Bananmannen 2

På vägen tillbaka från köpcentret idag stannade vi till i affären för att köpa något att dricka, och lite snacks. Vatten är viktigt att alltid ha på rummet. Men luften inne i butiken var svår att andas, förmodligen på grund av äggen de tillagar i stor kastrull. De flyter runt i en rödbrun buljong, som i min fantasi är kycklingblod. Jag gav H plånboken och klev ut på gatan för frisk luft. Så frisk den kan bli i ett smoggfyllt Shanghai. Medan jag står utanför butiken sneglar jag över åt Bananmannens håll och ser hur han försöker övertyga en ung kvinna att köpa de bananer han håller i. Man behöver ju inte vara ett geni för att räkna ut att det var bruningar jämfört med de kvinnan tittade på. Hon insisterade hårt, höjde rösten mycket, kineserna verkar gilla att höja rösten. Till slut tog Bananmannen hennes utvalda klase (tillsammans med en av sina bruningar) och la på vågen. Han ger inte upp den där Bananmannen. Anmärkningsvärt kan kanske också vara att utlänningar får styckpris, kineser kilopris.

Bananmannen

Jag har ju inte berättat om bananmannen! Alltså, utanför vår dörr mer eller mindre, finns en fruktförsäljare. Då och då när jag köpt min yoghurt till frukosten går jag förbi honom för att komplettera måltiden med en banan eller två. Oftast köper jag två och ger en till H. Bananmannen är väldigt känslig. Jag får inte ta i frukten själv, bananerna ligger som vanligt i klasar och jag vill ju välja de som ser finast ut. Det finns alltså en poäng med att ta i frukten eftersom jag inte kan kommunicera vilka jag vill ha. Men så fort jag närmar mig frukståndet springer bananmannen fram för att hindra mig från att bryta en klase. Egendomligt. Två bananer kostar en och femtio. Ett standardpris, oavsett hur stora, små, fula eller snygga de är. Så för ett tag sedan så gick jag ner för att köpa min frukost, och till den bara en banan. Rimligtvis bör den då kosta 75 öre, right? Jag gav honom en yuan, rmb, vad ni nu vill kalla valutan, och väntade tålmodigt på växel tillbaka. Inget hände. Jag stod där med påsen med en banan i och tyckte inte att den dagen var en dag att bli lurad på. Så jag sa till mannen, på engelska, att jag vill ha min växel tillbaka. Han såg väldigt frågande ut och jag tecknade och sa att jag vill ha växel på min 1 yuan. Då går bananmannen fram till sina klasar, river av en ful brun banan och slänger ner den i min påse. Nu är det jag som tittar frågande på bananmannen. Men jag tänker ändå att det trots allt var aningen uppfinningsrikt av honom att jämna ut mitt överbetalade pris med en fuling bruning. Så jag låter det gå. Säger whatever och går från platsen. Är det så här man löser tvister i Kina så får jag väl helt enkelt ta seden dit man kommer och acceptera det.

Det ser ut som att det kan lösa sig med vart vi ska ta vägen, precis som jag förutspådde att det skulle. H fick idag tag i en resebyrå som säljer relativt billiga flygbiljetter till Seoul. Det verkar därför som att vår resa österut fortsätter. Inget visum behövs och jag får stanna i tre månader. H behöver inte heller visum men får bara en månad. Det är skönt att veta att det kan ordna sig. Det kommer att bli lättare att sova om nätterna.

Alone in the cold

Efter middagen med Kori i fredags är vi nu helt ensamma i Kina. Om man inte räknar med alla de miljoners miljarder kineser som bor här. Men vi känner ingen av dem, så då räknas de inte. Ovan syns ett par som vi inte känner.

Vädret är mycket mer behagligt nu, med nackdelen att det är svårt att få tvätten att torka på balkongen (mamma blir säkert förvånad att höra att jag handtvättar allt själv). Det blåser och håller sig kring 21 grader på dagen, ner till 14 på natten. De kineser som kom hit på filmvisning häromkvällen skrattade åt mig när jag tog på mig både halsduk och jacka när vi följde dem ut. De frågade om jag frös, och jag kan ju inte påstå att det var varmt direkt. Vi har ju haft het sommar (30+) sedan i juni och då är det väl inget konstigt att jag fryser när det är 17? Det får mig att längta tillbaks till Thailand en aning. Det är svårt att inte längta tillbaks till Thailand. Har börjat få mer distans till Indien också. Jag kan skratta åt det som skedde där, som till exempel det hotellrum i Pushkar där man fick välja att ha lyse och fläkt på, eller lyse och fläkt av, vilket gjorde det svårt på nätterna att välja. Jag tror jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, men jag kan inte läsa dem så ni får ursäkta eventuell upprepning.

Tiden går nu åt till att söka på internet. Om bara ett par veckor måste vi lämna Kina. Visumet går ut och vi får inte förnya ytterligare. Tre månader är max. Det är ganska dumt för ett så stort land, men byråkrati är byråkrati, var man än befinner sig i världen. Så nu ser vi oss om efter alternativen. Lämna och komma tillbaks, eller lämna och stanna borta. Det vore trist att dra utan att ha varit utanför Shanghai, men verkligheten kan se så ut att vi inte har mycket val. Det som sker brukar vara det som till slut är det bästa. Inshalla.

Mest en uppdatering

I fredags promenerade jag och H i våra nya gympaskor (99 respektive 129 kronor) till köpcentret som ligger närmast där vi bor. Det är raka vägen förbi universitetet, tar ungefär 20 minuter i snabb takt att knata dit. H ville kolla om där fanns ett Burger King och eftersom det finns Pizza Hut, McDonald’s och KFC så tyckte vi att det faktiskt vore underligt om ett BK skulle saknas. Han hade rätt. Och en Whopper har aldrig tidigare smakat så bra. Dessutom har de sallad på menyn (!), och färska grönsaker är något kineserna inte gillar. Men det kommer bli vad jag äter nästa gång vi går dit. Den här bloggen har kommit att handla mycket om mat. Jag ska försöka bättra mig.

Ikväll kommer vi att få besök av ett gäng kinesiska universitetsstudenter som läser koreanska. De ska se på film här. Allt enligt planen. Det ingår i H:s uppsatsskrivande. Det kommer bli trångt. Men det är bra att han kommer igång med det där. Jag längtar tills jag har mina böcker närvarande så jag också kan ta itu med att ta lite poäng. Att promenera och se på film hela dagarna känns lite fördummande. Läsning blir därför välkommet.

Vi är snart ensamma igen. Både Caroline och Kim har åkt nu och det är bara Kori kvar av svenskarna. Snart försvinner hon också. Fast H och jag har ju lyckats underhålla varandra i 4 månader nu, så vi ska nog klara oss.

Aktiva

H har fått jobb. Han ska lära koreanska studenter engelska. Det kommer att bli en tuff uppgift, jag vet, jag prövade nämligen också för jobbet. Jag gjorde nog inte ens ett hälften så bra försök som H, men å andra sidan hade han en fördel. Han kunde identifiera sig med studenterna på ett sätt som jag omöjligt kunde. Och när mina ungdomar pratade med varandra på koreanska önskade jag för ett ögonblick att jag vore H. Anyway, han fick ett jobb och ska vara där 3 timmar i veckan vilket hjälper ekonomin något. Och jag ångrar inte erfarenheten att prova på att konversera på engelska med ett gäng ungdomar som befann sig på en åttaårig svensks nivå. Klart en utmaning.

Igår var vi tvungna att plocka upp passen igen, eftersom vi för andra gången förnyat vårt visum. Vi hade sedan innan bestämt att vi skulle hitta på något turistigt efteråt och dra nytta av att vi åkt taxi downtown. Under morgonen, medan jag sov, hade H valt att satsa på YuYuan garden men misslyckats att hitta det på vår karta som vi köpt som nyanlända för tio spänn. Det löste jag när han var i duschen.

Två pass rikare men 100 spänn fattigare kom vi fram till ingången till kvarteren runt trädgården. Massor av souvenirer, butiker och en hel drös turister. Det var härligt att strosa runt i det perfekta solskenet i den perfekta miljön. Nästan direkt gick jag in i en liten butik och köpte mig en sjal, som enligt etiketten var gjord av 45% silke. Det tror jag inte ett skvatt på. Men den var fin och H prutade på kinesiska ner den från 55 till 35.

McDonald’s och Starbucks hade föga förvånande hittat sig in i paviljongernas bottenvåningar, men vi struntade i båda och köpte våra biljetter in i trädgården. Och det var vackert, och oerhört fridsamt med sjöar och dess fiskar, pilträd som glittrade i solskenet, och stenar och statyer. Och så alla paviljonger och lusthusliknande byggnader såklart. Jag fick ta bilder på H. Äntligen!

Både svenska och koreanska hördes bland turisterna. Det är alltid lite konstigt och speciellt att höra sitt modersmål talas av främlingar när man inte hört det på länge. Att ringa hem är ju en sak, men i vardagen saknas det ju helt.

Efter mingel med utlänningar och mängder av foton i kameran begav vi oss till fots mot floden. Det var skymning och när vi kom fram till promenaden var det perfekt utsikt över Pudong och dess fascinerande arkitektur. Men båttur får det bli en annan gång. Efter alla pengar vi spenderat under dagen var det en lättnad att kunna ta bussen hem. Den kostar endast 2 kronor per person.

Besvikelser men lite bra

Det blev sightseeing under veckan som gick. I måndags tog vi tuben downtown för att promenera någon kilometer till det tempel som kallas för Jade Buddha Temple. Mitt första kinesiska och faktiskt väldigt intressant. Det var mycket folk, både turister och Shanghaineser, förmodligen för att de flesta var lediga från jobb den veckan eftersom det var "national holiday". Rökelsen doftade gott och det fanns mycket att fota. Det skötte H bra som vanligt. Men de foton jag tog på honom har han redan raderat. Han var onödigt självkritisk. Fotona på mig finns kvar och är ovan.

I fredags blev det dags för IKEA igen. Jag har inte kunnat tänka på kinesisk mat utan att må illa på sistone, än mindre har jag kunnat äta den. I tisdags blev det pizza. I onsdags blev det hamburgare. Och i torsdags spaghetti med något som inte ser ut som köttfärssås men som smakar som det. På fredagen började alternativen runt hotellen att bli färre, så få att en tripp till IKEA inte gick att undvika. Och jag hade sett fram emot laxen ända sedan vi åt de dåliga köttbullarna senast vi var där. Vilken otrolig besvikelse det blev då jag såg att de inte hade den lagade laxen, bara den gravade! Och en liten tallrik med en platt bit lax blir man ju inte mätt på. Jag hade dessutom inte ätit frukost, allt för att kunna klämma i mig så mycket svenskt som möjligt. Och kanelbullar hade de inte heller, fast det var kanelbullens dag och allt. Vi fick båda nöja oss med köttbullar, som trots allt smakade bättre än sist. Efter restaurangen begav vi oss ner till den Food Market där jag skulle inhandla sill, kaviar, hårt bröd och Gott&Blandat. Men någon anställd måste ha missat beställningen för hyllorna var i princip tomma, och utfyllda med Ballerina-kex. För Ballerina-kex fanns det i överflöd. Överallt Ballerina-kex. Besvikelsen var återigen ett faktum. Är det så här det ska vara? Är det så här Kamprad vill ha det? Nog om det.

Seglingen som skulle bli av i söndags blev inställd. Det var ju tur att jag slängt iväg ett mejl med frågan, annars hade vi nog åkt dit ändå, och därmed åkt på ännu en nit. Anledningen till att det är inställt är att området är reserverat för Special Olympics. Nästa segling blir i april. Så inte bara Kamprad kör över mig och mina planer, de ”intellektuellt handikappade” är ute efter mig också. Vad ska jag göra för att hamna på rätt köl igen?