att göra mitt byte till Ikea-linjen. Återigen problem med att hitta rätt pris, men frågar man får man bra svar. På vägen passerade man Disneyland. Så såg jag den stora blå kartongliknande byggnaden.

Direkt letade jag mig upp till restaurangen och fick ett lass köttbullar. Jag måste alltid be om mer lingonsylt. Alltid. Medan jag tittade ut över japaner och svenskar rullade reklamfilm för Skandinavien på teveskärmarna. Kamprad kan gärna få skatteplanera hur mycket han vill och bo utomlands hur mycket han vill. Det han ger tillbaka är så mycket mer ändå. Till och med jag ville ju besöka Sverige efter att ha sett den reklamfilmen. Och jag är ju inte känd för att vara en Sverigofil(eh?) direkt.

I varuhuset köpte jag påslakan. Jag har väl berättat hur koreaner inte vet vad det är? Här tvättar man filten varje gång istället. Nere i matbutiken saknades Kalles kaviar. Så det blev två burkar sill, lite dajm, och lite bilar. Jag har inte ätit sill sen Sverige. Inte ens i Kina tror jag att vi gjorde det. Hur har jag stått ut?

Efter Ikea blev det Omotesando. Ytterligare en plats dit turister flockas för shoppingens skull. Det var här jag betalade typ 100 spänn för en te. Men så låg ju fiket mitt bland alla märkesbutiker också. Jag såg ett brudpar, och klänningen släpade i marken. Det funkar i Japan. För det är rent. I Korea hade man nog gjort annorlunda. Det är inte skitigt här. Men det är inte så rent som i Tokyo. Och så såg jag en kackerlacka. Och en enda råtta. Det var kul att se på folk som gick förbi. Många hade underligt nog Halloween-kläder på sig. Fast det var fel helg. Kanske något man som turist inte känner till.

Sen var det dags att återvända till hotellet för att hämta ut väskan innan det var läge att börja tänka på transport till flygplatsen. Sista tåget gick tjugo i tolv, fast att flygen gick till 4. Mitt gick vid fyra. Så det blev till att vänta länge länge på flygplatsen. Tur att jag hade ätit massor på Ikea för ingenting var öppet i avgångshallen. Förutom maskinerna. Men jag vill inte köpa friterad kyckling ur en maskin. Så det fick vänta.

Immigrationen i Korea gav mig bekräftelse på att jag nu var tillbaks i ett mindre utvecklat land. För det var fyra köer, och jag stod sist i en av dem, jag var den enda utlänningen på mitt plan, och att döma av de andras utseende i kön kan jag gissa att deras plan kommit från Pakistan. Hursomhelst, alla koreaner på mitt plan var strax igenom eftersom de bara behövde visa upp ett pass med sin bild. Så när alla koreaner var igenom öppnade man för utlännningar även i de köerna. Men det var inte fritt för vem som helst att gå över. Utan man blev dirigerad av ett par män. Dessa män verkade inte fatta att alla som står först i de fyra köerna har väntat ungefär lika länge. Istället valde man att ta personer från bara en av köerna, lyckligtvis min. Men detta innebar ju att jag hamnade längre och längre framför de som väntat mycket längre. Och jag påpekade detta för en av herrarna. Att kanske skulle han ta den andra personen i tur från varje kö eller så. Jag blev ignorerad, mest för att han inte fattade vad jag sa. Men så återkom han, och jag förklarade igen. Jag tror att han fattade, men att hans powertrip var större så han lät bli att åtgärda. Jag som alltså stod sist i kön från början kom ut bland de första. Men klart sist var jag från mitt plan ändå. Min väska hade till och med plockats av bagagebandet.

Flygbuss blev det hem, mycket bättre än en konstig pendeltågslinje på japanska om du frågar mig.

I det stora hela erbjöd Tokyo på båda anade och oanade upplevelser. Jag kan inte säga att jag hade kul, för det är svårt att skratta rätt ut när man är själv. Men det var mycket intressant och jag skulle rekommendera staden till vem som helst. Och jag åker gärna tillbaka. Det kändes liksom som hemma. Fast på ett annat språk.

Lördagen

Ja. Det dröjde längre än tänkt. Men nu har jag tid att verkligen skriva ner några av de saker jag upplevde i Tokyo.

Jag reste fredag natt, och landade i Japan tidigt på morgonen, ungefär vid fyra. När immigrationen och bagaget var ordnat kom jag in i ankomsthallen. Ett litet informationscenter och några stolar var allt som fanns. Så jag gick till informationen för att få tunnelbanekarta och sånt på engelska. All information jag fått var ju på koreanska. När det var löst satte jag mig på en av stolarna och försökte få lite sömn. Jag visste att det skulle bli en lång dag, speciellt som jag inte kunde checka in på mitt bokade hotell förrän klockan tre på eftermiddagen. Och jag ville inte ge mig ut i Tokyo-natten på egen hand, jag ville vänta på dagsljuset.

Så jag sov i tjugominutersintervaller. Klockan blev till slut nio och jag tog mig till rätt terminal för att kunna ta tåget in till stan. Tokyos metrosystem är bra, mätt med internationella mått är det lätt att ta sig runt och så. Det enda jag kanske skulle ha att invända mot är att det ibland är svårt att räkna ut hur mycket ens resa ska kosta. För färdtavlorna är på japanska. Och för en första-gångsåkare var det förvirrande. Men hjälp fanns att få. Folk kom till och med fram och frågade om jag ville ha hjälp när jag såg vilsen ut. Det händer sällan i Korea. Bara så att ni vet.

Första intrycket av staden var hur lugnt det var. Väldigt europeiskt, vilket inte alls var något jag hade väntat mig. Mycket grönska och fågelkvitter. Ingen trafik, framförallt inga motorcyklar på trottoarerna. Och vänstertrafik. Ska man veta det om Japan? Jag kände inte till det. Allt detta kunde ju ha att göra med att det fortfarande var tidigt på lördagmorgonen, men det var skönt att kunna strosa runt i min egen takt när jag letade efter mitt hotell. På vägen var Tokyo tower och efter att ha köpt en yogurt som frukost åkte jag hissen upp. 150 meter upp får man en rätt så bra bild av staden. Inte så mycket skyskrapor som jag hade väntat. Turister var det dock fullt med omkring mig. Och så dog ju kameran däruppe också. Det var trist.

Så åkte jag ner och hittade hotellet, översynen hade gjort min odetaljerade karta lättare att förstå. Jag kunde åtminstone lämna min väska i receptionen. Med flera timmar kvar till en tupplur reste jag med tunnelbanan till Ginza. Jag ville kolla in shoppingen och visste att Japans första H&M öppnat där för bara några månader sedan. Det kändes som att göra Drottninggatan i Stockholm, fast flottare, men med lika mycket turister. H&M hittade jag också, men kön IN i butiken var för larvig för att ställa sig i. Den ringlade sig säkert 200 meter, och var dubbelfilig. En kö för att komma in i en butik. Och nån förtur för att vara svensk med längtan till svenskt mode skulle jag nog inte heller få. Så jag knatade in på Zara istället. Kände mig lite smått otrogen. Dessutom var det galen stämning där med, de skulle behövt en kö.

Sen satt jag mest och tittade på folk i väntan på att klockan skulle bli tillräckligt för att kunna checka in. Det är intressant att titta på folk. Just i Ginza var det ju mest turister, men jag la märke till en del gällande japanerna också. De är ju annorlunda från koreanerna. Jag skulle nog inte känna igen nån skillnad på individuell nivå, men skulle man ställa en grupp japaner och en grupp koreaner bredvid varann så skulle jag veta vilken som var vilken. Det hade jag nog inte vetat innan jag bodde i Seoul. Japaner har bättre hy, men sämre tänder. Rent generellt alltså. Och så har japaner fräknar i mycket högre grad än koreaner.

Nåväl. Kom till hotellet och checkade in. Somnade gott och vaknade gott igen tre timmar senare. Det var nu skymning och jag gjorde mig i ordning medan jag tittade på CNN.

Så begav jag mig till Shibuya, som ska vara ett bra distrikt för alla möjliga typer av underhållning. Shopping och restauranger. Och massvis med ungdomar. Detta känns som det Tokyo jag hade föreställt mig innan jag reste. Ni vet, galna gatukorsningar och reklamskyltar överallt. Fast ändå färre skyltar än i Korea. Korea är landet som slår alla rekord i skyltmani. Så jag strosade runt där ett tag utan något egentligt mål. Hittade internet, efter att först gått fel och råkat kliva in på en hostess-klubb av något slag. Lite naket, så jag vände, efter att jag fått rätt beskrivning vart jag skulle gå.

Efter att ha mejlat H gick jag ut i världen igen. Jag har fortfarande problem med folkmassor, så jag beslöt mig för att slå mig ner någonstans istället för att bara följa en packad ström av människor.

Så jag åt lite sushi. Kändes lite som att man måste. Och så drack jag en jätteäcklig drink. Och så började en gammal alkis att prata med mig. På japanska. Jag frågade om han druckit lite för mycket kanske. Han nickade. Självinsikt åtminstone.

När jag fått nog av rörligheten tog jag tunnelbanan tillbaks till stationen där mitt hotell låg. Kollade på CNN:s ”Faces of Polygamy” tills jag somnade.

Storstadshelg

Jag var i Tokyo i helgen. Det bara blev så. Bland annat spenderade jag hundra kronor på en kopp te. Och så gick kameran sönder, efter bara fem bilder och två timmar i Japan. Svensk reklamfilm såg jag också.

Men detta är bara en försmak. Rapporten får dröja, för jag sov fyra timmar och sängen lockar alltför mycket för att någon typ av kreativitet ska komma ur mig. En annan dag. Helst imorgon.

Modern teknik

Det är roligt hur Svenskan kallar GPS för modernt. Allt är väl relativt antar jag. Men så fort som teknik utvecklas känns det lite tokigt att kalla just GPS:en för modern. Den är väl det i Sverige kanske.

Jag har hunnit glömma bort hur outvecklat Sverige är på en del områden. Och att jag bott här länge nu gör att jag inte riktigt längre lägger märke till vilka områden Korea ligger före.

Men GPS är en sån sak. Försök hitta en bil i Seoul som inte har en.

Och så mobilteve. Har ni kickat igång det än där hemma? Och funkar det bra?

Vart tog hösten vägen?

Här gick man runt och trodde att det blivit höst. Temperaturen har legat på 19 grader om dagarna, och löven har börjat falla så smått. Men så vaknar jag idag klockan tre och kollar vädret. 27 grader! Hello? Vad händer? Ska det vara 27 grader i oktober? Brukar det vara så här? Och vad är det koreanska ordet för brittsommar?

Nu ska jag knata till gymmet i alla fall. Jag har slarvat mycket den senaste tiden. Senast jag gick dit sa gymägaren "Long time no see" när han hälsade på mig. Det är inte ok. Speciellt inte om det blir ett Thailand. Det finns det fortfarande möjlighet till...

Brittsommar.

Packat & klart II

Så kollade jag att länken i föregående inlägg verkligen fungerade och kom då till SVT:s hemsida som annonserade att vinnaren i hela reportagetävlingen var just en av tjejerna som gjort Seoul.

Kanske är det mer exotiskt än jag ger det cred för?

Packat & klart

Programmet Packat & klart har en tävling där man kan skicka in sitt eget resereportage. Kvalitén variar minst sagt. Men så fann jag två stycken från Seoul. Och jag tänkte att ni kanske ville ha tips om dem. Det är inga proffs som gjort dem, men det ger er kanske en bild av exempelvis hur svårt det faktiskt är att shoppa här. Eller att folk faktiskt äter larver på riktigt. Något att imponeras över i tjejernas version är hur de lyckats se positivt på sakerna. Ja, maten är inte så god. Och shoppingen är inget vidare. Kulturen är vad den är. Ni kan ju tänka er hur mitt reportage skulle se ut om jag gjorde ett. Jag har aldrig påstått att jag bor i en turiststad.

Du hittar klippen här.

Gå ner lite på sidan bara, filmerna ligger i omgång 2 och omgång 8.

Höstdag

Så idag gick jag upp tidigt för att resa en hel timme med tunnelbanan till min destination. Det var dags att bli mer blond igen. De spelade Mamma Mia-skivan i salongen. Det är mycket ABBA nu.

Medan lärlingen shamponerade mitt hår frågade han mig om jag känner till Kent. Jo. Det gör jag ju. Men jag hade inte kunnat tänka mig att de hade ett fan i Korea.

Så kom jag tillbaks till Nowon och jag var hungrig. Jag hade varit hemifrån i flera timmar ju. Så jag gick till bagel cafét och beställde en smörgås och varm choklad. Så satt jag på uteserveringen och tittade på människorna som gick förbi. Kalla vindar svepte då och då förbi. Men frös gjorde jag inte. Jag hade både halsduk och min kopp choklad.

Idag känns som en bra höstdag.

ABBA

Australian Idol har ABBA-tema. Det innebär att programledarna pratar svenska och att de visar massa klipp på svenskarna från 70-talet mellan framträdandena.

Jag blir alldeles varm i kroppen. Först av hemmakänsla. Och sedan av skam. Det är skämmigt att gilla ABBA för att man råkar vara utomlands.

En ödmjuk fråga

Är man nörd om man sitter på andra siden jorden och tittar på Riksmötets öppnande i SVT Play?

Förresten. Svara inte på det.

Invasion?

I förmiddags vaknade jag av att ett par jaktplan flög ovanför huset.

Och så ett par till.

Och så ännu ett par till.

Tre gånger vaknade jag av att huset mer eller mindre skakade av oljud. Var det Nord som invaderade eller vad försegick, hann jag tänka innan jag somnade om igen. Drömde istället att H jagade mig med rakblad. Muntert.

Senare under dagen fick jag veta att grannen i norr firar 60 år som självständigt imorgon. Och då är det ju lika bra att lag syd spänner musklerna lite och visar vad man själv går för. Jag menar, bara för att vara på den säkra sidan liksom...

Koreanska T-shirts

Nu är det så här att koreanerna älskar sina t-shirts. Och de har nästan alltid text på engelska. Eller som vi i branschen kallar det: Konglish. För mycket är felstavat.

Nu har jag märkt att på en av mina egna t-shirts, som jag ägt i ett par månader nu, och burit flera gånger, finns just en sådan där härlig felstavning. OLO FASHIONER.

Snyggt.

Call me crazy...

Ni vet hur ni tycker att alla asiater ser likadana ut... (det tycker ni ju faktiskt...). Well, för min del har hela det resonemanget vänt ganska totalt. Hur kan man annars förklara att jag ser likheter i dessa två personer?

Statsminister Fredrik Reinfeldt...

...och Mike Huckabee (fd republikansk presidentkandidat).

Ser ni det också? Jo, men över ögonen i alla fall...?

Bortlängtan

En underlig sak har hänt de senaste dagarna. En känsla har infunnit sig som tidigare när den dykt upp aldrig blivit kvar så länge som den nu har. Jag har bortlängtan. Och nej, det är inte som hemlängtan. Rätt så olikt faktiskt. Men till en början gav jag själv diagnosen hemlängtan.

De senaste dagarna har vädret i Korea ändrats mycket. Inget mer regn, ingen mer fukt. Och det är aldrig över 30 grader längre. Kort och gott känns vädret som den bästa svenska julidagen. Varje dag. Och det får mig på något konstigt vis att tro att jag är i Sverige. Därför identifierade jag det först som hemlängtan.

Men så plötsligt en dag, medan jag stod i duschen faktiskt, fick jag för mig att jag befann mig i Thailand. Det var som om hela stämningen ändrades i kroppen och jag trodde faktiskt att jag var i ett badrum i en bungalow på stranden. Mycket märkligt. Speciellt när jag insåg att jag inte var i Thailand, utan i Seoul. Denna upplevelse har sedan återkommit, några morgnar i rad. Och det får mig att ändra uppfattning om min hemlängtan.

Jag tror att det kort och gott är en bortlängtan.

Och det skummaste är tajmingen. För förmodligen har Korea aldrig varit så bra som det är nu. Min rutin funkar bra och vädret har som sagt förbättrats avsevärt. Så varför kommer bortlängtan nu? Borde den inte gjort det för ett par månader sedan? Nej, jag fattar inte. Men jag hoppas det går över. För det känns väldigt underligt när jag varje gång plockar ner mig själv till verkligheten och inser var jag håller hus. Och jag vill inte att det ska kännas som den besvikelse det gör. För att jag är här är ju trots allt ett eget beslut jag fattat.

Torsdag

Vi hade blivit imformerade kvällen innan att vi skulle mötas i lobbyn 6.20 för att checka ut. Men kvart över fem ringde telefonen, som jag bara lyfte och la på, eftersom vi hade undanbett väckning. Guiden hade förmodligen ändrat vår önskan i receptionen. Telefonen ringde igen. Jag svarade. Nu var tiden helt plötsligt ändrad till 6.00. Så stressigt värre blev det ju att få allt packat.

Och i bussen frågade vi några om det bara var vi som fått fel information från början, men nej, alla hade fått telefonsamtal på morgonen om ändrad tid. Mitt beslut att inte dricksa kändes ännu mer rätt.

På flygplatsen hade jag problem vid incheckningen. Det tog hur lång tid som helst tills de till slut frågade om visum till Korea. Tydligen är inte datorn speciellt tydlig på detta område. Jag hade samma problem på Bali. Men jag blev incheckad till slut, efter att jag fått upplysa dem om reglerna.

Alla problem glömdes dock när jag på taxfree köpte en alldeles ny, alldeles egen väska. Och det kan väl få vilken kvinna som helst på bättre humör

Onsdag

Sista heldagen i Beijing. Vi vaknade tidigt, och satte oss återigen längst fram i bussen. Temple of Heaven skulle bli första stoppet. Fast klockan var tidig morgon var det redan rätt mycket människor på plats. Jag lyckades dock ta lite bilder utan en massa turister på.

Parken runt om var trevlig med en massa kineser som utförde tai chi eller umgicks på annat vis. Själva templet var vackert, och konstigt nog påminde det mig om Dome of the Rock i Jerusalem, hur konstigt det än kanske kan låta. Det var nog den totala formen och symmetrin som gjorde det.

Jag och Erin läste i guideboken om den viskande väggen på området och tyckte det kunde vara trevligt att se den också. Men guiden rusade kvickt iväg åt annat håll. Denna gång stoppade vi honom och frågade om vi inte skulle göra väggen. De flesta som kommer till parken ser den med. Även de andra i gruppen tyckte det lät bra. Men guiden menade att tid saknades till det. Han var tydligt sur över hur vi vände gruppen mot honom, och med oss. Vi var problemmakarna.

Istället åkte vi till ytterligare ett apotek. Mer örter demonstrerades. Suck. Detta istället för en viskande vägg. Oh my goh.

Och så blev det lunch på ett hotell. För att hotta till det lite blev det nu Nordkoreansk. Precis som kimchisoppa är inte kalla nudlar heller riktigt min grej. Och när servitriserna började sjunga karaoke mitt under måltiden kände jag att jag definitivt inte var hungrig längre. Istället sökte jag upp hotellets business center där jag fick en kines att byta dator så att jag skulle kunna kolla eposten. H hade inte hört av mig, så det var hög tid att skicka ett livstecken. Inte kan väl jag rå för att hotellet vi själva bodde på saknade internet. Men dumt var det ju.

Efter lunchen rörde vi oss mot Summer palace. Stället dit kungligheterna reste på semester förr i tiden. Det var vackert, men proppat med folk. Och har man sett ett tempel så har man sett rätt så många. Men byggnaden på berget... hm.. försöker hitta namnet i guideboken men lyckas inte. Wikipedia föreslår Tower of Buddhist Incense, och det låter bekant. Den var aningen annorlunda. Mest för dess placering tror jag. Det var svårt att få bra bilder genom luften som var så solkig

Efter palatset var det dags för ytterligare ett onödigt shoppingstopp. Latex-fabrik. Jag misstänker att detta ingår i alla charterresor från Korea. Ni kanske minns att vi besökte en latexfabrik på Bali också... Återigen var gruppen irriterad över att våra besök på de viktiga platserna var så korta, för att istället tillbringa tid på onödiga icke-kinesisk-historiska platser som latexfabriker. Mr Han, han som hade hjälpt oss argumentera mot guiden var uppenbart förbannad över stoppet. Ett ”fuck” hördes i trappan upp till sängavdelningen. Jag och Erin slapp som tur var den koreanska demonstrationen och la oss på varsin säng för att vila. En bra powernap.

Så körde vi vidare till något shoppingcenter för att kolla in och köpa märkes-förfalskningar. Men Erin och jag gick aldrig in. Vi lämnade gruppen för att leta efter ett internetställe. Då vi inte lyckades – trots att tecknet för internet råkar vara det enda kinesiska jag kan – beslöt vi oss för att syssla med lite cool shopping istället. Och var är bättre än Silk Street market. Känt för billiga kopior, men också äkta vara. Man måste kunna se skillnad. Eller ha sunt förnuft. En Breitling kostar liksom inte 150 spänn. Jag hittade en trevlig ung kvinna som hade ett par sjalar som jag köpte billigt av henne. Det var inte ens svårt att pruta. Jag sa bara hur mycket jag pröjsade för en sjal i Shanghai och att jag inte tänkte betala mer i Beijing. Det funkade bra. Hennes engelska var bra också. Jag stannade ett tag i hennes lilla stånd bara för att. Vi pratade lite om OS, och var hon tyckte om det och så.

Så köpte jag solglasögon också. Police var märket, men tillräckligt falska för att märket (Ett fult ”P”) lätt gick bort med aceton när jag kom hem. Mina indiska brillor åkte i papperskorgen.

Efter shoppingen, och yes jag fick tag i mitt smink också – no more whitening creams, hittade vi en thai-restuarang. En promenad efter maten gav oss en närmade blick av Beijings arkitektur som faktiskt var mycket över förväntan. Rent generellt gillar jag nog Beijing bättre än Shanghai, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga.

Vi tog tunnelbana för att hitta ett internetkafé som fanns med i guideboken, det var nödvändigt eftersom vi inte hittade något genom att knata runt. Vi åkte en två stationer på en av de nya linjerna. Det var i stort sett tomt på perrongen och i vagnen. Och rent. Och lätt. Och rulltrappor. Seoul har inte rulltrappor i tunnelbanan.Så var det problemet med att hitta en taxi tillbaka också. Men vi lyckades få den första att ringa receptionen, som inte svarade. Vi hade bett om guidens nummer också, och tyckte vi kunde försöka med hans nummer med. Vi brydde oss inte riktigt om vi störde honom.

Tillbaks på hotellet ringde rumstelefonen. Jag svarade, men hörde bara ett klick. Två minuter senare knackade det på dörren och in kom guiden och Mr Han. Samma problem diskuterades. Dricks. Men jag förklarade, kanske inte speciellt vänligt, att vi inte ville betala dricks. Plus att vi kommit överens två kvällar tidigare om en deal som vi skakat hand på. Guiden fattade mitt senare argument och såg lite skamsen ut. Och de lämnade vårt rum lika tomhänta som de kommit. Stackars Mr Han som var tvungen att överstätta fast han var på semester själv.

Och så mer CCTV- och packande. Vi skulle ju flyga hem morgonen efter.

Tisdag

Morgonen var regnig, och vi var oroliga för att vår tur till muren skulle förstöras av regn. Men vi började med gravplatsen för Mingdynastin. Ming tombs. Området var mysigt och det var roligt att se alla koreaner knata omkring i sina nyinköpta regnponchos, speciellt som regnet slutade fem minuter efter att de köpt dem. Själva gravarna under marken var väl sisådär men som sagt, området var fint med mycket träd och växter. Jag tänkte nästan att det såg bättre ut tack vare regnet.

När man lämnade stället var man tvungen att gå genom en port, med vänster fot först, samtidigt som man sa högt ”Nu går jag”, annars skulle andarna på platsen hålla kvar ens själ.

Så gjorde vi stopp för lunch invid en stor souvenirbutik. Lunchen var kinesisk och mycket god. Jag satt bredvid Ester och henns dotter, och Ester frågade massor om H, som jag hade nämnt tidigare för henne. Till exempel var hon intresserad av hur lång han var. Och om han var rik. Jag svarade tålmodigt på hennes frågor. Efter lunchen köpte jag ett armband, och Erin köpte OS-maskotar till sina elever.

Så blev vi tagna till ett apotek, där det demonstrerades åtskilliga kinesiska läkemedel, på koreanska. Erin och jag gjorde annat. Som att ta bilder på apotekaren.

Till slut, äntligen, började vi röra oss mot muren. Vi åkte på motorvägen, skyltarna visade mot Badaling. Och efter ett tag kunde vi också börja se muren, slingrandes längs kullarna utmed motovägen. Det var häftigt. Alla andra i bussen sov, de märkte ingenting.

Så kom vi fram till linbanan, den ”frivilliga”. Det kändes lite mesigt att åka upp i den, men tydligen var det så att tiden annars inte skulle räcka till. Vi fick en halvtimme på oss att klättra runt och kolla in muren. Som tur var hade regnet slutat, och solen börjat titta fram med klarblå himmel som följd.

Erin fick svindel så hon stannade rätt tidigt, medan jag fortsatte uppåt. Stannade en del på vägen för att blicka ut över bergen och se hur muren sträckte sig så långt ögat kunde nå, och i flera olika riktningar. Flera gånger fick jag viska för mig själv för att påminna mig om hur stort det faktiskt är, att se Kinesiska muren.

Och så såg jag ett par killar, som jag kunde svära på var svenskar. Ni vet, shortsen, håret, skorna. De passerade mig och jag lyssnade spänt för att höra något, men de var tysta. Men så, precis som de hade gått förbi mig sa den ena ”fem torn” till den andra. Ja, det var ju nästan för enkelt.

När vår halvtimme var slut tänkte jag att jag gärna återvänder, men nästa gång blir det annat än Badaling. Det vore coolt med foton av fotografen, på en plats utan turister.

Så körde bussen vidare mot en sjö. Vi skulle ut på tur med båt och se de vackra omgivningarna med bergen. För åkte vi rulltrappa genom berget, rulltrappor som var dolda inom en stor drake. Vattnet på andra sidan var skimrande grönt, och luften klar, en härlig kontrast till Beijing.

Besök på tehus följde. Som tur var fanns det demonstrationer på engelska också, så Erin och jag fick vår egna privata genomgång. Efter smakprov var det meningen att vi skulle shoppa, men jag och Erin hade ju inte riktigt kommit till Kina för att köpa te. Vi var så nöjda med presentationen dock att vi handlade för 25 yuan var, och då fick vi en pee-pee-boy på köpet.

Efter tehuset körde vi några kvarter för att hamna på ytterligare en koreansk restaurang, men nu var det åtminstone grillning det gällde. Och det gillar jag ju. Så jag åt en del, men inte för mycket, för något speciellt var planerat för kvällen. Det blev massage efter maten, och sedan avvek vi från gruppen. Vi hittade en taxi och visade vägbeskrivningen till IKEA.

Det tog en stund att komma dit, fast det inte var långt. Chauffören snurrade runt flera varv runt kvarteret innan han hittade en infart som ledde rätt. Men jag var lycklig ändå. I restaurangen slog jag till med köttbullar, laxsmörgås och en mandeltårta. Det var ljuvligt. Speciellt mandeltårtan. Men ni vet hur det är, man orkar inte äta så mycket av den, den är så mäktig. Efter besök i matbutiken också var det dags att hitta taxi hem. De stod på rad utanför entrén. Men det gjorde ändå inte saken enkel. Ingen kände till vårt hotell. Ingen. Efter att två chaufförer nekat oss blev Erin sjukt nervös. Jag höll mig cool. Vi hade ju i värsta fall telefonnumret till receptionen. Och till slut fick vi också en chaufför att ringa och fråga om vägen. Så det löste sig.

Kvällen avrundades på hotellet med att placera ut alla inköpta varor på sängen, och sedan glo på CCTV tills vi tröttnade på reportage om OS.

Måndag

Vi hade inte sovit något alls på natten, eftersom vi varit tvungna att gå upp redan vid fyra. Flygplatsen i Beijng bjöd inte direkt på någon vacker syn. Grå dimma. Men av föroreningar. Vi mötte upp med gruppen, som såg aningen förvånade ut av att ha oss med på resan, men vi fick snabbt en vän – Ester – som ville öva sin engelska. Guiden vi blivit tilldelade kunde endast ett ord engelska, skulle vi snart lära oss.

Vi hade trott att vi skulle till hotellrummet innan själva aktiviteterna började, så jag hade ju jeans på mig, som alltid när jag flyger. Men bussen körde oss rakt till lunchstället. Koreansk. Det var ju ingen direkt överraskning. Koreaner reser inte utomlands för att uppleva nya saker. Tur att maten på planet varit bra(!), för kimchisoppa är inte min grej riktigt.

På nytt in i bussen mot vad vi trodde skulle bli Summer Palace, det var ju det som stod på schemat som H översatt till engelska innan vi åkt. Istället hamnade vi på Tiananmen Square. Eftersom guiden inte gav oss någon tid att fota utan rusade vidare i en väldans fart, förstod vi inte om vi skulle återvända på onsdagen, eller om detta var enda besöket. Hursomhelst så trotsade vi guiden som snabbt fick smeknamnet nazi-guide, för att kunna ta åtminstone ett par bilder som inte bara visade en grå massa. Guiden skrek på oss på koreanska. Vi skrek tillbaka på engelska att detta faktiskt är vår resa och att vi kan ta hur mycket bilder vi vill. Det var ju inte som att vi tog mycket tid, allt vi bad om var fem minuter frihet. Torget var i övrigt mycket mindre än jag hade förväntat mig. Trots att det är världens största.

Så klev vi igenom portarna till Förbjudna staden. Här blev jag imponerad. På riktigt. För hur många portar man än gick igenom så kom det nya. Det var coolt. Men varmt. Erin hade det inte lätt och klagade utan avbrott på hur varmt det var. Det blev rätt tjatigt i längden, och även fast jag led så var det inte outhärdligt. Indien var värre. Och jag vet ju att om jag klagar så blir det bara värre. Alla mina försök att påpeka det positiva i situationen gjorde Erin mer irriterad, så det slutade med att jag gick omkring på egen hand och fotade.


Efter Förbjudna staden var det dags för en tur runt ”the well-preserved back alleys of Beijing”. Detta moment var lite av en besvikelse. För först fick vi vänta på rikshaw-förarna i 20 minuter, minuter jag tyckte vi kunde tillbringat på Himmelska fridens torg istället. Sedan körde vi runt, alla rikshaws på rad, genom detta område som inte var speciellt spännande alls. Det var mest en åktur runt några offentliga toaletter. Man kan väl anta att husen inte hade badrum.
Efter detta blev vi tagna till ett shoppingcenter, som var så nybyggt att hälften av butikerna inte hade öppnat än. Jag försökte pricka av checklistan genom att gå till Watson’s i jakt på L’oreal. Och visst hade de vad jag letade efter, men efter att jag sagt vad jag ville ha, och hur många, visade det sig att de saknade nyckeln till skåpet där alla produkter låg. Det var ju typiskt. Nåja.
Klockan var en bit efter fyra, och det var dags att packas in i bussen på nytt. Nu skulle vi till cirkusen. Så vi körde en bit och på vägen kunde vi observera hur rent och snyggt allt var, och hur mycket som byggdes överallt. Och allt som hade med olympiska spelen att göra. Till exempel stora plank med OS-loggan som dolde de fattigare områdena. Inanför levde människorna sina vanliga liv, vi kunde se dem, eftersom vi satt så högt upp i bussen. Men bilarna passerade nog mer ovetandes om vad som doldes bakom planken.

Framme vid cirkusen fick vi vänta i ungefär 50 minuter innan akrobaterna intog scenen. Även detta kändes som tid vi hade kunnat tillbringa i Förbjudna staden. Men showen var rätt imponerande. Vi räknade till 12 tjejer på en och samma cykel till exempel. Ja, de där kineserna. Varifrån får man idén att sätta 12 tjejer på en cykel?

Så var det middag, Pekinganka. Såklart. Nåja, hellre det än koreanskt i alla fall. Vi blev vän med Ray och hans bror under middagen. De reste med sina föräldrar och kom att bli två av våra tolkar under resan. Efter middagen kördes vi till hotellet som var rent och snyggt och nybyggt. Vi var dödströtta, fast klockan inte var mer än nio.

En timme senare knackade det på dörren. Det var guiden. 60 dollar bad han om, från oss var. Detta skulle vara dricksen till honom själv och bussföraren, samt linbanan till muren dagen efter. Det stod i papperna att linbanan var frivillig. Och dricks ville vi inte betala eftersom guiden inte gjort minsta försök att hjälpa oss, trots att schemat ändrats, och så hade han dessutom skrikit på oss för att vi ville ta ett par bilder i Förbjudna staden. Vi fattar ju att snubben inte snackar engelska. Men han märkte ju att andra gjorde det, och han kunde ju bett någon översätta det viktigaste. Det kan man ju tycka att en guide ska försöka ansvara för. Eftersom vi inte kunde kommunicera gick guiden iväg för att hämta Mr Han. En ensamresande kille som snackade ovanligt (med koreansk måttstock mätt) begriplig engelska. Med hans hjälp kom vi fram till kompromissen att betala linbanan till muren nästa dag, men att vi skulle slippa dricksen, pga omständigheterna. Guiden sa ”Sorry”. Det var ordet han kunde.

Trots omtumlande bråk med guiden somnade vi gott, eller kanske just därför, eftersom vi vunnit den bästa dealen.

Dröjande rapport

Jag vet jag vet. Jag har varit hemma från Beijing i väl över två veckor. Och ännu ingen rapport. Men nu ska det bli av. Nu börjar jag.

Nu drar jag

Det är ju typiskt att någon terrorgrupp ska ut och varna för sina bomber precis som jag ska iväg till Beijing. Jag visste att något sånt skulle hända bara för att det är OS snart.

Om det visar sig att det trots allt är mitt öde att dö i en explosion så vill jag att man ska veta att det inte var något jag ville, och något jag faktiskt försökte undvika. Inshalla.

I övrigt ska jag försöka ha så kul som möjligt. Flygbussen går om fem timmar.

Ensamma planeten

I förrgår gick jag till resebyrån för att hämta passen. 5 sidor. Det är deprimerande.

Men så skickade vi efter en Lonely Planet. Tänkte att det ju kunde vara smart eftersom vi åker på koreansk charter. Man kan ju anta att guiden pratar kinesiska och koreanska. Man kan också anta att samma guide inte pratar mycket engelska, utöver det mest basala. Därför tyckte jag att en guidebok på engelska kunde erbjuda fakta istället.

För det är faktiskt inte speciellt roligt att stirra sig blind på något som man inte fattar vad det är, när alla omkring en lyssnar till guiden, nickar och säger "Ah...".

Måndag. Då händer det.

Hur svårt kan det va?

Sysselsättningen har ökat och det innebär mindre tid till gymmet. Men det kanske är lika bra.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur AC:n skulle sättas på den 20 juli. För fyra dagar sedan var det den 20 juli. Men ingen AC blev det.

Senaste beskedet är 25 juli.

Hur svårt kan det vara att trycka på on-knappen?

Kina. Igen.

Jag har bokat en resa. Japp. Jag ska till Kina. Igen. Nej, jag tyckte inte att fyra sidor i passet fullt med Kinavisum var tillräckligt. Det måste till ett femte.

Som ni vet måste jag lämna landet var tredje månad, och i slutet på månaden har det gått tre sen vi kom hem från Bali. Det känns som ett halvår sen dock. Brännan är ju helt borta sedan länge.

Nu råkar det vara så att alla i Korea har en veckas semester. Samma vecka. Ja, och precis då infaller visumets utgång. Så valet för resmål blev rätt så enkelt efter att ha sett priserna. För priserna blir såklart dubbelt så dyra just denna vecka.

Ja, visst. Thailand var lockande. Filippinerna likaså. Men. Nu fick det bli Kina. Och jag åker med Erin. Hon behöver också semester från Korea. Hon precis som jag har varit i Kina förut. Och vi båda möts ofta med frågan "Hur var muren?". Ja... alltså... eh.... ingen av oss har ju sett den. Men nu blir det alltså ändring på det. Vi flyger till Beijing på koreansk charter. Och muren ingår i priset. Så den missar vi inte i första taget.

Sen finns det ju fler fördelar med Kina har jag kunnat räkna ut. Det kan ju till exempel vara småintressant att se hur saker är, en vecka innan OS. Men anledningen till varför jag verkligen är förväntansfull är främst tre saker:

L'oreal. Sminkmärket som inte finns i Korea. De har min foundation, min rouge och mitt nagellack. Jag ska storshoppa.

H&M. Jag vet att jag sa att modet i Korea är mycket bättre än i Kina. Men det var vinter då, och alla hade kavajer och stövlar. Nu är det sommar och dessa föremål hänger i garderoberna hos folk. Istället har neonfärgerna hittat fram. Tillsammans med oversized t-shirts, undersized shorts (med mycket fickor), knasiga hattar, fumliga klackskor och omatchande färger, för att bara nämna något. På H&M finns inget galet. Och jag behöver en dos icke-galet.

IKEA. Ah... behöver jag säga något alls? IKEA står helt ärligt för hela 50% av anledningen till att jag vill återvända till Kina. Sill, kaviar, lakrits, Dajm, kräftor, Ahlgrens bilar, Gott&Blandat. Hårt bröd. Hjortronsylt. Jag kommer att ta med mig två ryggsäckar, en liten och en stor. På vägen dit får den stora ta kläderna, men på vägen hem får den lilla den uppgiften. Den stora ska fyllas med svenne-mat, och checkas in. Jag vill in få min sill konfiskerad i säkerhetskontrollen.

Så kanske kan en femte sida i passet löna sig. Kartan till IKEA Beijing är redan utprintad.

Händelserik rutin?

I söndags drog vi till Costco igen. Vi har ju inget eget medlemskort, men eftersom Erin kom med oss var det inget problem, hon har ju ett. Och man får ta med två gäster. Galet, men ja, så funkar det.

Så vi köpte upp oss på mineralvatten och grötpaket. Och Snapples, det gillar H. Jag tycker det är för sött.

På kvällen sen tyckte H att det var dags för en ny permanent. Så medan han gick till frisören besökte jag och Erin ett par olika optiker. Hon är typ blind. Så blind att jag inte tordats prova hennes glasögen av rädsla att bli blind själv. Glasögon är billigt här. Hon skulle ju leta solglasögon, det var målet. Efter ett tag hittade vi sjysta bågar och valde glas som skulle slipas efter hennes synfel. Två dagar skulle det ta, och kosta 70.000 won. Det är 70 dollar. För slipade glas med bågar! Ja, det är nästan man önskar att man hade synfel så man kunde utnyttja den generösa marknaden.

Sen när H blivit lockig igen, drog vi till Itaewon. Stationen där alla utlänningar hänger. Där alla restauranger med utländsk mat finns. Vi valde indiskt. Det var okej, men naanet var lite smörigt.

Jag har blivit pryd på riktigt. Bredvid den indiska restaurangen låg en transvistitklubb - och jag vågade knappt titta på "damerna". Korea håller på att förvandla mig till någon jag inte är. Jag får nog ta och planera fler besök till Itaewon i framtiden.

In Flames

Idag på väg till gymmet knatade jag den vanliga gatan ner. Mötte en ung kille med en t-shirt. Alla bär t-shirts med tryck. Hans tryck sa ungefär "In Flames Jävla Hårdrock". På svenska.

Udda.

På håret

I söndags var det upp tidigt, halv åtta faktiskt. Så tidigt går jag aldrig upp. Anledningen var att jag tröttnat på mitt orange hår. Jag vet inte vad som hänt i Korea, men mitt hår fick den konstigaste färgen någonsin. Och så vet ni ju vilka problem jag haft med klippningen och kommunikationen här.

Men så fick jag tips från andra blondiner om en salong ungefär en timmes färd bort. Så jag ringde i onsdags och bokade tid till söndagen. Och de ville ha dit mig vid tio. En timme att åka dit betyder lämna lägenheten nio, vilket betyder gå upp åtta. Så klockan ringde halv, och jag gick upp kvart i, för att ha lång tid på mig att föna håret. Ni vet ju det, att ska man färga håret måste det vara torrt.

Lite stolt var jag att jag lyckades navigera genom Seoul för att hitta salongen. Tyst och trevligt var det så tidigt, till och med en tätbefolkad stad som Seoul är öde en söndagsmorgon. Så blev jag blondin igen. Det kostade ju en del, men det kan det ju vara värt för att kunna ha utsläppt hår, och slippa den eviga hästsvansen. Och hittills har jag ju bara fått positiva kommentarer, fast jag bad om äkta ärlighet.

H kom hem från Thailand några timmar senare. Han hade varit borta en vecka. Han frågade mig varför jag var så solbränd. Well, sa jag, det är inte solbränna. Bara kontrasterna som ökat lite. Han upptäckte i alla fall att något var annorlunda.

Lejonhjärta

Idag på gymmet slog ägaren igång teven bredvid mig och min maskin. Anledningen var att han testade alla apparater eftersom kabelkillen var där. Han landade på EBS, en kanal som jag aldrig tittar på ändå eftersom det bara är koreanska grejer. Men idag visade de Bröderna Lejonhjärta. Den svenska versionen av Bröderna Lejonhjärta. Fast dubbat till koreanska. Utom en sak. Ni vet scenen på värdshuset när det börjar spelas mungiga och grejer. Då sjungs det på svenska, även i den koreanska versionen.

Vote McCain

It even rhymes...

Och så är jag en sucker för Stephen Colbert också.

Gymmet

Jag har berättat förut om gymmet. Men det finns mer. Har jag sagt att hela gymmet har totalt sex fläktar. Det är visserligen inget stort ställe, men fläktar kan inte göra speciellt mycket mer än att snurra runt den redan varma luften. Vi har cravings for AC. Det har till och med nått ägaren nu. Ni vet han som säger Good morning när man kommer in klockan åtta på kvällen. Han har fattat att vi inte pallar. Så han erbjuder isvatten, istället för kallt vatten... Bra idé, men jag har en bättre: Sätt igång din fjucking AC!

Nu har jag hört ryktesvägen att AC kommer att sparkas igån. Den tjugonde. JULI! En månad till av terror. När någon frågat varför så sent var svaret att han bara har budgeterat för en månads AC, och då såklart valt den varmaste månaden.

Men lilla rara, höj medlemsavgiften under sommarmånaderna då? Vi betalar 30 dollar i månaden, vilket inte är mycket alls, speciellt om man jämför med vissa andra länder, läs Sverige. Eller så skulle han kunna ställa fram en burk i receptionen, och folk kunde lägga i donationer till AC-räkningen.

Som det är nu funkar det inte. Men jag har inget annat val. Så jag skyndar mig till löpbandet närmast fläkten.

Midsommar

Jag förstår att ni alla säkert haft en skön midsommar. Vår mid-sommar var inte så midsomrig. Min syster hade föreslagit att jag skulle åka till IKEA. Bara ett problem, det närmaste IKEA:t ligger i Japan. Istället anordnade vi pokerturnering hemma hos Erin. Vi hade ju inte fått AC än, och med så mycket folk klarar man inte 30 grader varmt, fast att vårt ställe är mer gästvänligt. H bjöd in några weiguks (utlänningar) som han sett utanför MiniStop (typ Pressbyrån), men som han inte kände. Så Erin fick storbesök utan att egentligen tagit initiativet, men sjyst som hon är var det inga problem.

När man träffar utlänningar här är det alltid de vanliga frågorna som kommer upp, varifrån man är, hur länge man varit här, var man jobbar, hur man gillar landet, osv. En kille var sprillans ny, två dagar. Han var rätt jobbig. På de flesta nivåer.

Och Erin har ju katt nu också. Charlie är snart tre månader gammal. Och hon var stencool tills för ett par dagar sedan, nu är hon helvild. Så ni kan ju tänka er alla stacks med marker som hon välte under kvällen.

Vi började ju inte spela förrän vid ett, och vid tre var bara en spelare utspelad. H var trött och ville gå, så jag gick all in på en tre-fyra, och förlorade såklart. Till Erin. Hon vann tydligen sen hela alltet. Känns bra att ha hjälp henne på traven till vinsten. Det var första gången hon spelade poker.

Uppdatering

LUND!!

Ah...

...vilken lättnad. Idag installerades AC och stället är nu nerkylt till 26 grader. Aldrig mer 30.

Morgonen

Min vanliga morgonrutin är på ett ungefär att kliva ner från loftet och öppna datorn. Under tiden som datorn laddar klär jag på mig träningskläderna och packar ryggsäcken med det som ska med till gymmet.

Första sidan jag går in på är alltid Svenska Dagbladets. Jag har typ en crush på Maria Abrahamsson, som kanske är lite små-creepy. Men det hör egentligen inte till historien.

Idag kunde jag inte klä om under tiden sidan laddades. Jag väntade spänt på nyheterna. Redan igår när jag gick och la mig visste jag att morgonens nyheter skulle avgöra en stor del av min och alla andra svenskars framtid. Och tidsskillnaden tillät mig inte att avvakta. Jag sov oroligt.

Första nyheten på sidan. Sverige gick inte vidare. Andra nyheten. FRA.

Hösten 2005, alltså året innan valet, skojade jag med några vänner och sa att om sossarna vann valet skulle jag fly till Polen och söka asyl. Två och ett halvt år senare är det partierna som jag röstat för som frambringar de känslorna.

Och nu sitter jag och tittar på Ryssland-Sverige. Som för att försöka övertyga mig själv att det var den verkliga nyheten.

Onsdag

Och att veta att jag en gång i tiden faktiskt känt ett par av dessa människor.

Kommer jag att kunna återvända till Sverige?

Så här ska inte en lördag vara

Precis som förra helgen var toppen (massa nödvändig och för en gångs skull framgångsrik shopping, samt Indiana Jones på bio för att bara nämna ett par saker) har denna första lediga dag på helgen varit mer eller mindre katastrof.

Gymmet ligger i en källare. Det kan man ju tro kan vara svalt och skönt, men tvärtom. Trapporna ner skyddas av ett glastak, vilket innebär att det blir som att stiga in i ett växthus. Väl nere finns ingen AC, bara enstaka fläktar. Och maskinerna närmast dem är upptagna, om man inte kommer tidigt. Därför kommer man tidigt. När man är klar med sitt pass och kommer ut på gatan igen är det som att stiga in i ett kylskåp, trots att det faktiskt är 29 grader ute. Jag känner att jag inte vill veta hur varmt det faktiskt är i den där källaren. Man kan ju alltid hoppas att det är effektivt för träningen åtminstone.

Sen träffade jag Heather för att dra till Nowon för att shoppa. Jag behöver konservativa toppar samt byxor till gymmet. Så vi tittade på lite olika ställen, och att hitta mjukisbrallor är inte svårt, eftersom det är stående mode här. Det svåra kan vara storlekar. Jag kom till en butik där jag och H var förra helgen. Drog lite i materialet för att se hur mycket resåren i midjan tänjdes. Butiksägaren (kvinna med tatuerade ögonbryn) rusade fram och slet byxorna ifrån mig. Det var ju inte precis som att jag var oaktsam, så jag frågade vad sjutton hon sysslade med. Hon snackade uppenbarligen ingen engelska, men fattade väl på tonen. Too big sa hon, och liksom inte på ett artigt sätt (koreaner är sällan artiga mot främlingar), utan med en mycket anklagande ton. Att jag skulle vara för stor, för ett par jädrans mjukisbrallor! Okej att jag är större än medelkoreanen, men det gör mig inte stor. Och jag var inte för stor för byxorna. Och även om jag vore för stor för byxorna så är väl inte det hennes problem, om jag ändå köper dem? Bara för att så slet jag av en massa byxor från galgarna, färger som jag inte alls var intresserad av, bara för att jävlas med henne. Jag sa till slut att byxorna inte var till mig, för hon vägrade att ge tillbaka de blå byxorna till mig så länge hon trodde det var för eget bruk. Heather frågade henne ”Why are you being such a bitch?” och jag stirrade på henne tillräckligt för att hon skulle fatta hur i helsike oresonlig hon var. Ni vet en sån där stirr som dröjer, fast att hon tittade bort så borrade jag blicken rakt in i henne så att hon inte kunde annat än skapa ögonkontakt på nytt, och skämmas. Jag till och med skällde på henne på svenska. Jag brukar gilla att göra det, för de insisterar alltid på att snacka snabb koreanska med mig, och då kan jag ge tillbaks med samma mynt. Till slut tog hon emot min sedel och frågade om jag ville ha en påse. Ja sa jag, 500 sa hon. 500 för en påse! De ska kosta 100. Nej, jag använde Heathers påse istället.

Sicken skata. Till saken hör att vi ju var i butiken förra helgen och jag köpte leggings, flera gånger frågade jag och H om storleken skulle funka och hon försäkrade oss om att det skulle den. Så kom jag hem och såg att de töjdes tillräckligt för att passa en sjuåring.

Ärligt talat fattar jag inte hur man står ut som ensam utlänning i detta land. Vissa är självklart sjysta, men rötäggen är rätt många också. Jag har tur som har H. Han är liksom mitt frikort. Vid honom vid min sida vågar ingen bråka. Men så fort jag är på egen hand verkar det bli trubbel. Kanske är det dags att lära sig de fula orden på koreanska.

Men så kom jag hem. Åt ravioli. Och laddade ner Grekland-Sverige. Trots att jag visste resultatet kände jag på mig att det skulle vara det enda som kunde få mig på bättre humör. Och nu, kvart i fem på morgonen, fick jag rätt.

Först:

Tatueringar är mer eller mindre olagliga här. Man får inte öppna tatueringsbutik eller utöva konsten. Det är helt och hållet en undergroundsrörelse.

Däremot är kosmetisk tatuering tillåtet. Man ser ofta kvinnor med tatuerade ögonbryn, och ni vet hur det kan bli när det blir så där fel. Ja, många gör det helt enkelt fel.

Häromkvällen när vi var på vårt stammishak för att grilla var där en ny servitris. H sa att hon såg kinesisk ut, att hon skulle kunna vara kinesisk immigrant. ”Nej” sa jag bestämt. ”Hon har koreanska ögonbryn”. ”Good point” svarade han.

På pricken ett år

Den åttonde juni 2007 var jag fortfarande i Sverige. I alla fall i några timmar.

Köpenhamn. Mumbai. Bangkok. Shanghai. Seoul.

Idag har det gått ett år. Det måste åtminstone uppmärksammas.

Internatjonall

Okej. Jag var på gymmet idag (är det två m?). Ofta spelar de crappy koreansk pop. Och det är faktiskt svårt att träna till sånt man inte förstår alls. Därför blir jag strålande glad när lite ABBA letar sig in i playlisten, eller Aqua. Eller den där... ladadadidadadada be my lover... ja, ni fattar. Playlisten består av typ 50 låtar eller så, så chansen är stor att få höra ABBA-medleyt eller Barbie Girl. Det gör att man tar i lite hårdare. Men vid det här laget kan man playlisten utantill, fast den är på shuffle. Fast idag var det annorlunda. För det första inget folk, och kanske var det det som gjorde att ägaren satte igång Europop-radio, för min skull. Jag vill tro det. Det var bara låtar på engelska! Tills jag sitter på en sån där abs-maskin. Tonerna blir skrämmande bekanta, och språket med.

Check this out.

Var är boxen?

Det här är nästan för fantastiskt. Hörde den på morgonshowen jag lyssnar på på eftermiddagarna här. Man får bortse från de thailändska pojkarna.

För den som vill ladda ned musiken kan man göra det här. Har en känsla av att någon som min bror kanske gillar det tillräckligt bra.

Ha en trevlig nationaldag allihop! Här är det Memorial Day samma dag, så det firar vi med att se Indiana Jones på bio. Spoilers undanbedes.

Utvärdera

Det är vad jag gör just nu, utvärderar.

Det är lite småkrångligt. Speciellt som jag inte sysslat med det tillräckligt länge för att göra det rättvist.

Kan man fejka rättvisa till en grad så att det blir sann rättvisa? Jag får försöka med det.

Costco

Idag är det söndag. Och då passade vi på att göra något som vi pratat om att göra så länge nu. En dagstur till Costco (jag trodde verkligen att det stavades utan t). För att kunna handla på Costco måste man ha ett medlemskort, och det kostar 30 dollar om året. Det har väl varit en del i anledningen till varför vi inte åkt tidigare. Men nu har Ashley lämnat landet och hon var villig att ge oss sitt kort, som ändå går ut i juni.

Och vi har hört berättelser om allt bra som går att finna, och vilka bra priser de håller också.

Första intrycket var att det var smockfullt med folk, och alla insisterade de på att köra sina vagnar på sådant sätt att det inte flöt med någon annan på golvet. Jag tror jag nämnt det förut, hur koreaner inte kan bete sig i grupp, och Costco ger ett tydligt bevis.

Men, det negativa for åt sidan åt allt som var positivt. Till exempel fann jag Philadelphia-ost, och Brieost. Ost saknas generellt. Så fann vi salami och grötmix. Ytterligare plockades ihop bubbelvatten och ravioli. Och frusna jordgubbar och Snapples. Och så pastasås.

När vi kom hem satte jag genast igång att öppna grötmixen – ett så kallat Variety Pack med hela 55 portionspåsar med olika smaker. Jag letade rätt på de blå påsarna som det stod regular på, så mätte jag upp tre deciliter regular för att göra chokladbollar utav. Och nu står de och stelnar i kylen. Jag har gått ner två kilo, så jag får. Dessutom dricker jag inte cola nu när jag har mitt bubbelvatten säkrat för tre veckor framåt.

På det hela taget en mycket lyckad söndag.

Yellow dust

Det talas mycket om så kallat yellow dust.

Imorse tittade jag ut genom fönstret och kunde inte se bergen som jag vet befinner sig i fjärran. Vissa dagar är mer förorenade än andra, så jag antog att det helt enkelt var en sådan dag då smoggen gjorde sig påmind.

Men, så när jag gick utanför dörren märkte jag vilken blåst det var. Och i samtal med andra framkom klagomål på yellow dust.

Fenomenet hörde jag först talas om när jag lärt känna kanadensarna. Alla jämrade de sig över hur sjuka de varit efter sin ankomst till Korea. Det hade varit allt från vanliga förkylningar till allvarligare grejer som öroninflammationer och bronkit. Ja. Bronkit.

What's to blame? Eller snarare: Who's to blame. Kina såklart. Skyll allt på Kina. För det visar sig att gult damm som bildas i Kina flyger över till den koreanska halvön dagar som denna, då det är blåsigt. Sandstorm med ökensand resandes över havet.

Så hur kommer det sig att jag inte känner av det? Visst nyser jag ett par gånger, men hostar gör jag inte. Och jag har inte svårt att andas. Ögonen rinner definitivt inte.

Slutsatsen är att kanadensarna kom till Seoul från öppna landskap i hemlandet. Jag och H kom från gula-damm-värdlandet Kina. En tid innan dess Indien. Detta ska nog inte underskattas.

Våra lungor påverkas inte av lite rest-damm hitblåst från någon Kinesisk öken. Våra lungor är minsann mer världsvana än så...

Läser en nyhet på Svd.se.

Är det inte helt fantastiskt att planeten vi bor på är så stor att man fortfarande upptäcker platser och människor som tidigare varit helt okända för övriga världen?

Det är en helt kittlande tanke att veta om att det finns platser på denna jord som ännu inte är kartlagda.

Strålande, och aningen skrämmande.

Tacka internet för mycket. Tacka internet för att jag kunde se Eurovision Song Contest. Självklart inget jag sitter och glor på en lördagkväll hemma i Sverige. Men efter varit utanför Europa i ett år nu är det skönt med lite bekant, även om det är galna pirater och svensk falsk övertygelse att i år, ja i år banne mig, vinner vi.

Versionen jag laddade ner råkade vara den brittiska. Ni vet, landet som slutade allra sist i årets tävling. Och precis som de svenska kommentatorerna hyllade den brittiske sitt eget lands bidrag. Om de flesta andra bidragen hade han mest negativt att säga. Om Portugals bidrag däremot, det enligt min åsikt sömnigaste bidraget, sa han: ”Back to sobriety. Portuguese entry, you're gonna like this, nice song.” Sen att det bidraget inte fick ett enda poäng av det brittiska folkets röster är liksom bara grädde på moset. Om Sverige: ”You'll find this young lady a shimmering delight and yet, just a little bit frightening”. Så ser Charlotte ut för utländska ögon. Just a little bit frightening. Många gånger gick dock kommentatorn rätt så mycket för långt i just kommentarerna. Och nog är väl brittisk humor känd för att vara torr, men jag blir förvånad om samma kommentator får jobbet nästa år igen. När det är dags för Ukraina att läsa upp sina röster och ger tolv poäng till Ryssland klämmer den brittiske kommentatorn ur sig ”Ukraine wants to just be absolutely sure that the old… [en bits paus, förmodligen för att han inser hur fel ute han är just precis nu] the old electricity and the oil flows through”. Och efter att både Estland och Lettland gett höga poäng till Ryssland ger han denna: ”See, Latvia... Estonia, they know where the bread is buttered.” Jag menar, även OM det är så, så är det väl inte ett lämpligt tillfälle att uttrycka det? Det känns bara så jäkla kolonialt att uttrycka sig så.

Trots en översittartyp till kommentator var det ändå behagligt att se något som är så europeiskt. Min favorit var Turkiet. Skön låt, men också, är inte det språket helt sjukt sexigt?

Sneöga

Imorse när jag vaknade var det något som inte kändes helt rätt. Jag kunde inte öppna mitt högra öga, det liksom hängde i kanten. I badrummet fick jag se i spegeln hur hela höger öga var uppsvullet, med försämrad syn som resultat. Så hade jag sovit fel, eller smittats med något snusk från något av barnen? Eller hade jag helt enkelt bara blivit korean-ized på ena ansiktshalvan?

Well, inget av det faktiskt. För detta är säsongen för mygg i Korea. Och eftersom vi saknar AC och därmed har fönstren öppna även nattetid, är det uppenbart att de hittar in för att suga just mitt blod. Det är välkänt vid det här laget att jag är en favoriträtt. Och bett-allergin har inte lagt sig. Så trots att jag inte blev biten just på ögonlocket, utan faktiskt en bit ifrån, lyckas ändå hela ögat, och ögonbrynet svullna upp. Hela dagen har jag alltså gått och känt som att jag fått tandläkarbedövning rakt in i tinningen.

Inte som förr

Jag sitter just nu och mest väntar på att H ska komma hem. Jag är hungrig.

Seoul var grått i helgen, och alla vänner var bortresta på någon ö. Så därför var det jag och H som såg till att inte göra nånting alls, förutom att vila. Vad kunde vi göra, med ett väder som inte tillät oss att gå utanför dörren?

De senaste dagarna har saker börjat hända, och jag har låtit bli att i klartext berätta vad det är som sker. Jag är inte gravid, som en kommentar påstod. Nej tack, det hoppas jag inte.

Jag har blivit med sysselsättning. Ja, och det är skönt att få något att göra som gör mig aningen mer självständig än vad jag lyckats vara de senaste månaderna. Det känns bra att hamna på rätt köl igen.

Och så har jag börjat bli rätt så seriös med gymet också. Sex dagar i veckan. Så den dagliga rutinen har intensifierats, och befästs. Det är nice.

Kryptologi

Nu kanske det börjar hända intressanta saker.

Och genast blir jag kryptisk igen...

Inte ok

Seriöst.

Kickin' It In Geumchon

Med risk för att det blir lite Korea-internt. Men jag kunde inte låta bli.

Sammanfattning

Nedan finns en minst sagt detaljrik skildring av vår resa till Bali. Detta inlägg är enbart översikten. Tipset är att läsa detalj-rapporten nerifrån och upp. Titlarna är dagarna, och resan började med onsdag.

Överlag kan man säga att Bali var fantastiskt. Värmen var lagom fuktig. Maten var god. Shoppingen aningen bättre än min erfarenhet av Thailand (tro det eller ej). Människorna vänliga och leende. Vågorna höga. Ja, det finns verkligen inget att klaga på som har med Bali att göra. Fascinerande djungel måste jag säga, kanske säger jag så för att jag efter att ha bott i Seoul i ett halvår knappt minns hur natur ser ut.

Jag skulle rekommendera nästan vem som helst att åka. Men man behöver mer än fem dagar, det är en stor ö. Och kanske ska man skippa resorterna trots allt. Visst är det skönt med pool, men friheten av att uppleva riktiga Bali väger tyngre enligt min åsikt. Hade vi haft en månad hade jag nog varit nöjd. Den här gången lämnade jag suktandes efter mer. Men kanske är det så en resa ska kännas i efterhand.

Vissa bilder fick inte plats i den detaljerade rapporten (om du läst hela: imponerande!). Så några av de allmänna Bali-bilderna får plats här istället – i summeringen.