Call me crazy...

Ni vet hur ni tycker att alla asiater ser likadana ut... (det tycker ni ju faktiskt...). Well, för min del har hela det resonemanget vänt ganska totalt. Hur kan man annars förklara att jag ser likheter i dessa två personer?

Statsminister Fredrik Reinfeldt...

...och Mike Huckabee (fd republikansk presidentkandidat).

Ser ni det också? Jo, men över ögonen i alla fall...?

Bortlängtan

En underlig sak har hänt de senaste dagarna. En känsla har infunnit sig som tidigare när den dykt upp aldrig blivit kvar så länge som den nu har. Jag har bortlängtan. Och nej, det är inte som hemlängtan. Rätt så olikt faktiskt. Men till en början gav jag själv diagnosen hemlängtan.

De senaste dagarna har vädret i Korea ändrats mycket. Inget mer regn, ingen mer fukt. Och det är aldrig över 30 grader längre. Kort och gott känns vädret som den bästa svenska julidagen. Varje dag. Och det får mig på något konstigt vis att tro att jag är i Sverige. Därför identifierade jag det först som hemlängtan.

Men så plötsligt en dag, medan jag stod i duschen faktiskt, fick jag för mig att jag befann mig i Thailand. Det var som om hela stämningen ändrades i kroppen och jag trodde faktiskt att jag var i ett badrum i en bungalow på stranden. Mycket märkligt. Speciellt när jag insåg att jag inte var i Thailand, utan i Seoul. Denna upplevelse har sedan återkommit, några morgnar i rad. Och det får mig att ändra uppfattning om min hemlängtan.

Jag tror att det kort och gott är en bortlängtan.

Och det skummaste är tajmingen. För förmodligen har Korea aldrig varit så bra som det är nu. Min rutin funkar bra och vädret har som sagt förbättrats avsevärt. Så varför kommer bortlängtan nu? Borde den inte gjort det för ett par månader sedan? Nej, jag fattar inte. Men jag hoppas det går över. För det känns väldigt underligt när jag varje gång plockar ner mig själv till verkligheten och inser var jag håller hus. Och jag vill inte att det ska kännas som den besvikelse det gör. För att jag är här är ju trots allt ett eget beslut jag fattat.

Torsdag

Vi hade blivit imformerade kvällen innan att vi skulle mötas i lobbyn 6.20 för att checka ut. Men kvart över fem ringde telefonen, som jag bara lyfte och la på, eftersom vi hade undanbett väckning. Guiden hade förmodligen ändrat vår önskan i receptionen. Telefonen ringde igen. Jag svarade. Nu var tiden helt plötsligt ändrad till 6.00. Så stressigt värre blev det ju att få allt packat.

Och i bussen frågade vi några om det bara var vi som fått fel information från början, men nej, alla hade fått telefonsamtal på morgonen om ändrad tid. Mitt beslut att inte dricksa kändes ännu mer rätt.

På flygplatsen hade jag problem vid incheckningen. Det tog hur lång tid som helst tills de till slut frågade om visum till Korea. Tydligen är inte datorn speciellt tydlig på detta område. Jag hade samma problem på Bali. Men jag blev incheckad till slut, efter att jag fått upplysa dem om reglerna.

Alla problem glömdes dock när jag på taxfree köpte en alldeles ny, alldeles egen väska. Och det kan väl få vilken kvinna som helst på bättre humör

Onsdag

Sista heldagen i Beijing. Vi vaknade tidigt, och satte oss återigen längst fram i bussen. Temple of Heaven skulle bli första stoppet. Fast klockan var tidig morgon var det redan rätt mycket människor på plats. Jag lyckades dock ta lite bilder utan en massa turister på.

Parken runt om var trevlig med en massa kineser som utförde tai chi eller umgicks på annat vis. Själva templet var vackert, och konstigt nog påminde det mig om Dome of the Rock i Jerusalem, hur konstigt det än kanske kan låta. Det var nog den totala formen och symmetrin som gjorde det.

Jag och Erin läste i guideboken om den viskande väggen på området och tyckte det kunde vara trevligt att se den också. Men guiden rusade kvickt iväg åt annat håll. Denna gång stoppade vi honom och frågade om vi inte skulle göra väggen. De flesta som kommer till parken ser den med. Även de andra i gruppen tyckte det lät bra. Men guiden menade att tid saknades till det. Han var tydligt sur över hur vi vände gruppen mot honom, och med oss. Vi var problemmakarna.

Istället åkte vi till ytterligare ett apotek. Mer örter demonstrerades. Suck. Detta istället för en viskande vägg. Oh my goh.

Och så blev det lunch på ett hotell. För att hotta till det lite blev det nu Nordkoreansk. Precis som kimchisoppa är inte kalla nudlar heller riktigt min grej. Och när servitriserna började sjunga karaoke mitt under måltiden kände jag att jag definitivt inte var hungrig längre. Istället sökte jag upp hotellets business center där jag fick en kines att byta dator så att jag skulle kunna kolla eposten. H hade inte hört av mig, så det var hög tid att skicka ett livstecken. Inte kan väl jag rå för att hotellet vi själva bodde på saknade internet. Men dumt var det ju.

Efter lunchen rörde vi oss mot Summer palace. Stället dit kungligheterna reste på semester förr i tiden. Det var vackert, men proppat med folk. Och har man sett ett tempel så har man sett rätt så många. Men byggnaden på berget... hm.. försöker hitta namnet i guideboken men lyckas inte. Wikipedia föreslår Tower of Buddhist Incense, och det låter bekant. Den var aningen annorlunda. Mest för dess placering tror jag. Det var svårt att få bra bilder genom luften som var så solkig

Efter palatset var det dags för ytterligare ett onödigt shoppingstopp. Latex-fabrik. Jag misstänker att detta ingår i alla charterresor från Korea. Ni kanske minns att vi besökte en latexfabrik på Bali också... Återigen var gruppen irriterad över att våra besök på de viktiga platserna var så korta, för att istället tillbringa tid på onödiga icke-kinesisk-historiska platser som latexfabriker. Mr Han, han som hade hjälpt oss argumentera mot guiden var uppenbart förbannad över stoppet. Ett ”fuck” hördes i trappan upp till sängavdelningen. Jag och Erin slapp som tur var den koreanska demonstrationen och la oss på varsin säng för att vila. En bra powernap.

Så körde vi vidare till något shoppingcenter för att kolla in och köpa märkes-förfalskningar. Men Erin och jag gick aldrig in. Vi lämnade gruppen för att leta efter ett internetställe. Då vi inte lyckades – trots att tecknet för internet råkar vara det enda kinesiska jag kan – beslöt vi oss för att syssla med lite cool shopping istället. Och var är bättre än Silk Street market. Känt för billiga kopior, men också äkta vara. Man måste kunna se skillnad. Eller ha sunt förnuft. En Breitling kostar liksom inte 150 spänn. Jag hittade en trevlig ung kvinna som hade ett par sjalar som jag köpte billigt av henne. Det var inte ens svårt att pruta. Jag sa bara hur mycket jag pröjsade för en sjal i Shanghai och att jag inte tänkte betala mer i Beijing. Det funkade bra. Hennes engelska var bra också. Jag stannade ett tag i hennes lilla stånd bara för att. Vi pratade lite om OS, och var hon tyckte om det och så.

Så köpte jag solglasögon också. Police var märket, men tillräckligt falska för att märket (Ett fult ”P”) lätt gick bort med aceton när jag kom hem. Mina indiska brillor åkte i papperskorgen.

Efter shoppingen, och yes jag fick tag i mitt smink också – no more whitening creams, hittade vi en thai-restuarang. En promenad efter maten gav oss en närmade blick av Beijings arkitektur som faktiskt var mycket över förväntan. Rent generellt gillar jag nog Beijing bättre än Shanghai, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga.

Vi tog tunnelbana för att hitta ett internetkafé som fanns med i guideboken, det var nödvändigt eftersom vi inte hittade något genom att knata runt. Vi åkte en två stationer på en av de nya linjerna. Det var i stort sett tomt på perrongen och i vagnen. Och rent. Och lätt. Och rulltrappor. Seoul har inte rulltrappor i tunnelbanan.Så var det problemet med att hitta en taxi tillbaka också. Men vi lyckades få den första att ringa receptionen, som inte svarade. Vi hade bett om guidens nummer också, och tyckte vi kunde försöka med hans nummer med. Vi brydde oss inte riktigt om vi störde honom.

Tillbaks på hotellet ringde rumstelefonen. Jag svarade, men hörde bara ett klick. Två minuter senare knackade det på dörren och in kom guiden och Mr Han. Samma problem diskuterades. Dricks. Men jag förklarade, kanske inte speciellt vänligt, att vi inte ville betala dricks. Plus att vi kommit överens två kvällar tidigare om en deal som vi skakat hand på. Guiden fattade mitt senare argument och såg lite skamsen ut. Och de lämnade vårt rum lika tomhänta som de kommit. Stackars Mr Han som var tvungen att överstätta fast han var på semester själv.

Och så mer CCTV- och packande. Vi skulle ju flyga hem morgonen efter.

Tisdag

Morgonen var regnig, och vi var oroliga för att vår tur till muren skulle förstöras av regn. Men vi började med gravplatsen för Mingdynastin. Ming tombs. Området var mysigt och det var roligt att se alla koreaner knata omkring i sina nyinköpta regnponchos, speciellt som regnet slutade fem minuter efter att de köpt dem. Själva gravarna under marken var väl sisådär men som sagt, området var fint med mycket träd och växter. Jag tänkte nästan att det såg bättre ut tack vare regnet.

När man lämnade stället var man tvungen att gå genom en port, med vänster fot först, samtidigt som man sa högt ”Nu går jag”, annars skulle andarna på platsen hålla kvar ens själ.

Så gjorde vi stopp för lunch invid en stor souvenirbutik. Lunchen var kinesisk och mycket god. Jag satt bredvid Ester och henns dotter, och Ester frågade massor om H, som jag hade nämnt tidigare för henne. Till exempel var hon intresserad av hur lång han var. Och om han var rik. Jag svarade tålmodigt på hennes frågor. Efter lunchen köpte jag ett armband, och Erin köpte OS-maskotar till sina elever.

Så blev vi tagna till ett apotek, där det demonstrerades åtskilliga kinesiska läkemedel, på koreanska. Erin och jag gjorde annat. Som att ta bilder på apotekaren.

Till slut, äntligen, började vi röra oss mot muren. Vi åkte på motorvägen, skyltarna visade mot Badaling. Och efter ett tag kunde vi också börja se muren, slingrandes längs kullarna utmed motovägen. Det var häftigt. Alla andra i bussen sov, de märkte ingenting.

Så kom vi fram till linbanan, den ”frivilliga”. Det kändes lite mesigt att åka upp i den, men tydligen var det så att tiden annars inte skulle räcka till. Vi fick en halvtimme på oss att klättra runt och kolla in muren. Som tur var hade regnet slutat, och solen börjat titta fram med klarblå himmel som följd.

Erin fick svindel så hon stannade rätt tidigt, medan jag fortsatte uppåt. Stannade en del på vägen för att blicka ut över bergen och se hur muren sträckte sig så långt ögat kunde nå, och i flera olika riktningar. Flera gånger fick jag viska för mig själv för att påminna mig om hur stort det faktiskt är, att se Kinesiska muren.

Och så såg jag ett par killar, som jag kunde svära på var svenskar. Ni vet, shortsen, håret, skorna. De passerade mig och jag lyssnade spänt för att höra något, men de var tysta. Men så, precis som de hade gått förbi mig sa den ena ”fem torn” till den andra. Ja, det var ju nästan för enkelt.

När vår halvtimme var slut tänkte jag att jag gärna återvänder, men nästa gång blir det annat än Badaling. Det vore coolt med foton av fotografen, på en plats utan turister.

Så körde bussen vidare mot en sjö. Vi skulle ut på tur med båt och se de vackra omgivningarna med bergen. För åkte vi rulltrappa genom berget, rulltrappor som var dolda inom en stor drake. Vattnet på andra sidan var skimrande grönt, och luften klar, en härlig kontrast till Beijing.

Besök på tehus följde. Som tur var fanns det demonstrationer på engelska också, så Erin och jag fick vår egna privata genomgång. Efter smakprov var det meningen att vi skulle shoppa, men jag och Erin hade ju inte riktigt kommit till Kina för att köpa te. Vi var så nöjda med presentationen dock att vi handlade för 25 yuan var, och då fick vi en pee-pee-boy på köpet.

Efter tehuset körde vi några kvarter för att hamna på ytterligare en koreansk restaurang, men nu var det åtminstone grillning det gällde. Och det gillar jag ju. Så jag åt en del, men inte för mycket, för något speciellt var planerat för kvällen. Det blev massage efter maten, och sedan avvek vi från gruppen. Vi hittade en taxi och visade vägbeskrivningen till IKEA.

Det tog en stund att komma dit, fast det inte var långt. Chauffören snurrade runt flera varv runt kvarteret innan han hittade en infart som ledde rätt. Men jag var lycklig ändå. I restaurangen slog jag till med köttbullar, laxsmörgås och en mandeltårta. Det var ljuvligt. Speciellt mandeltårtan. Men ni vet hur det är, man orkar inte äta så mycket av den, den är så mäktig. Efter besök i matbutiken också var det dags att hitta taxi hem. De stod på rad utanför entrén. Men det gjorde ändå inte saken enkel. Ingen kände till vårt hotell. Ingen. Efter att två chaufförer nekat oss blev Erin sjukt nervös. Jag höll mig cool. Vi hade ju i värsta fall telefonnumret till receptionen. Och till slut fick vi också en chaufför att ringa och fråga om vägen. Så det löste sig.

Kvällen avrundades på hotellet med att placera ut alla inköpta varor på sängen, och sedan glo på CCTV tills vi tröttnade på reportage om OS.

Måndag

Vi hade inte sovit något alls på natten, eftersom vi varit tvungna att gå upp redan vid fyra. Flygplatsen i Beijng bjöd inte direkt på någon vacker syn. Grå dimma. Men av föroreningar. Vi mötte upp med gruppen, som såg aningen förvånade ut av att ha oss med på resan, men vi fick snabbt en vän – Ester – som ville öva sin engelska. Guiden vi blivit tilldelade kunde endast ett ord engelska, skulle vi snart lära oss.

Vi hade trott att vi skulle till hotellrummet innan själva aktiviteterna började, så jag hade ju jeans på mig, som alltid när jag flyger. Men bussen körde oss rakt till lunchstället. Koreansk. Det var ju ingen direkt överraskning. Koreaner reser inte utomlands för att uppleva nya saker. Tur att maten på planet varit bra(!), för kimchisoppa är inte min grej riktigt.

På nytt in i bussen mot vad vi trodde skulle bli Summer Palace, det var ju det som stod på schemat som H översatt till engelska innan vi åkt. Istället hamnade vi på Tiananmen Square. Eftersom guiden inte gav oss någon tid att fota utan rusade vidare i en väldans fart, förstod vi inte om vi skulle återvända på onsdagen, eller om detta var enda besöket. Hursomhelst så trotsade vi guiden som snabbt fick smeknamnet nazi-guide, för att kunna ta åtminstone ett par bilder som inte bara visade en grå massa. Guiden skrek på oss på koreanska. Vi skrek tillbaka på engelska att detta faktiskt är vår resa och att vi kan ta hur mycket bilder vi vill. Det var ju inte som att vi tog mycket tid, allt vi bad om var fem minuter frihet. Torget var i övrigt mycket mindre än jag hade förväntat mig. Trots att det är världens största.

Så klev vi igenom portarna till Förbjudna staden. Här blev jag imponerad. På riktigt. För hur många portar man än gick igenom så kom det nya. Det var coolt. Men varmt. Erin hade det inte lätt och klagade utan avbrott på hur varmt det var. Det blev rätt tjatigt i längden, och även fast jag led så var det inte outhärdligt. Indien var värre. Och jag vet ju att om jag klagar så blir det bara värre. Alla mina försök att påpeka det positiva i situationen gjorde Erin mer irriterad, så det slutade med att jag gick omkring på egen hand och fotade.


Efter Förbjudna staden var det dags för en tur runt ”the well-preserved back alleys of Beijing”. Detta moment var lite av en besvikelse. För först fick vi vänta på rikshaw-förarna i 20 minuter, minuter jag tyckte vi kunde tillbringat på Himmelska fridens torg istället. Sedan körde vi runt, alla rikshaws på rad, genom detta område som inte var speciellt spännande alls. Det var mest en åktur runt några offentliga toaletter. Man kan väl anta att husen inte hade badrum.
Efter detta blev vi tagna till ett shoppingcenter, som var så nybyggt att hälften av butikerna inte hade öppnat än. Jag försökte pricka av checklistan genom att gå till Watson’s i jakt på L’oreal. Och visst hade de vad jag letade efter, men efter att jag sagt vad jag ville ha, och hur många, visade det sig att de saknade nyckeln till skåpet där alla produkter låg. Det var ju typiskt. Nåja.
Klockan var en bit efter fyra, och det var dags att packas in i bussen på nytt. Nu skulle vi till cirkusen. Så vi körde en bit och på vägen kunde vi observera hur rent och snyggt allt var, och hur mycket som byggdes överallt. Och allt som hade med olympiska spelen att göra. Till exempel stora plank med OS-loggan som dolde de fattigare områdena. Inanför levde människorna sina vanliga liv, vi kunde se dem, eftersom vi satt så högt upp i bussen. Men bilarna passerade nog mer ovetandes om vad som doldes bakom planken.

Framme vid cirkusen fick vi vänta i ungefär 50 minuter innan akrobaterna intog scenen. Även detta kändes som tid vi hade kunnat tillbringa i Förbjudna staden. Men showen var rätt imponerande. Vi räknade till 12 tjejer på en och samma cykel till exempel. Ja, de där kineserna. Varifrån får man idén att sätta 12 tjejer på en cykel?

Så var det middag, Pekinganka. Såklart. Nåja, hellre det än koreanskt i alla fall. Vi blev vän med Ray och hans bror under middagen. De reste med sina föräldrar och kom att bli två av våra tolkar under resan. Efter middagen kördes vi till hotellet som var rent och snyggt och nybyggt. Vi var dödströtta, fast klockan inte var mer än nio.

En timme senare knackade det på dörren. Det var guiden. 60 dollar bad han om, från oss var. Detta skulle vara dricksen till honom själv och bussföraren, samt linbanan till muren dagen efter. Det stod i papperna att linbanan var frivillig. Och dricks ville vi inte betala eftersom guiden inte gjort minsta försök att hjälpa oss, trots att schemat ändrats, och så hade han dessutom skrikit på oss för att vi ville ta ett par bilder i Förbjudna staden. Vi fattar ju att snubben inte snackar engelska. Men han märkte ju att andra gjorde det, och han kunde ju bett någon översätta det viktigaste. Det kan man ju tycka att en guide ska försöka ansvara för. Eftersom vi inte kunde kommunicera gick guiden iväg för att hämta Mr Han. En ensamresande kille som snackade ovanligt (med koreansk måttstock mätt) begriplig engelska. Med hans hjälp kom vi fram till kompromissen att betala linbanan till muren nästa dag, men att vi skulle slippa dricksen, pga omständigheterna. Guiden sa ”Sorry”. Det var ordet han kunde.

Trots omtumlande bråk med guiden somnade vi gott, eller kanske just därför, eftersom vi vunnit den bästa dealen.

Dröjande rapport

Jag vet jag vet. Jag har varit hemma från Beijing i väl över två veckor. Och ännu ingen rapport. Men nu ska det bli av. Nu börjar jag.