Födelsedag i Seoul

I torsdags firades det födelsedag i Seoul. Den här gången var det min tur. Jag fick en perfekt present och vi tillbringade hela dagen ute på stan. Vi tog oss först till ett köpcenter. Utanför entrén var det vinprovning där man skulle gissa från vilket land vinet man provade kom ifrån, gissade man rätt vann man, just det, en vinflaska. H frågade om jag ville testa, och jag sa att vilket vin jag än fick så skulle jag gissa på Chile. No matter what I get. Vi stod i kö och H översatte för mig var fyra av vinerna kom ifrån. Det femte hörde han inte vad det var. Så var det min tur. Jag tvekade lite, men sa till slut Spanien, det var ett av länderna H hade sagt. Kvinnan som ledde tävlingen tittade ledsamt på mig och skakade på huvudet. Vad jag druckit var chilenskt. AMEN ÅÅÅH! Jag sa ju att jag skulle gissa på Chile vad jag än fick, men det var inte ett av de länderna H hade hört nämnas. Typiskt min otur att välja det chilenska och gissa fel. Så det blev ingen vinst för mig. Men det var åtminstone roligt att prova.

Sen gick vi på museum inne i köpcentret. Det handlade om Koreas historia, och var rätt så fint uppbyggt. Fast jag vet inte om jag lärde mig så mycket, men det var kanske inte heller syftet med att gå dit. Och någonting utöver det vanliga, vilket var viktigast.

Jag ville äta middag ensam med H för att möta hans kompisar efteråt. Valet föll på TGI Friday’s. Revben på födelsedagen är nästan ett måste om det går att genomföra. H beställde spaghetti. När maten kom ställdes spaghettin vid mig och revbenen vid H. Jag antar att inte så många koreanska damer äter ribs... Det var gigantiskt gott. Och efteråt passerade vi Krispy Kreme där vi köpte ett par munkar. Här, som i staterna, får man en gratis, så den åt vi direkt medan vi tog med oss de andra.

Så mötte vi H:s vänner. Jag fick många grattis och även lite dans. Vi drack vin och åt ost igen. Både jag och H fick snabbt huvudvärk dock, restauranger och barer är ofta väldigt rökiga här. Så vi lämnade sällskapet och åkte hem strax innan midnatt.

Det var en mycket bra dag, vantarna var en riktigt bra present, och traditionsenligt sjöng jag för mig själv hela dagen. H hjälpte såklart till med sången. Happy birthday to me. Happy birthday to me. Jag har hittat på en egen sång med de orden. Jag är barnsligt förtjust i födelsedagar. Ingen tårta, men Krispy Kreme är nog bättre. Ja, en bra dag blev det. Tack för alla gratulationer från er därhemma!

Inlägget som aldrig publicerades pga internets ovilja att fungera

Förra inläggets titel blev plötsligt inaktuell efter i tisdags kväll. Jag och H var inne i stan och åt middag tillsammans med Rock och hans vän Wesley. Det var ett mycket trevligt ställe. En äldre man som lagade maten precis intill fönstret, och han log hela tiden när han jobbade, till och med när han sopade golvet. Mitt under middagen började det, helt utan förvarning, att snöa. Stora flingor också. Tur att jag och H fått låna jackor. Jag gick ut och ställde mig mitt i gatan. Jag fick flingor i håret. Ja, första snön är alltid magisk. Och jag antar att det numera är vinter.

Höst

Vårt liv i lilla Songnam är okomplicerat. Vi har lyckats vända på dygnet igen, den här gången åt rätt håll. Det är bra, för dagarna är fina med solsken och höstlöv, för värdefullt för att sova bort.

Häromdagen beslöt vi oss för att göra en tur till fortet som finns här i staden. Men det visade sig att det verkliga fortet ligger längre bort, och vi tog oss istället till en sightseeingplats med tempel och sånt. Det fanns flera olika tempel, alla uppe i bergen och det skulle ta oss en lång stund att gå hela vägen upp. Eftersom det inte var något vi hade planerat sa vi att vi går upp så långt vi orkar, och njuter av skogsluften. Man kan ju alltid vända. Vi är aningen ur form sedan Kina. Så att skogsvandra upp för berget var svårare än vi båda trott. Vi gjorde ett stopp och satte oss på en bänk inne i skogen. Tittade på alla som gick förbi med sina vandringskäppar och fleecetröjor och rejäla skor. De hade uppenbarligen vetat vad de gett sig in på. H började fota, löv och träd och skog och mig, och helt plötsligt dök en fasan upp. En riktig färggrann fasan. När H gick närmare för att fota försvann den såklart. Den var cool att se. Även om vi inte tog oss hela vägen upp var det ändå en bedrift att komma en bit på vägen, och det var härligt att andas höstig skogsluft.

Dagen därpå skulle vi till stadsbiblioteket. H behöver böcker för sin uppsats. Vi fick leta runt ganska länge innan vi hittade byggnaden. Vi var tvungna att skaffa dagspass för att komma in, fylla i formulär och greja. Och man fick inte ta ut några böcker, endast göra kopior. Efteråt promenerade vi till tunnelbanan och åkte ett par stopp till kvarteren där vi brukade bo. Överallt såg vi par, något som jag och H båda la märke till. Det kan ha varit för att det var söndag, men jag mindes att jag också sett massor av ”Alla hjärtans dag”-grejer på Sleven innan vi åkt hemifrån. Det visade sig att här i Korea har man två sånna dagar. Den 11 november är en av dem. Jag antar att det är bra för paren som enbart håller ihop ett halvår.

Vi väntade på att en av H:s kompisar skulle dyka upp på sin bar, Bum äger House of Blue. Vi tillbringade resten av kvällen med honom. Jag var dödstrött och somnade nästan, vilket kanske skulle vara oförskämt om det inte vore för att jag faktiskt inte kunde delta i samtalet och därför hade en ursäkt för varför jag tröttnade.

Korea är bra. Det finns en vattenbehållare på rummet, så man måste inte komma ihåg att köpa flaskor hela tiden. Det finns en liten kyl också, så jag kan köpa yoghurt på kvällen att äta till frukost. Och så kanske det allra bästa. En hårtork. Min hårbotten är inte blöt när vi ger oss ut i det kyliga vädret, och så är jag snyggare. Ja, det är bra här. Jag kan också läsa kommentarerna igen. I Kina kom jag inte åt min egen blogg på grund av censuren, men jag har nu kunnat läsa dem alla. Tack till er som skrivit en rad då och då. Det uppmuntrar. Jag ska försöka uppdatera bloggen oftare, så det inte blir så långa inlägg för er att läsa. Nu är det dags för frukost. Jag är sju timmar före Sverige.

Positiv förändring

Två dagar i Korea. Hur ska jag summera? Direkt när vi anlände ringde H upp en av sina gamla högstadiepolare som lovade att hitta boende åt oss. Vi tog flygbuss och taxi till området och väntade i en restaurang på att vännen skulle dyka upp. Jag kan inte beskriva hur trötta vi båda var. Under natten hade jag bara sovit två timmar, och H hade varit uppe ännu längre. Allt jag ville var att komma till vårt hotell och somna. Vännen, vi kan kalla honom Rock, dök upp och vi checkade in. Men vi kunde inte bara säga godnatt där och då, fem år hade gått sedan H och Rock setts. Vi promenerade ett knappt kvarter till Rocks bar, Live in Seoul heter den. Väl där inväntade vi fler barndomsvänner. Under tiden dracks det Ballantines (köpt svinbilligt på taxi för låga dollar), för mig blandad med cola. Äntligen riktig alkohol. Ingen skräpöl eller dåligt dynastivin. När vännen JK dök upp öppnades rödvin (Chile!) och till det ost. Ost. Riktig ost! Kombinationen rödvin och ost är lätt att glömma när den inte prövats på minst fem månader. Jag brydde mig inte om att hela samtalet flöt på koreanska. Jag befann mig i en drömvärld där mina smaklökar äntligen fick känna på något bekant. Det är värt massor. Efter att fler vänner dykt upp begav vi oss till en restaurang för nattmat. Vi grillade och drack soju. Allt koreanskt smakar för övrigt bättre i Korea än i Kina. Strax innan två på morgonen var det dags att vända åter till hotellet och äntligen få den sömn vi så väl behövde. I en mjuk säng.

Dagen därpå vaknade vi sent och begav oss först efter att det mörknat till ett köpcenter för att hitta jeans till H. En nödvändighet. Efter att dessa inhandlats behövdes mer pengar för att betala för tunnelbanan tillbaks och vi försökte en uttagsautomat. Jag blev nervös när även den tredje vi provade avvisade mitt kort. Tydligen kan man bara ta ut pengar från Visa-kort i vissa speciella, internationellt godkända, maskiner. Allt jagande efter pengar gjorde att vi missade sista tunnelbanan och fick ta en taxi tillbaka. Vi besökte återigen Rocks bar, vi hade flera saker att fråga honom om, praktiska saker. Det blev vitt vin och kex. Jag började känna mig bortskämd. Vi lämnade baren för att hitta mat, kimbab för mig och något starkt för de två som klarar det. Tillbaka på hotellet hade vi problem att somna eftersom vi vaknat så sent. Så vi stannade uppe och kollade på Stargate Atlantis

Idag gick vi upp vid elva för att hinna checka ut i tid. Det första hotellet var för dyrt för att vi skulle kunna stanna längre än två nätter. Vi hade åtminstone hunnit utnyttja ångbastum i badrummet. Rock skulle möta oss vi tunnelbanestationen för att ge oss skjuts till den förstad som skulle vara billigare att bo i. Det var första gången jag fick se centrala Seoul i dagsljus. Och i lunchrusning. Det är vackert här, ungefär som september i Sverige. Min favoritmånad. Varm sol, men kyliga vindar och löv som gulnar och faller. Vi satt på en bänk och observerade människor och det kändes mycket som att befinna sig i en amerikansk storstad, kanske New York. Människorna klär sig modemedvetet och propert. Inga pyjamaser. Vädret var perfekt. Jag hade kunnat sitta på den där bänken i timmar. Men Rock kom, tillsammans med sin fru och 15 månader gamla dotter. Jag och H delade baksäte med den sistnämnda. Hon tog en titt på mig och bestämde sig sedan för att skrika sig till sömns. Att dela baksäte med främlingar kan inte vara det roligaste när man är ett år gammal. Föräldrarna spelade barnsånger för att kanske få henne lugn. Alla sånger lät bekanta och jag funderade över om det kanske var så globaliseringen började, med barnsånger. En halvtimme med bil tills vi var framme i Songnam. Vi tog en promenad för att bekanta oss med området, och för att vädret var så fantastiskt. Jag hade förväntat mig mer kyla, men tydligen regnar det knappt denna tid på året. Det är som att man får det bästa med hösten utan det värsta. Jag kan knappt vänta tills jag får åka in till stan igen, vilket borde vara snart, för att se mer av allt det jag hittills gillar.

Och för att ge mina fans vad de förväntar sig, en matrapport: Inget jag ätit hittills har smakat dåligt, allt har faktiskt till och med smakat bra.

Vi har nu varit ifrån Sverige i drygt fem månader. Och trots att det kanske låter fånigt känns det lite som att vi har hittat hem. Åtminstone för ett tag framöver.

Snart dags

Nu är det mindre än 11 timmar tills vi flyger. Det mesta är packat. Att packa gör mig alltid en aning splittrad. Först ska allt vikas. Sedan läggas i grupper efter vilket som ska i vilken väska. Sedan börjar själva packandet. Men det tar alltid stopp någonstans. För vissa saker går inte att packa förrän i sista stund. Och kanske vill man inte att de sakerna ska ligga överst i väskan, därför att de tar mer plats på det viset. Det i sin tur leder till att man inte kan packa det som ska ligga ovanpå. Och så sitter man där, i samma situation som alltid när man packar. Man är bara halvfärdig. Det sista kan man bara göra i anslutning till att man lämnar rummet för gott. Och till den stunden inträffar är jag splittrad. Alltid lika splittrad.

Väskan har mycket mer plats än när jag först lämnade Sverige. I vanliga fall är det tvärtom. Man ska ju ha köpt souvenirer och nya kläder och sånt på vägen som gör att man fyller ut minsta lilla utrymme ryggsäcken har kvar att erbjuda. Men den här gången har jag rest över årstider. Jag har länge rest med jeans och jacka och strumpor och sjalar i väskan. Nu måste jag bära allt det för att inte frysa i detta höstkyliga Shanghai. Och värre kommer det att bli i Korea. Jag kommer därför att förbereda mig på det värsta genom att ha mina egyptiska bomullsbyxor på mig under jeansen. Jag fruktar Sverige-kyla.

Korea har varit ett mål mer eller mindre i ett år. Jag trodde nog inte att jag skulle komma dit så snart som det nu blir, men att jag skulle hamna där förr eller senare har jag länge haft klart för mig. Jag har konsumerat så mycket film från Korea att det känns lite som att jag känner till landet redan. Vi får se hur mycket det är som stämmer.

Födelsedag

Igår firades det födelsedag i Shanghai, och eftersom det inte var min kan ni ju ganska lätt ana vems dag det var igår. Jag hade gärna velat gå till köpcentret och åkt skridskor på åttonde våningen, bara för att göra något som var lite utöver det vanliga denna speciella dag. Men H har dragit på sig en förkylning så det får bli en annan dag. Istället sov vi länge, nästan läskigt länge. Presentöppning och (försök till) sång följde på det. Lite senare begav vi oss till den koreanska restaurangen. Jag försökte lära mig att säga ”grattis på födelsedagen” på koreanska, men det var lite för komplicerat, till och med för mig. Kanske nästa år...

Anyways, vi grillade spicy pork ribs och drack soju. Det var så gott, och vi åt mer än vad man kanske borde. Vi fick ta en taxi hem, fast det bara tar en dryg kvart att gå. Vi skyllde på förkylningen, att det är svinkallt, och hur mätta vi var. Och så kostar en taxi bara en tia. Istället för tårta blev det mandariner och Chupa chups (colasmak såklart). Vi avslutade med att spela poker, det där med LAN är typ superpraktiskt. Jag vann tre omgångar av tre. Kanske borde jag låtit H vinna. Mycket bra dag med undantaget skridskoåkningen. Men det var inte min födelsedag, inte mitt beslut. Förhoppningsvis hinner vi klämma in lite is den knappa vecka vi har kvar i landet. Biljetterna är köpta för Seoul och vi drar på onsdag. Det ska bli spännande.