Nu drar jag

Det är ju typiskt att någon terrorgrupp ska ut och varna för sina bomber precis som jag ska iväg till Beijing. Jag visste att något sånt skulle hända bara för att det är OS snart.

Om det visar sig att det trots allt är mitt öde att dö i en explosion så vill jag att man ska veta att det inte var något jag ville, och något jag faktiskt försökte undvika. Inshalla.

I övrigt ska jag försöka ha så kul som möjligt. Flygbussen går om fem timmar.

Ensamma planeten

I förrgår gick jag till resebyrån för att hämta passen. 5 sidor. Det är deprimerande.

Men så skickade vi efter en Lonely Planet. Tänkte att det ju kunde vara smart eftersom vi åker på koreansk charter. Man kan ju anta att guiden pratar kinesiska och koreanska. Man kan också anta att samma guide inte pratar mycket engelska, utöver det mest basala. Därför tyckte jag att en guidebok på engelska kunde erbjuda fakta istället.

För det är faktiskt inte speciellt roligt att stirra sig blind på något som man inte fattar vad det är, när alla omkring en lyssnar till guiden, nickar och säger "Ah...".

Måndag. Då händer det.

Hur svårt kan det va?

Sysselsättningen har ökat och det innebär mindre tid till gymmet. Men det kanske är lika bra.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur AC:n skulle sättas på den 20 juli. För fyra dagar sedan var det den 20 juli. Men ingen AC blev det.

Senaste beskedet är 25 juli.

Hur svårt kan det vara att trycka på on-knappen?

Kina. Igen.

Jag har bokat en resa. Japp. Jag ska till Kina. Igen. Nej, jag tyckte inte att fyra sidor i passet fullt med Kinavisum var tillräckligt. Det måste till ett femte.

Som ni vet måste jag lämna landet var tredje månad, och i slutet på månaden har det gått tre sen vi kom hem från Bali. Det känns som ett halvår sen dock. Brännan är ju helt borta sedan länge.

Nu råkar det vara så att alla i Korea har en veckas semester. Samma vecka. Ja, och precis då infaller visumets utgång. Så valet för resmål blev rätt så enkelt efter att ha sett priserna. För priserna blir såklart dubbelt så dyra just denna vecka.

Ja, visst. Thailand var lockande. Filippinerna likaså. Men. Nu fick det bli Kina. Och jag åker med Erin. Hon behöver också semester från Korea. Hon precis som jag har varit i Kina förut. Och vi båda möts ofta med frågan "Hur var muren?". Ja... alltså... eh.... ingen av oss har ju sett den. Men nu blir det alltså ändring på det. Vi flyger till Beijing på koreansk charter. Och muren ingår i priset. Så den missar vi inte i första taget.

Sen finns det ju fler fördelar med Kina har jag kunnat räkna ut. Det kan ju till exempel vara småintressant att se hur saker är, en vecka innan OS. Men anledningen till varför jag verkligen är förväntansfull är främst tre saker:

L'oreal. Sminkmärket som inte finns i Korea. De har min foundation, min rouge och mitt nagellack. Jag ska storshoppa.

H&M. Jag vet att jag sa att modet i Korea är mycket bättre än i Kina. Men det var vinter då, och alla hade kavajer och stövlar. Nu är det sommar och dessa föremål hänger i garderoberna hos folk. Istället har neonfärgerna hittat fram. Tillsammans med oversized t-shirts, undersized shorts (med mycket fickor), knasiga hattar, fumliga klackskor och omatchande färger, för att bara nämna något. På H&M finns inget galet. Och jag behöver en dos icke-galet.

IKEA. Ah... behöver jag säga något alls? IKEA står helt ärligt för hela 50% av anledningen till att jag vill återvända till Kina. Sill, kaviar, lakrits, Dajm, kräftor, Ahlgrens bilar, Gott&Blandat. Hårt bröd. Hjortronsylt. Jag kommer att ta med mig två ryggsäckar, en liten och en stor. På vägen dit får den stora ta kläderna, men på vägen hem får den lilla den uppgiften. Den stora ska fyllas med svenne-mat, och checkas in. Jag vill in få min sill konfiskerad i säkerhetskontrollen.

Så kanske kan en femte sida i passet löna sig. Kartan till IKEA Beijing är redan utprintad.

Händelserik rutin?

I söndags drog vi till Costco igen. Vi har ju inget eget medlemskort, men eftersom Erin kom med oss var det inget problem, hon har ju ett. Och man får ta med två gäster. Galet, men ja, så funkar det.

Så vi köpte upp oss på mineralvatten och grötpaket. Och Snapples, det gillar H. Jag tycker det är för sött.

På kvällen sen tyckte H att det var dags för en ny permanent. Så medan han gick till frisören besökte jag och Erin ett par olika optiker. Hon är typ blind. Så blind att jag inte tordats prova hennes glasögen av rädsla att bli blind själv. Glasögon är billigt här. Hon skulle ju leta solglasögon, det var målet. Efter ett tag hittade vi sjysta bågar och valde glas som skulle slipas efter hennes synfel. Två dagar skulle det ta, och kosta 70.000 won. Det är 70 dollar. För slipade glas med bågar! Ja, det är nästan man önskar att man hade synfel så man kunde utnyttja den generösa marknaden.

Sen när H blivit lockig igen, drog vi till Itaewon. Stationen där alla utlänningar hänger. Där alla restauranger med utländsk mat finns. Vi valde indiskt. Det var okej, men naanet var lite smörigt.

Jag har blivit pryd på riktigt. Bredvid den indiska restaurangen låg en transvistitklubb - och jag vågade knappt titta på "damerna". Korea håller på att förvandla mig till någon jag inte är. Jag får nog ta och planera fler besök till Itaewon i framtiden.

In Flames

Idag på väg till gymmet knatade jag den vanliga gatan ner. Mötte en ung kille med en t-shirt. Alla bär t-shirts med tryck. Hans tryck sa ungefär "In Flames Jävla Hårdrock". På svenska.

Udda.

På håret

I söndags var det upp tidigt, halv åtta faktiskt. Så tidigt går jag aldrig upp. Anledningen var att jag tröttnat på mitt orange hår. Jag vet inte vad som hänt i Korea, men mitt hår fick den konstigaste färgen någonsin. Och så vet ni ju vilka problem jag haft med klippningen och kommunikationen här.

Men så fick jag tips från andra blondiner om en salong ungefär en timmes färd bort. Så jag ringde i onsdags och bokade tid till söndagen. Och de ville ha dit mig vid tio. En timme att åka dit betyder lämna lägenheten nio, vilket betyder gå upp åtta. Så klockan ringde halv, och jag gick upp kvart i, för att ha lång tid på mig att föna håret. Ni vet ju det, att ska man färga håret måste det vara torrt.

Lite stolt var jag att jag lyckades navigera genom Seoul för att hitta salongen. Tyst och trevligt var det så tidigt, till och med en tätbefolkad stad som Seoul är öde en söndagsmorgon. Så blev jag blondin igen. Det kostade ju en del, men det kan det ju vara värt för att kunna ha utsläppt hår, och slippa den eviga hästsvansen. Och hittills har jag ju bara fått positiva kommentarer, fast jag bad om äkta ärlighet.

H kom hem från Thailand några timmar senare. Han hade varit borta en vecka. Han frågade mig varför jag var så solbränd. Well, sa jag, det är inte solbränna. Bara kontrasterna som ökat lite. Han upptäckte i alla fall att något var annorlunda.

Lejonhjärta

Idag på gymmet slog ägaren igång teven bredvid mig och min maskin. Anledningen var att han testade alla apparater eftersom kabelkillen var där. Han landade på EBS, en kanal som jag aldrig tittar på ändå eftersom det bara är koreanska grejer. Men idag visade de Bröderna Lejonhjärta. Den svenska versionen av Bröderna Lejonhjärta. Fast dubbat till koreanska. Utom en sak. Ni vet scenen på värdshuset när det börjar spelas mungiga och grejer. Då sjungs det på svenska, även i den koreanska versionen.