Tillbaks

Precis nu, eller för fem minuter sedan, kom vi tillbaks hem igen.

H måste rusa iväg till jobbet så några bilder finns ännu inte på datorn. Så fort de är inne ska jag ge en full rapport från semestern på Bali.

Innan dess ska jag samla mina tankar. Det finns ju massor att minnas och dela med sig av.

Ojdå

Har jag glömt att nämna att vi åker till Bali imorgon? Det blev vad valet till slut föll på.

Vi kommer vara borta i några dagar, på koreansk charter. Man ryser ju lite av tanken på charter, men backpacking lönar sig ju inte prismässigt om man inte är borta mer än två tre veckor åtminstone. Och hotellfrukost kan ju vara trevligt, speciellt som jag haft lite problem med maten här.

Indonesien. Kan det va nåt?

Berget

Nu när H har ledigt från jobbet har jag äntligen lyckats få honom att komma med upp till berget. I två dagar har vi klättrat upp tillsammans. Och eftersom fotografen nu varit uppe kan jag äntligen dela med mig av lite bilder på hur det ser ut.

Så här ser vår gata ut. Fast lägenheten är på rätt sida, mot en tyst gränd.

Den typiske koreanske friluftaren. En dam i sextioårsåldern.

Så börjar "stone steps". Och de är tuffa.

Men till slut kommer man ändå upp på toppen, eller nästan toppen. Den som lyckas gissa rätt på vilket hus som är vårt vinner ett fint pris. Haha, lycka till!

Grym!

Jag är så jäkla grym.

Idag gick jag upp för berget igen. Innan frukosten och allt. Och idag var det dessutom klart, vilket inte händer så ofta i en stad med 14 miljoner invånare, där många kör bil. Jag såg ända till N Seoul Tower, det utkikstorn som vi åkte linbana upp till på nyårsafton. Det är ganska så långt. Ringde H däruppe för att berätta. Och så lyssnade jag på Arabic mix på vägen ner igen. En perfekt morgon skulle man kunna säga.

Jag är så grym nu. Det är inte alls lika jobbigt längre att klättra upp. Musiken gör mycket för det. Igår var jag uppe, och idag med. Jag ska nog försöka satsa på three's a charm och ta mig upp imorgon igen.

Man måste ju kompensera snabbmaten på något sätt...

Hot hot hot

Det blev mer chokladbollar igår. Men H tog inte del av dem eftersom han kom hem sent från sin team-dinner.

Och eftersom han var rejält bakis idag var jag snäll och gick ut och handlade kaffe. Då upptäckte jag hur jäkla varmt det är idag. 25 grader och sol. Bara att gå till Dunkin' Donuts fick mig att börja hyperventilera.

Jag som ville klättra upp för berget idag igen. Men hur ska det gå när det är högsommar ute? Jag måste nog göra ett försök i alla fall. Det är ju nästan en vecka sedan. Och det går verkligen inte för sig. Speciellt inte som det finns chokladbollar i kylen.

Paket igen!

I söndags försökte jag ringa hem till Sverige. Men någon i Bredäng såg till att prata i telefon så pass länge att jag till slut gav upp med att försöka komma fram.

Kanske var det ändå så att mina tankar åtminstone nådde fram. För igår när jag vaknade sa H att jag hade fått något. Fått vaddå?? frågade jag entusiastiskt. Ett paket...

Det låg där alldeles prydligt, men tillknöklat på fotpallen. Saxen fram, och så började jag riva och slita. Det första jag såg var havregrynen. Jippi! Och efter det följde en massa grejer som jag behöver och har längtat efter. Typ godis. Och resten av ingredienserna till att göra chokladbollar.

Så igår, när H till slut packat en påse bilar i väskan och gått till jobbet, satte jag igång. Först en tripp till affären för att finna smör. Så hem igen för att baka. Mumsi mumsi.

Det blev rätt många, men efter igår kväll var redan hälften borta. Och så idag besökte Thomas och Austin efter lunchen. Då försvann i stort sett resten.

Så nu är frågan. Ska jag ge mig ut och köpa smör igen, för att baka en ny sats smakfulla chokladbollar? Jag ska överväga det en stund.

Tack för värsta braiga överraskningen mamma och pappa! Säkert hjälpte väl Filip till också, om inte annat så blir han säkert sur om jag inte nämner honom också...

Idag åt jag havregrynsgröt till frukost. För första gången på säkert ett år. Det är nåt det.

Det annorlunda Norra

Förra söndagen gjorde vi en tripp till Odusan Unification Observatory, och med ”vi” menar jag mig själv, H, Brandon, Michelle och Stephanie. Brandons Lexus var därmed full. Vi skulle se Nordkorea.

Först åkte vi till en plats som skulle vara en krigsminnesplats, men som för att locka folk också var ett nöjesfält. Taggtråd och Vikingagunga sida vid sida. Det var en massa minnesstenar med soldaters namn på. En staty föreställande president Truman. Flygplan och stridsvagnar. Och så frihetsbron, där man utbytte krigsfångar när vapenvilan mellan nord och syd trädde i kraft (som ni vet finns ju inget fredsavtal mellan länderna). På andra sidan taggtråden finns dock inte Nordkorea, utan istället en zon som kallas DMZ (Demilitarized zone), Nordkoreas gräns mot DMZ pryds också av taggtråd.

Efter att ha vandrat runt en stund ville vi se riktiga Nordkorea, inte bara taggtråd och DMZ. Så vi hoppade in i bilen och körde till observatoriet uppe på ett av alla berg. Vi parkerade nedanför och fick åka buss uppför en mycket slingrig väg. Från observatoriet kunde man se förbi DMZ och därmed stranden på Nordsidan. Det var rätt häftigt, och första gången för alla utom Brandon att se Nordkoreas land.

Det fanns också ett museum som visade Nordkoreanska varor, och hur människor lever osv. Allt det får man ju ta med en nypa salt, eftersom Syd fortfarande har ett intresse av att svartmåla Nord. Till exempel hade de en monter där det stod ”Fashion in North Korea” och så var det kläder och bilder från senast tidigt 80-tal. Samma sak med de Nordkoreanska tidningar de valt ut att placera i montrar, rubrikerna var av sådan art att man var tvungen att fundera lite över urvalet och vem som troligen gjort det.

Så hade de såklart biografier med foton på diktatorerna, och där hade självaste Mr Swedish Prime Minister fastnat på en bild. Jag kände mig tvungen att informera sällskapet om Göran Perssons resa till Nordkorea.

Med så mycket turism inpackat på en dag hoppade vi över den Nordkoreanska giftshoppen.

Så nu har jag sett Nordkorea, och det kan ni också göra på bilden. På andra sidan floden bara. När kan det passa bättre att nämna klyschan ”Så nära, men så långt bort”?

Yes, I’m the klätterapa...

I lördags hade jag och Michelle, den nyaste kanadensaren i området, bestämt att vi skulle ses för att klättra upp för berget som vi har precis i närheten. Så klockan två möttes vi och började knata. Vädret var fint, magnoliorna utslagna och flugorna surrande. Leden kallas för ”stone-steps” och är precis vad det låter som. En lååång stentrappa som leder halvvägs uppför berget. Och det är också den biten som är jobbig. Högre upp går man uppför, men eftersom det inte är trappor behöver man inte lyfta på fötterna speciellt mycket. Man kan mer eller mindre släpa sig upp sista biten. Men så när man gjort kanske tre fjärdedelar, eller kanske till och med fyra femtedelar, så försvinner stigen och istället uppenbarar sig stora stenblock. Tanken är att man ska ta sig förbi dem för att komma till den riktiga toppen. Men eftersom varken jag eller Michelle hade lust att gå vilse på berget så satte vi oss på en klippa och tittade ut över hela vårt område. Försökte lokalisera vilka hus som var våra, men det var inte lätt, för många hus var det. Så långt ögat kunde se. Efter en stund där på stenen, nästan hela vägen upp på toppen, då brisen i kombination med svetten gjorde oss kalla, beslöt vi oss för att ta oss ner igen.

En riktig bra hajk det där. Och många koreaner mer eller mindre flyger upp för berget, men jag som inte är så fit måste ta ett par vattenpauser på vägen. Och benen är spaghetti när man kommit ner igen.

Efter att Michelle visat mig vägen upp har jag nu varit uppe två gånger till på egen hand. Det är fridfullt och man får en dos av fågelsång och blomblommande. Det har blivit min nya motionsgrej. Att vara en klätterapa.

Vardagslyxen

För en tid sedan var det glass som gällde för att piffa till vardagen en aning. Nu är det helt och hållet kaffe. Efter att inte ha druckit kaffe på ca nio månader kan ni ju kanske ana hur efterlängtat det varit. Och egentligen har det alltid funnits runt hörnet, jag har bara inte tagit in det i rutinen att köpa en kopp kaffe. Nu har det blivit ändring på det. 1900 won kostar en kopp på Dunkin' Donuts och det smakar autentiskt riktigt bra.

Här dricker folk kaffe med sugrör. "Vadå?" tänker ni, "det gör man ju i Sverige med". Ja, det gör man. I Sverige, eller USA för den delen, dricker man iskaffe med sugrör. Men här dricker man varmt kaffe med sugrör.

Jag säger det funkar. När jag kommer hem häller jag nämligen i en droppe mjölk i kaffet och rör om med sugröret innan det hamnar i papperskorgen. Så nån nytta gör det i alla fall.

Hauseu

Nu när vi har teve har jag upptäckt en intressant sak. Jag har länge lagt märke till att koreanerna använder text i teve-programmen för att understryka en händelse. Till exempel i någon talkshow (det finns rätt många) där någon säger något som får publiken att skratta eller att dra efter andan, då kommer det upp en text och symboler i rutan i knasiga färger som liksom talar om för tittaren, eller snarare förstärker, vad det är som är roligt eller häpnadsväckande. Detta känns väldigt koreanskt. Och förekommer i de flesta koreanska program, förutom deras berömda tevesåpor.

Nu är det så att det bara finns ett fåtal kanaler som visar amerikanska program, On Style är en av dem. Alltså är jag rätt fast i On Style, som med koreanska bokstäver stavas un stail. De visar House, den där doktorserien alla gillar, och som jag nu kollat lite på. Det är första gången jag sett koreanska bokstäver dyka upp i en dramaserie, utöver subtitles såklart. Ni som följer serien vet ju att det gissas diagnoser till höger och vänster och hinner bli ett rätt stort antal under de 40 minuter ett avsnitt pågår. Så fort en diagnos tas upp av gruppen läkare, ja, då kommer det också upp en blå text i rutan som verkar ge en förklaring av begreppet, ovanför översättningen i vitt. Och egentligen är det rätt smart. Det får nog de flesta att hänga med lite lite bättre när doktorerna snackar doktorsnack.

362+1

I helgen fick H ett ryck att framkalla 362 av sina tusentals bilder han tagit genom åren på sina resor. Så jag har ägnat ett par dagar nu åt att organisera detta virrvarr av motiv och färger för att på något sätt få en enhetlig look när de sitter på väggarna för att dölja våra smutsiga tapeter. Och tro det eller ej, men nu ser stället faktiskt bra ut. Vi gjorde också en förstoring av Taj mahal-bilden. Överhuvudtaget är jag lite förvånad att det finns så många bilder som är bra, trots att jag ibland är med på dem... Det är kanske så det är att vara med en fotograf.

Sjusovare

En sak som är väldigt praktiskt med att vara före er i Sverige (sju timmar före sen ni ställde om till sommartid) är att jag kan lyssna på morgonradio på eftermiddagen. Jag behöver alltså inte gå upp snortidigt klockan sex för att kunna höra programmet, det räcker att gå upp klockan ett.