En i taget III

Helt otippat var det när vi på koreanska nyårsaftonen åkte upp till N Seoul Tower och i caféet hittade ”ANNA’S” peppar-kakor. ”Traditional Ginger Flavoured Bisquits”. ”Baked in Sweden”.

Fast lite mer otippat var det ändå när jag på väg hem från kinesiska konsulatet för ett par veckor sedan passerar genom en marknad och får syn på en person bärandes på en blå IKEA-kasse. Synnerligen synnerligt då IKEA inte finns i det här landet.

Och så spelas Caesars Palace ”Jerk It Out” när jag är på Lottemart för att handla. Så sjunger jag med lite när jag flanerar mellan gångarna. Svensk blir jag tydligen bara när jag är utomlands.

En i taget II

Apropå teve i mobiltelefoner på tunnelbanan som jag nämnde nedan. Tunnelbanan är generellt ganska intressant, eftersom man får en glimt av hur människor beter sig, i sitt mest offentliga jag.

I varje vagns ände finns sittplatser tilldelade handikappade, gravida och äldre. Till och med när tåget är tokpackat är dessa säten tomma, om det inte finns handikappade, gravida eller äldre i vagnen. Resursslöseri eller samhällslydnad?

Ett fåtal personer i tunnelbanan läser böcker, ett par stycken i en fullproppad vagn. De övriga har sina mobiler framme. Antingen skickar de sms, eller så är antennen uppe så att de kan glo på teve. De allra flesta använder hörlurar, men några få spån tycker det är underhållande att låta varenda kotte lyssna på deras valda program. Här är reflektionen: ingen säger till. Människor ser på teve med hög volym utan att någon öppnar munnen. Konflikträdsla eller svenskt... förlåt... koreanskt?

Försäljarna följer med ända in i vagnen. De har små dramatens fyllda med strumpor/reflexer/öronvärmare/CD-skivor/plåster... ja... you name it. Oftast kostar det en tusenlapp, vilket är en dollar. Alltid är det någon i vagnen som behöver just reflexer eller plåster. Välstånd eller konsumtionshets?

Så är det till slut galningarna. De som antingen skriker ut Jesus budskap eller de som är fulla och skriker ut Jesus budskap. Inte heller dessa verkar störande nog för att vanligt folk ska reagera. Men de är inte som svenskar, som besvärat (och i tystnad) byter vagn, nej, de sitter kvar på sin plats och väntar på att missionären ska försvinna av sig själv. Vilket alltid på något vis också händer. Utan att någon sagt någonting. Feghet eller laissez-faire?

En i taget

Häromdagen var jag på Lottemart. Lotte äger allt i det här landet har det visat sig... Anyways, jag ville hitta ett kort till Alla Hjärtans Dag. Fånigt, jag vet, men det hör inte till. För av nyfikenhet trillade jag in på musikavdelningen. And guess what I found... Just det, inga mindre än ABBA. Nu är ju kanske inte det något att förvånas över, eftersom de trots allt var stora i precis hela världen. Det roliga är istället att det inte var en CD-skiva med gruppen, utan ett kasettband som jag hittade. Ni läste rätt, kasettband. Finns de fortfarande?

I ett land där alla ser på teve i mobiltelefonen på tunnelbanan måste jag fråga mig vem i all världens dar det är som köper ett kasettband med ABBAs hits. Så jag tog upp det under en av våra grillkvällar. De enda som lyssnar på kasett i det här landet tycks enligt opinionen vara taxichaufförer som tröttnat på radion. Där har ni det, Björn och Benny. Kanske är det dags för en revival tour i Korea? Det finns pengar att tjäna, taxichaufförerna är många...

Strike!

Jag trodde det funkade så att man blev frisk fort om man vilade mycket. Men har blivit mycket sämre idag. Jag har dragit upp temperaturen i rummet till 26 grader, men fryser tidvis ändå. Vad är poängen med att göra ingenting om man ändå inte blir frisk av det?

I söndags var vi aktiva. Vid halv fem mötte vi upp Thomas för att hälsa på Sue, som varit borta från jobbet några dagar. Sue är chefen. Vi köpte blommor och soppa, och plingade på. Men hon var inte hemma. Så vi gick ner till bottenvåningen, där alla hus har en säkerhetsvakt sittandes. Vi tänkte att han kanske kunde ta sakerna tills Sue hämtade upp dem när hon kom tillbaks. Men han vägrade. Han var en sån där typiskt tjurig gubbe, som tappat tron på livet för länge sedan. H förklarade hela situationen och bad vänligt om hjälp, ändå skulle gubben utöva den enda makt han har i sitt liv. Det hela slutade självklart i ett praktgräl, där båda skrek åt varandra. Gubben tror jag mest skrek för att han var förvånad över att en yngre person vågade höja rösten åt honom, som är äldre än de flesta. För så funkar det här. Man ska ha respekt för de äldre, oavsett hur fel de har eller hur korkade de är. Och den regeln tillämpas inte av H. Vilket är bra. Hursomhelst var vi tvungna att gå hem till Thomas och lämna grejerna där så att vi kunde ägna oss åt det som dagen var tänkt för. Bowling.

Så vi träffade Michelle, Thomas tjej, och tog alla en taxi till bowlinghallen. Jag var spänd och förväntansfull. Jag har ju inte bowlat på flera år. Men det var ju inte precis som att någon av de andra var speciellt mer vana heller.

Lukten i en bowlinghall går inte att ta miste på. Den är densamma. Vi prövade ut skor och köpte dricka. Vi bestämde oss för att köra tre serier totalt. Och det gick förvånansvärt bra. Thomas öppnade med en strike, så vi förstod ju att han var killen att besegra. Men efter ett tag fick vi andra också in några fullträffar och jag vann faktiskt första serien. Totalt under de tre serierna lyckades jag få strike kanske fem gånger, vilket var helt klart mer än vad jag innan hoppats på. Vi lämnade hallen på mycket gott humör, och med kurrande magar.

Så hem för att hämta blommor och soppa, och så snabbt över med det till Sue. Och så speghetti till middag. Vi har ett ställe vi går till där maten smakar bra, men där servicen skapar stor besvikelse. Men det är få ställen där man kan käka god icke-koreansk mat. Så vi går som sagt dit ändå. Carbonaran är helt enkelt för bra. Också denna gång.

Finally, liksom äntligen!

Idag är jag sjuk. Jag har jätteont i halsen och är snuvig. Har inte varit ute på hela dagen, fast jag skulle behöva köpa vatten. Det finns ju mjölk i kylen, så det får duga.

Men titeln betyder att jag inte bara kan beklaga mig över min förkylning. Idag skedde nämligen något mycket efterlängtat. Halv tre knackade det på dörren. Soffan!! Jag öppnade och in rullades den stora, nya och förhoppningsvis bekväma internet-soffan. Inplastad var den och leverantören frågade på koreanska om han skulle ta bort den (kroppsspråket översatte åt mig). Jag ville spara uppackandet till mig själv, så jag sa no. Samma sak gällde fotpallen. ”Hajima?” frågade leverantören. Alltså. Innebörden av det där ordet är inte riktigt klarlagt måste jag erkänna. Jag hör det rätt så ofta och har av någon fått höra att det betyder ”stop”. Men det var av en person som inte talar jättemycket engelska, så jag har liksom antagit att det är något i allmänhet negativt att säga hajima (uttalat som om det var engelskt j, typ svenskt dj). Kanske motsvarar ordet kinesiskans ”mayo”. Men jag har ingen aning. Men jag svarade i alla fall hajima, och leverantören lät allt vara som det var.

Nu har jag packat upp allt. Kuddar och fotpall. Och så har jag dammsugit hela alltet också. För lösa trådar och ludd var det gott om. Så passade jag på att dammsuga golvet också. Madrassen som tidigare legat på golvet står nu lutad mot trappan upp till loftet. Den kan endast lyftas upp när H kommer hem. Soffan står nu på madrassens gamla plats men är så mycket mindre att man nu kan gå från ytterdörren fram till fönstret utan att behöva väja för något alls. Det känns bra. Utrymme.

Det här stället kommer sakta men säkert i ordning, och vi har stora visioner. H tyckte en projektor skulle vara en bra idé, och med tanke på hur ruggigt billigt det är här höll jag med. Så nu står den på fotpallen. Perfekt höjd och avstånd, men bara som tillfällig lösning. Och eftersom jag är sjuk idag så får jag slöa hela dagen om jag vill. Bra tajming alltså. Dagen då soffan kom.

Total galenskap

Foton: Reuters, AP Photo/Lee Jin-man, Reuters, AP Photo/Ahn Young-joon

Någon idiot har bränt ner Koreas "No 1 National Treasure", Namdaemun gate, stadens södra port. Monumentet var en ingång till staden redan för 600 år sedan, och var därmed Seouls äldsta bevarade trämonument.

Jag såg porten för första gången i söndags, när jag och H åkte taxi förbi den. Jag kommenterade hur väl den smälte in i en så modern del av staden. För mitt bland höghus stod den, som ett minne över Koreas långa historia. Jag tyckte vi skulle titta närmare på den, one of these days. Men bara ett par timmar efter taxiresan beslöt sig någon för att tända eld på denna nationalskatt. Först nu har man kunnat se den skada som gjorts.

Brottsoffer är hela den koreanska befolkningen, såväl nutida som framtida. Och "one of these days" kommer tyvärr aldrig att inträffa.

Nyåret

Det har ju firats nyår på sistone. Så jag har inte riktigt haft tid att uppdatera under tiden som saker skett. Det har bara rullat på av sig själv. H blev ledig från jobbet i onsdags, och hade hela fem dagar i rad ledigt. Inte illa.

Så på torsdagen blev det sightseeing. Vi har länge pratat om att ta oss till Namsan, kullen i mitten av staden. På den står ett tevetorn, som är vackert upplyst på kvällen, och för att komma dit upp kan man åka linbana. Så det gjorde vi. Vi var ju inte direkt ensamma om idén att göra det just denna dag. Vi packades som sardiner och åkte upp i banan. Utsikten var verkligen vacker, men hade nog uppskattats mer utan alla huvuden i vägen. Vi hörde massor av olika språk, japanska och kinesiska, och till och med thailändska. Så nog finns det utlänningar i Seoul alltid.

Uppe på kullen luktade det skumt från en grill, och så fort det luktar grill så styr H ditåt. Det måste vara en gen eller nåt. Jag upplyste honom om att det var lite skum doft, lite sött fränt sådär. H förklarade att det som låg på grillen, som såg ut som russin, i själva verket var larver. Och det värsta var att H var frestad att köpa lite av delikatessen. Jag varnade honom skarpt. If you eat those, sa jag, I will never kiss you again. Jag tror han tog mig på allvar. Ibland sätter jag ner foten. Inte ofta, men ibland. Larver... ugh...

Vi knatade bort till tornet och åkte upp. Det är högre än stackars gamla Kaknäs, och inte bara för att det står på en kulle. Vi kollade in floden, och parlamentet. Men i övrigt var det lite för mörkt och lite för mycket människor som trängdes för att det verkligen skulle vara sådär coolt ni vet.

Efter linbanan ner promenerade vi förbi kinesiska konsulatet där jag hade bråkat om visum för ett par veckor sedan. Vi passerade även H:s gamla högstadieskola. Det är intressant att se sånna platser. De platser som man vet att han upplevt i en annan tid, och ett annat sammanhang. Jag vet ju själv min känsla när jag går förbi Slättgård. Det är lite speciellt, och som sagt, ett annat sammanhang.

Kylan i luften blev för outhärdlig, och efter en middag på stan blev det hemåt efter en dag av roliga och ovanliga aktiviteter.

Generositet

Koreaner är av ett annat slag än svenskar. Här existerar generositet. Nu vill jag inte anklaga någon jag känner för att vara missunnsam och snål. Min familj och mina vänner är väldigt generösa. Och det tror jag de flesta svenskar skulle säga om just familj och vänner. Det jag menar är att det här sträcker sig aningen längre.

När vi går ut och äter är det aldrig tal om att dela på notan. Det gör man bara inte. Istället snarast förväntas den som är äldst, eller rikast, att ta fram plånboken. Självfallet turas man ju om också, samtidigt som man har koll på vilka som har det bättre ställt än andra, ekonomiskt sett.

Idag knackade det på dörren och jag öppnande. Mannen utanför i det närmaste kastade in ett paket i hallen och vände sedan på klacken. Hejdå sa han redan halvvägs till hissen. Jag kikade nyfiket på den stora, och relativt tunga kartongen. En microvågsugn. Men vi har ju inte köpt någon... tänker jag. Nej, det har vi inte. Men det har H:s kollegor gjort. De har alla hjälpt till och köpt en microvågsugn till oss.

Så gör man här. Om man är hemma hos någon och ser att något fattas, ja, då ordnar man helt enkelt det. Är det inte annorlunda, så säg.

Detaljrapporten

Min resa över till Kina visade sig ju bli långt mer händelserik än en vanlig vardag i Seoul. Och var ska jag börja nu när det är dags för en rapport. Från början kanske.

Alla på planet var antingen kineser eller koreaner. I kön till gaten dök ett gäng på fyra kinesiska tjejer upp. Var och en bar på tre väskor. Som handbagage. Jag drog alltså omedelbart slutsatsen att de var kineser, redan innan jag hörde dem prata. Fnittriga och jobbiga som de var bad jag stilla för mig själv att jag skulle slippa sitta bredvid dem. Jag hade nämligen inte lyckats få någon sömn den natten. Men eftersom jag och Murphy fortfarande verkar vara tajta så satt såklart den ena av dem i min stol. I mitten. Men jag insåg ju att det var bättre att ha dem sittandes bredvid varandra med mig på sidan av, i gången. Flygvärdinnorna konfiskerade för övrigt deras bagage och skickade ner det i lastutrymmet.

Ett annat gäng, även de kineser, satt bakom och tjoade och flabbade hela resan. Och som inte det var nog. När vi landade applåderade hela bakre delen av planet. Ursäkta? Hallå vaddå? Nej, jag kan inte ens ge en kommentar på det.

Jag hade ju inget inckeckat bagage, så för mig var det bara att kliva genom dörrarna till ankomsthallen. Där stod alla kineser med hakorna i golvet av att se mig kliva ut som första person, och jag blev genast påhoppad av fyra taxichaufförer. Jag sökte skydd på toan för att andas lite.

Jag lyckades få adressen till mitt hotell nedskrivet av en dam i informationen, men hon förstod mig inte när jag ville att hon också skulle skriva ner namnet på flygplatsen. Jag måste ju komma tillbaka dagen efter. Men det löste sig med en tredje part. Den tredje parten erbjöd en taxi för 80 RMB men jag ville chansa på en egen, eftersom jag hört det var billigare.

Och egen fick jag. Chauffören talade såklart ingen engelska, men med min lilla lapp och mitt halvdåliga kinesiska uttal så blev det ändå konstruktiv kommunikation.

Dalian är en ganska så liten stad. Svårt att jämföra med något. Jag såg blommande körsbärsträd och en mängd betong. Husen såg ut att vara i stil med miljonprogramshusen i Stockholm, men de var mycket mer slitna. Sprickor och fläckar. Och så tvätten såklart som hängde ut genom fönstren. Jag såg något som såg ut som en flygande drake, de var rätt vanliga i Shanghai. Jag blev lite varm inombords tills vi kom närmre och jag såg att det bara var en plastpåse. Men hey, det funkade ju i American Beauty. Den fastnade senare i ett träd.

Kom till hotellet och skulle checka in. Betalade mer i deposition än vad rummet kostade, så det var ju tur att jag växlat mer pengar än vad som skulle gå åt. Jag fick nyckeln och receptionisten sa något på kinesiska. Jag stod som ett frågetecken men hade turen som fick hjälp av ett kinesisk-tyskt par som översatte åt mig att allt var klart och att jag nu kunde gå upp på rummet. Inte utan kvitto på depositionen sa jag. Hallå, man har väl varit i Kina förr liksom... Och förra gången fick vi inte tillbaks full deposition, trots kvitto. Så kvinnan översatte, och jag fick kvittot. Åkte hiss till rummet på tolfte våningen och la mig genast i sängen för att sova.

Efter fyra timmar var jag redo att kliva upp igen. Då hade det redan hunnit bli mörkt ute, och rätt så få människor var ute på gatan. Efter att ha återförenats med CCTV9 en liten stund gick jag ändå ner för att utforska området. Målet var att hitta mat, och internet.

Från gatan jag bodde på gick det massa gränder, men jag vågade såklart inte kolla in någon av dem. Det var ju kolsvart ute. Istället följde jag den åtminstone något upplysta huvudgatan. Åt ena hållet fanns bara massa kinesiska hak, utan bildmeny. Så jag traskade åt andra hållet istället och hittade ett KFC. Jag är sjukt trött på snabbmat, det blir en del i Korea fortfarande, men jag kände att jag inte hade mycket val. Beställde en meny av något och fick helt oväntat iste på brickan. Jag gjorde ett försök och sa ”cuula” som är kinesiska för cola. Hade hon inte fattat så hade jag försökt med ”Peshi” som är pepsi. Men hon förstod och jag kunde börja äta. Skönt med lite mat i magen.

Nu var det bara internet kvar. Och jag kan tecknet för det. Så på alla skyltar läste jag och letade efter det. Men ingenstans. Efter mycket om och men, väl undandgömt på en skylt med massa ord, såg jag det och klev in i butiken. Men det var mayo. Inget internet. Dock var det roligt att försöka snacka med kineserna som inte fattade vad jag sa. Jag hade lika gärna kunnat snacka svenska med dem. De pekade i alla fall åt några håll och jag valde att gå neråt, eftersom jag kommit uppifrån vägen... Återigen, efter många om och men och debatt om jag skulle återvända, så såg jag tecknet. Det var en spelhall, dit folk gick för att spela onlinespel. Jag betalade 20 för ett kort och startade igång en dator. Skickade iväg ett email till H. Tänkte att han nog ville veta att jag kommit fram. Försökte uppdatera bloggen också, men den var totalt spärrad. Förr var den ju bara spärrad att läsa, inte att uppdatera. Men det var den alltså nu.

Väl hemma på rummet igen hade jag varit ute i ett par timmar och var rätt så kall, fast att det inte var någon snö ute. Såg på teve, skrev och läste tills jag somnade.

Morgonen därpå fick jag utan besvär tillbaks depositionen, mot uppvisande av kvitto. Fick tag i en taxi som inte förstod när jag sa ”Airport”, så det var ju en himlans tur att jag fått det skrivet på en lapp.

På flygplatsen checkade jag in, men såg att tiden för ombordstigning var fel på mitt boardingpass. Det stod 11.25, fast att planet skulle lyfta 10.55. Så jag gick tillbaks och fick veta att planet var försenat en timme. Well, thanks for telling me... Det stod inga remarks eller så på informationstavlan. Fick stämpel, tog vätska genom säkerhetskontrollen utan att bli stoppad och väntade vid gaten.

Det där med vätska är så för jäkla dumt. Jag ville shoppa taxfree. Ville fynda bland lite hygienprodukter samt alkohol. Men i Dalian är utbudet nästintill obefintligt. I Seoul däremot, som är en gigantisk flygplats, finns allt man kan tänkas vilja ha. Men hade jag köpt grejerna i Seoul så hade jag inte kunnat ta med det tillbaks. Jag hade bara handbagage. Så jag kom hem tomhänt.

Vid gaten fick vi heller ingen information om statusen på planet. Först när det var dags för ursprunglig boarding-tid sa man i högtalarna att det var förseningar. Det är dåligt att man själv ska behöva upptäcka och fråga.

Resan tillbaks gick bra med en i det närmaste perfekt landning. Fick stämpel i passet, på samma sida som mina andra Korea-stämplar. Flygbussen var krånglig att hitta, men det gick också till slut. Och det var så skönt att låsa upp dörren till lägenheten och äntligen komma hem igen.

Jag öppnade genast datorn, där en post-it-lapp välkomnade mig hem. Han känner mig väl, den där H.

Jag mådde ganska dåligt dock, hade haft svårt att somna i Kina, och sömnbristen från de två senaste nätterna gav mig massiv huvudvärk. Men vaken väntade jag på att H skulle komma hem från jobbet. Så åt vi kyckling och jag berättade hela storyn. Det var ju som sagt mer händelserikt än vardagen här.

Nu är det tre månader kvar tills jag måste hitta på något annat. Den nya nedräkningen har börjat.

2 respektive 7

Om två timmar är det dags att gå upp. Jag som inte lagt mig än. Upp ska jag för att jag flyger till Kina imorgon förmiddag och det som tar tid är egentligen bussen till flygplatsen. Lika lång tid som flygningen faktiskt.

Det känns både spännande och nervöst att åka utan stödet från nån som kan åtminstone några ord på språket. Om det var dåligt med engelska i Shanghai så kan jag bara försöka föreställa mig hur mycket sämre det är i Dalian. Vi får se. Jag tillbringar ju bara en natt utomlands, och så himlans svårt kan det väl ändå inte vara.

Om sju timmar lyfter jag.

Pillipin

Så igår kväll var det dags för att säga farväl till Rock med familj. De flyttar utomlands, till Filippinerna för att syssla med glass. Det låter lite som en dröm.

Vi skulle mötas på Bums bar. Men vi kom väldigt sent pga att skjutsen vi blivit lovade backade ur. Så vi fick ta taxi istället, och det var bilkö. Ja, här är det rusningstrafik klockan halv tolv på kvällen. Vi kom fram prick midnatt och alla var redan vidare på nästa ställe. Rock fiskade upp oss, men han hade druckit och gav därför bilnycklarna till H.

Jag har aldrig sett H köra bil förut. Och han har inte gjort det på några år. Ja, inte sen han lämnade Los Angeles egentligen. Men han var duktig. Trygg och snäll liksom, lite min motsats. Men så är han ju van också, alla amerikaner räknar jag som vana.

Väl framme provade jag ostron för första gången i mitt liv. Och så fick jag äntligen äta en seafood pancake, vilket inte hänt på jättelänge. Den var tjock och härlig, med massa bläckfisk och morot och ostron och räkor. Mums.

Efter ett par timmar var det dock dags att ta taxi igen hemåt. Det var lite sorgligt att säga hejdå till Rock. Han snackar begränsad engelska, men frågar mig alltid hur jag mår. Och han var den första som vi träffade här, samma kväll som vi kom till Seoul. Nu är baren såld, liksom bilen och lägenheten. Och han börjar ett nytt kapitel i sitt liv med sin familj. Det sista han sa var att vi är välkomna att besöka honom.

Inshalla.