Matlagning

Första middagen på ungefär sju månader har lagats ikväll. Det blev enkelt, men smaken av något bekant var nog precis vad vi behövde. Det blev pasta, stekt bacon och stekt ägg. Och så ketchup. Jag tror att vi båda var mycket nöjda efter vår måltid.

Sättling in

Nu, äntligen, börjar saker och ting komma på plats. Igår knatade jag och H, och två av hans arbetskamrater till en möbelbutik med second hand-grejer. Vi behövde en spis och ett kylskåp så att vi ska kunna laga mat själva. Vi lyckades inhandla båda till ett mycket bra pris och de levererades redan samma dag.

Men man kan ju inte laga mat utan stekpannor och kastruller och tallrikar och sånt. Så idag begav vi oss till mataffären. Man ser inga mataffärer nånstans. En del ligger under jord, men annars har jag inte riktigt fattat var folk shoppar sitt käk. Vi fick tips om en affär, Lotte såklart, och det sas att det skulle vara för långt att gå, buss var bättre. Men vi väntade på en buss som inte kom och tog en taxi istället. Korta sträckor är det bara lite dyrare än bussen.

Det visade sig dock att gångavstånd bedöms olika beroende på vad man är van vid. Det skulle ta kanske 10-15 minuter att gå. Bara några kvarter bort alltså. Så det får det bli nästa gång.

Det var kul att se en mataffär. Såklart var det annorlunda. Till exempel kan man inte köpa ett halvt eller ett kilo ris. Det packas i påsar om minst fyra kilo. Så vi tog fyra kilo. Vi kommer ha ris i flera månader nu. Sen har de massa konstiga oljor, det var inte lätt att hitta en vanlig matlagsningolja. Det var druvor och äpplen och tomat och jag vet inte vad. Kryddor var det däremot dåligt med. Det räcker tydligen med chili för folk här. Och ingenstans hittade jag bröd. Dock massor av fisk, och det luktade inget vidare, för de lägger in den och så. Vi hittade bacon och ägg, det var nästan prio ett på listan.

Sen blev det ju allt det andra också, tallrikar och sked och pinnar, stekpanna och soptunna och skålar, glas och kastruller.

Så kom gaskillen precis när vi kommit hem med alla grejerna. Han skruvade igång gasen åt oss och nu fungerar alltså spisen. Jag har diskat och rengjort grejerna så att de är redo att användas.

När detta börjar likna ett hem på riktigt ska jag ta lite bilder och lägga upp. Men det blir nog inte snart. Budgeten innebär lite i taget.

God Jul från Seoul!

Så var det julafton i Seoul. Vår klapp till oss själva blev madrassen som anlände igår. Mycket bättre än golvet, helt klart. H jobbar idag, det är egentligen imorgon som det firas jul på riktigt här så han är ledig hela dagen. Då ska jag se till att vi hittar på något kul, men redan ikväll tänkte jag att vi kunde äta något lite finare än kimbabs och fiskpanetter. Det får vi göra på restaurang eftersom vi inte kan laga mat hemma än.

Igår fick jag min första lektion i koreanska av H. Vi letade upp en sida på nätet som hade alla bokstäver och så fick jag lära mig läsa de ord som H skrev. Och hallå, det är ju busenkelt. Inte alls så svårt som svenska. Nu tycker iofs inte jag att svenska är svårt, men jag kan tänka mig att det är det för den som vill lära sig. Inget stavas ju som det låter. Men det gör det på koreanska. Precis som det låter. Det var så enkelt att läsa att jag blev riktigt sugen på att skriva in mig på en skola på riktigt. Det skulle lösa visumfrågan. Sen gäller det ju bara att lära sig vad orden man läser betyder, och sen lära sig snacka och förstå tal också. Det kan nog ta en liten stund. Men att ha koll på läsandet är ju en bra början. Jag ska börja ta tag i det där när skolan lugnar ner sig lite, jag har ju fortfarande mycket att ta igen.

Och det är vad jag ägnar julafton med när H är på jobbet. Jag läser historia och dricker Dr Pepper. Dr Pepper smakar ju marsipan och är det närmaste jag kommer marsipangrisarna och julmaten i år.

God Jul till er alla!

Kavlade upp ärmarna

Jag lyckades somna igår medan H på jobbet. Hur somnar man utan möbler och med ett genomskitigt golv? Jo, man halvligger på sin ryggsäck. Inte bekvämt för fem öre. Men jag var trött och ville slippa se var jag befann mig. Och då är ju sova ett bra hjälpmedel, för båda.

Vaknade gjorde jag när H kom hem igen vid halv åtta. Vi begav oss genast ut för att köpa städgrejer. Huvudgatan var packad (Kinapackad) med ungar. Inte nog med att de stackars koreanska barnen går i skolan sex dagar av sju, de har dessutom engelskalektioner utöver skoltid. Det innebär att alla barn väller ut ur klassrummen vid exakt samma tidpunkt, dvs när H också slutar jobba. Alla barn var i tolvårsåldern, och alla lyckades vara väldigt högljudda. Alla restauranger och butiker kryllade av de nyss frigivna stackars barnen. Jag förstår dem, jag skulle också springa och skrika om jag tillbringade vareviga dag i skolan.

Vi hittade en affär som hade det vi ville ha, men allting var utspritt så det tog en stund att plocka ihop allt till ett komplett verktyg för att ta itu med smutsen hemma. När vi kom ut på gatan igen var det helt tyst. Alla barnen hade hoppat på bussar eller satt med sina föräldrar i restaurangerna. Skönt.

Att städa tog några timmar. Vi delade upp arbetet bra emellan oss. Jag sopade och moppade hela golvet, uppe och nere. Alla ingrodda skoavryck fick jag ta i efterhand med en skrubb, men det gick bort. Och stället förbättrades avsevärt. Ny toasits var nog bästa investeringen.

Vi somnade på golvet, utan madrass. Det kändes lite som att campa. På en het strand. För det uppvärmda golvet var aningen problematiskt att justera. Antingen brändes det eller så fungerade det inte alls. Vi vaknade båda två flera gånger under natten för att trixa med panelen.

Idag sitter jag och väntar på att en madrass ska levereras till oss. Efter att vi får madrassen har vi åtminstone någonstans att sitta. De andra möblerna får vi ta i långsam takt. Det kommer ta ett tag att få ordning på allt det här. Det är mycket att få ordning på.

Julstädning, någon?

Hur många gånger orkar en människa flytta inom en och samma stad. Svaret är att fem gånger på sex veckor fungerar, med lite vilja.

Så nu bor vi på den skogsgröna t-banelinjen, linje 7. Nordöst om staden. Vi hade nog låga förväntningar, för säkerhets skull. Man vet ju inte vad man får när någon annan väljer ens boende. Det ligger en bit från tunnelbanan, man bör ta en buss.

Vi kommer fram. Området verkar bra. Byggnaden ser helt okej ut. Hissen fungerar. Bra så långt. Så öppnar vi dörren till 616. Första intrycket är "rymligt". Stället är helt tomt, vilket man får förvänta sig av en omöblerad lägenhet. Vi har loft. Ett ganska stort sådant faktiskt. Där får väl sängen hamna så småningom. Potential tror jag en mäklare hade beskrivit det. Men det visar sig att ett första intryck lätt kan ändras, tvärtemot vad folk säger.

För fy satan vad skitigt det är. Och nu skojar jag inte. Det är det äckligaste mest bakteriella jag bevittnat i mitt liv, med mina ögon. Var börjar man? Badrummet som är täckt med skoavtryck på hela kaklet, och en toasits man inte kan titta på, än mindre tänka sig att sitta på, som den ju faktiskt är till för. Köket, eller det som ska vara kök saknar helt spis och kylskåp. Däremot är det dekorerat med gamla cornflakes och vasken bjuder på ett halvätet kycklingben. Mums. Varenda handtag är klibbigt att ta i. På en skala från ett till tio, där jag kan leva med upp till åtta i smuts, är detta en nio och en halv. Indien är fortfarande värd tian.

Nu kan man ju tro att det bara är att skrubba rent här. Och visst, det är självklart planen. Men det gör ont i mig att JAG ska behöva städa upp efter en total främling, som råkat bo här innan oss, och varit snäll nog att lämna sin gamla äckliga soppåse öppen i hallen. Och det är inte bara det direkta dammet och smutsen som stör mig. Stället är inte omhändertaget. Alls. Köksfläkten kommer jag ALDRIG att använda. Den har så mycket gammalt smuts i sig att det nog inte går att få rent, den måste bytas ut. Eller väggarna, som har fettfläckar från konturerna på gamla möbler. Tanken är att vi ska betala en månadsavgift för detta. H:s jobb pröjsar hyran men vi står för månadsavgift för underhåll på 100.000 won. Det är ungefär 730 kronor eller nått sånt. För de pengarna tycker jag att de kunde hyrt in någon att städa. Eller tapetserat om. Jag undrar om det är vårt ansvar.

Vi kan inte mopsa emot så mycket. Vi är tacksamma över att vi ens har någonstans att bo, och att det dessutom är betalt utöver H:s lön. Men jag fattar inte varför man inte har en policy i detta land att folk städar när de flyttar ut. Det är åtminstone lättare att göra rent sin egen skit. Nu får jag istället lust att slå skitrekord när vi flyttar ut, och vips har lägenheten hamnat i en negativ spiral. Den lägenhet som ändå är fin och har massor av potential.

Jag måste köpa en växt.

Medan jag sitter här nu har H gått till jobbet. Jag undrade hur jag skulle klara mig flera timmar själv i detta råtthål. Jag satte mig på ryggsäcken och tog fram min Jessica. Sökte efter trådlösa nätverk och fann ett att snylta på. Så medan jag väntar på att rummet ska värmas upp, det står stadigt på 14 grader, surfar jag runt på nätet. Jackan på. Tumvantarna från födelsedagen vore trevliga, men det är svårt att skriva då.

Kanske kan Ingvar Oldsberg få mig att glömma misären, och blicka framåt. Tempen är upp till 15 grader. Nu blir det "På spåret".

Precis när man trodde allt fuckat upp sig

Det visar sig, som alltid, att allting ordnar sig till slut. Eller åtminstone tills nästa hinder dyker upp. En sak i taget. H har nytt jobb, faktiskt bättre på många sätt och vis. Med det kommer nytt boende och vi fick veta idag att vi kan flytta in på fredag. Så förhoppningsvis blir det sjätte och sista stället vi bosätter oss på. Jag hoppas stället har ugn. Och en säng. Av de två sakerna vet jag inte riktigt vad jag helst vill ha. Men jag vill laga potatisgratäng. Herregud vad jag saknar potatis.

Vi är alltså tillbaks på motellet i Songnam. Mindre rum denna gång, men det gör inget. Så länge duschen och hårtorken fungerar är jag nöjd.

Enda problemet är att här finns saker som distraherar. Som teven och internet, eller värre, teve på internet. En kanal visar bara sånt som man bara måste titta på istället för att kanske plugga. Som Top Model. Eller Oprah. Eller Sex and the City. Alla sånna där onödiga teveprogram som man blir läskigt beroende av. Men jag har, dock under förra veckan ska erkännas, lyckats följa mitt skolschema utomordentligt bra. Det var en stor lättnad att bli godkänd på min allra första uppgift. Den känns alltid lite tongivande för en termin. Det jag har att ta igen hoppas jag bli klar med under jullovet. Speciellt som vi inte kommer fira julen alls. Det är på måndag va? Enda känslan av att det är jul är julskyltningen, som man inte ser något alls av i Songnam, eller tevereklamen, som jag inte förstår. Med andra ord har jag inte fått in någon julkänsla, men det brukar jag inte få andra år heller. Så kanske visar det sig att jag på julafton saknar julen lite grand trots allt. Det får visa sig.

Nu börjar Sex and the City. Gotta go.

Precis nar man trodde allt ordnat sig

Jag trodde att det skulle racka med att H fick jobb for att tillvaron atminstone i tanken skulle bli mer stabil. Men sa enkelt var det visst inte. Det har strulat till sig, om det ar missforstand eller otur som ligger bakom vet jag inte och egentligen spelar det ingen roll. Vi trodde vi blev lovade nagot som sedan togs ifran oss. Sa nu maste vi flytta, igen. Vi bor redan pa den fjarde platsen hittills, och formodligen blir det inom nan vecka eller sa dags igen.

Fordelen med att bo dar vi bor nu ar att det finns tvattmaskin, i rummet. Sa vi har maskintvattat allt vi ager for forsta gangen sedan Thailand. Det slar handtvatt, helt klart.

Vi har inget internet dar vi bor, vi skulle fixa det men sa fick vi veta att vi maste flytta och da ar det ju ingen mening med det. Sa darfor skriver jag fran H:s jobb. Och dar saknas mina aao.

Eftersom jag inte har internet inom behagligt rackhall far jag se till att skriva lite om mina observationer nu pa en gang. Killarna forst. De verkar ratt sa feminina och bekvama i den rollen. Exempel ar glittriga slipsar, som jag tror drojer lange innan de kommer till Sverige. Och sa tar de mer pa varann, men inte pa det dar arabiska viset. Araberna holl varann i hand, men dar tog det stopp. Killarna har lagger sin hand pa en killkompis lar utan att tycka det ar natt konstigt. Och inte ska det val vara nagot konstigt heller. Det ar bara det att killar i Sverige inte gor sa.

Tjejerna. Modet med stovlarna ar stort har. Sjalv har jag bara mina kina-dojjor som lacker nar det regnar. Som tur ar regnar det inte mycket alls. Tjejerna ar ocksa valdigt typiskt feminina. De ar tysta och haller for munnen nar de skrattar, ni vet, som vissa gor for att de har tandstallning.

Och sa ar det golven. Som alltid ar uppvarmda. For koreaner sover pa golven, pa tunna madrasser. Enligt H ar det darfor koreaner ska vara kortare an andra ostasiater, men det vagar jag inte saga om det stammer. Jag tycker de ar ratt lika kineserna. Fast de som sager att alla asiater ser likadana ut, och att man inte kan se skillnad pa person, de har ju dessvarre inte varit i Asien nagon langre tid. Ok att de har svart har, mandelformade ogon och relativt hoga kindben. Men bortsett fran det ser de faktiskt valdigt olika ut. Det har aldrig hant att jag inte kant igen nagon som jag mott tidigare. Fast H sa till mig att asiater sager samma sak om oss, att alla sk vita ser likadana ut. Kanske gor vi det.

Problem med kniv och gaffel har jag ocksa borjat upptacka, vilket kanns sjukt lojligt. Det ar ju vad jag atit med hela livet. Men nu ar jag mer van vid pinnarna, metallpinnar i Korea. De ar lite halare an tra, men man kan greppa tunnare saker. Ibland bestaller jag mat som kraver kniv och gaffel. Jag har tappat kniven i golvet, eller varit nara, vid ett par tillfallen.

Dagarna gar at till att plugga. Jag har mycket att ta igen, men kanner att jag ar pa god vag. Och med jullovet i sikte ska jag nog klara av det. Pa det viset ar det ju bra att vi inte har teve eller internet. For jag pluggar verkligen. Forutom nar jag pausar och lagger patiens (stavas det sa?)pa datorn.

Nu ar H klar med sin rapport. Nu ska vi ga ut och ata middag. Blir det kimbab igen?

Som hemma fast annorlunda

Vi har flängt och hängt en del den senaste tiden. H har fått jobb, och haft träning hela veckan. Själv har jag haft fullt upp med att komma igång med studierna på allvar, och det är roligt. Jag har tagit med mig min litteratur och följt med H till jobbet, men väntat på honom utanför. På så vis har jag inte haft internet eller teve som distraherar. Vädret har varit strålande också, kyligare, men strålande. Vi har tagit promenader. Frisk luft är härlig. Till och med mitt i stan känns det inte lika smoggigt som Shanghai. Och jag är fortfarande inte van vid att det är så annorlunda mot Kina, när till kommer till kläder och miljö framförallt.

Jag har börjat ta mig runt på egen hand också, vilket är busenkelt. Fast ibland är språkbarriären svår att komma över. Som när jag åkte till biblioteket själv för att få tag på en av mina kursböcker. Det tog ett bra tag innan jag hade boken i handen och kunde börja kopiera. Men jag lyckades fixa kopieringskort från en maskin på egen hand. Små saker att vara lite stolt över.

Och så har vi träffat en massa gamla vänner till H. Det var födelsedag för ett par kvällar sedan för en gammal klasskompis. Alla är jättetrevliga, fast bara ett par stycken kan lite engelska. Men det känns fortfarande ok att observera och lyssna. Kroppsspråk kommer man trots allt långt med. Jag är dock lite förvånad över mitt tålamod. Och jag lyckas lära mig lite faktiskt. Som till exempel ”Trevligt att träffas” som låter ungefär ”Pan-ka wo-yo”. Jag tänker på pannkaka så att jag ska minnas frasen.

Eftersom H har fått jobb på andra sidan stan (norr om floden) måste vi flytta. Om nån vecka eller så får vi en egen etta, tills dess får vi ta och hitta ett annat motell i närheten av H:s arbetsplats. Området ligger mittemellan tre olika universitet och människorna på gatan är alla i tjugoårsåldern. På väg till arbetsplatsen idag tyckte H att han såg den kanadensiska tjejen från teveprogrammet med alla utländska flickor som jag har som avsikt att bli en del av. Den första koreanska kändisen sedd i verkligheten. Vi har inte sett en kändis sen vi såg Rolf Lassgård på flygplatsen i Bangkok...

Jag har först nyligen insett att det faktiskt är snart sex månader sedan vi lämnade Sverige. Och därmed lika lång tid sedan jag lagade mat. Det är nog vad jag ser fram emot mest när det kommer till att få en egen lägenhet. Kanske lagar jag pannkakor. Pan-ka wo-yo.