Senaste leksaken

Eftersom kabelteven betalas i samma paket som internet så var det lika bra att skaffa en sån där vahetere tv-tuner. Vår är nog nyare modell än den på bilden, och roligare röd färg också. Så om det inte fanns nog med underhållning i denna lägenhet tidigare, kan man nu också bevittna teveprogram på projektorn.

Where to?

Igår kväll var det middagsdags med H:s kollegor, åtminstone de i hans team. Och jag var medbjuden också. Jag är alltid lite osäker inför sådana kvällar, för jag vet ju redan innan att jag kommer vara uttråkad efter nån timme bara. Men så är det ju biff på grillen, och då kan man väl göra ett appearance och se glad ut.

Det pratades mycket resande. Om några veckor, i månadsskiftet april-maj, har alla på skolan tre dagar ledigt, plus tre extra om man skulle vilja. Det innebär en veckas ledighet, och många planerar att resa utomlands den tiden. För mig och H passar ju detta utmärkt, för mitt visum (som inte är ett visum utan en stämpel som ger 90 dagar i landet) går ut den 4 maj. Så jag måste med andra ord lämna landet oavsett.

Vad vi väljer är ännu inte bestämt. Vi har diskuterat massor. Filippinerna, dit Rock ju har flyttat med familj. Hong Kong, där en gammal klasskompis till H bor. Japan, mest för att det är Japan. Thailand, fast inte Bangkok då eftersom restiden till öarna kan vara jobbig när semestern ju bara är en vecka, kanske blir det direktflyg till Phuket men hur mycket charter klarar vi av? Indonesien, ja Bali vore ju inte helt fel. Mongoliet, rida lite häst på de mongoliska slätterna.

Det blir nog till att återkomma i frågan i ett senare inlägg.

Kolsyrat vatten

Jag saknar ju saker hemifrån. Det förstår ju alla som varit borta en längre tid från Sverige att man börjar att uppskatta några saker som det landet har. Som på morgnarna. Fasen vad gott det vore med ett glas O’boy och en ostmacka.

Och så är det efter promenaderna. Under hela promenaden är jag törstig, men för att ha armarna fria har jag inte med mig något att dricka. Istället börjar jag tänka på Ramlösa, och hur långt borta det är. För kolsyrat vatten är inget jag sett här. Och det var aldrig något jag trodde jag skulle sakna. Däremot trodde jag nog att jag skulle få lakritsabstinens. Men den också börjar avta, tro det eller ej.

Det jag saknar mest är nog ändå att kunna välja. För i Sverige tycker jag det mesta är gott, och då har jag ju naturligtvis också mer att välja bland, och jag kan välja nyttigt och onyttigt beroende på hur jag känner mig.

Här finns inte samma val. Här är det det praktiska som får överväga när det är beslutsdags. Typ, det var ju tre dagar sedan jag åt kimbab, så det kan jag väl göra igen idag då...

Men så är det ju andra saker som är bättre här. Inte maten kanske, men annat. Till exempel den 3-procentiga inkomstskatten. Ja, den skulle jag nog inte byta ut mot 30 i första taget.

Sommar sommar sommar

Det har nu blivit ganska tydligt för mig att även koreaner går lite i ide på vintern, precis som svenskarna. För nu när det börjat bli varmt ute har saker hänt. På min dagliga promenad idag var det inte mindre än fyra (4!) olika sällskap av koreaner som hälsade på mig, på engelska. Och jag var heller inte på humör att ignorera, så jag log vänligt och sa hej tillbaka. Till alla.

Nu är det mer eller mindre sommar här. Det kom som över en natt. Från att ha varit sex sju grader om dagarna har det kommit upp i 18-19. Solen lyser starkare också, och den är uppe längre. Det börjar skymma ungefär den här tiden på kvällen, vid sex. Men skymningen är även den somrigare, ja, det är sommarkvällsljus. Och det är mycket välkommet.

Som för att välkomna våren (eller sommaren, det får ju tiden utvisa vad det egentligen är) har vi köpt växter. Två sedan tidigare, varav den ena heter Hurley efter min favoritkaraktär i Lost (om någon främmande råkar läsa detta inlägg kommer de tycka jag är tönt, men då får jag väl vara det då). Jag har sagt åt H att han får hitta på namnet till den andra, ett tjejnamn. Men han har annat att göra. Och så idag köpte jag två nya. Så det blir fler namn att hitta på.

Jag tror att de behöver namn. För att växa bra. Jag har inte särskilt bra track record när det gäller min hand med växter, men nu gör jag ett ärligt försök att ändra på det. Vi har tänkt skapa en liten djungel framför projektorskärmen. Ja, det blir många namn att hitta på det.

Man kan alltid prata om vädret

Idag har Seoul haft 18 grader och sol. 19.20 har det sjunkit till 16.

Jag till och med svettades lite på väg till affären på grund av alldeles för mycket kläder under jeansen och jackan.

Och i Sverige snöar det?

The Cable Guy

Vi hade hem en kabelkille idag. Det blev minst sagt struligt. Meningen var att vi skulle få internet och kabelteve på en och samma gång. Och att vi skulle kunna se på teve över projektorn. Topboxar och modem och jag vet inte vad sakerna heter, men det visade sig, efter att allt var draget och inkopplat, att en deposition på över 200 dollar skulle betalas. Alltid ska något dyka upp.

Så lösningen blev att enbart internet fixades, och tevebiten fixar vi själva genom att köpa en dvd-spelare.

Men jag måste säga att det är skönt att äntligen ha eget internet, efter att ha snyltat på andras i över två månader. Fast kabeln hade kunnat vara lite längre. Det är i alla fall snabbare nu, och jag kan kolla webb-teve utan att behöva ladda om hela tiden.

Nu när kabelkillen för länge sedan lämnat oss ligger det kabelstumpar över halva golvet. Det blir väl jag som får ta rätt på dem nu.

Inaktuell

Alltså. Jag måste hitta en ny bild på mig själv. Eller snarare få H att ta en ny bild på mig. Shanghai känns ju aningen inaktuellt att ha som presentation.

Men jag glömmer alltid bort kameran när vi är ute och runt och jäktar och fläktar. Och mobilkamera är faktiskt ingen hit. Inte ens 2008.

Och detta är allt jag tänker nämna om ämnet melodifestival

Är det bara jag eller har kvinnan på bilden aningen högt hårfäste?

edit: nu känner jag mig elak för att jag poängterade just det när så mycket annat är till synes perfekt... men kanske säger det något om hur lite jag faktiskt bryr mig om just melodifestivalen.

The Sting

När jag var liten hade vi Blåsningen inspelad på videoband. Vi hade väldigt många videoband. Den var en av mina absoluta favoriter, fast jag inte riktigt kunde förstå den något invecklade och komplicerade handlingen. Jag såg den om och om igen, men glömde orättvist av den då jag blev 12-13 år.

Ikväll fick jag, på projektorn, åter se vad filmen har som är så makalöst magiskt, för första gången sedan barndomen. Och den här gången var jag också gammal nog att förstå alla de vändningar som handlingen tog. Dessutom förstod jag varför jag som barn tyckte att filmen var underhållande fast att jag inte greppade handlingen det minsta:

Robert Redford blir jagad mycket. Till pianomusik. Så enkelt kan det vara. You follow?

Omtalat

För den som kanske inte är den allra mest observanta kan meddelas att det går bra att titta i spalten till höger för att se om det finns något där man kan tänkas vara nyfiken på.

Blåst

Idag på väg hem från affären tänkte jag för mig själv "Vad vindigt det är idag".

Så går det när man pratar engelska hela dagarna.

Vad är motsatsen till saknat?

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Igen. Ja. Jag är lika borta som ni.

Imorgon är det 14 mars, exakt en månad efter 14 februari. Och då är det männens tur, tror jag, att köpa presenter. Om jag förstått detta rätt. För i februari ska tjejerna uppvakta med choklad till killarna de i hemlighet tycker om. I den här kulturen kan kvinnor nämligen bara ta initiativ på vissa utvalda dagar. Så i mars får man ju anta då att det är killarnas tur att ge tillbaks.

Men detta är inte allt. Ni minns kanske att jag skrev om den 11 november också. Det är nämligen ytterligare en Alla hjärtans dag. Behövs verkligen allt det här? Är det för att lappa ihop alla äktenskap efter otrohetsaffärerna som jag hört är vanliga i det här landet?

Jag skulle i alla fall glatt byta ut alla tre Alla hjärtans dagar mot ett eller kanske två paket havregryn.

Vad är motsatsen till överflöd?

Minns ni för en tid sedan att jag letade kakao? H gillar ju chokladbollar, och hemmafru som jag är tänkte jag ju kanske att jag kunde baka några. Nu har jag hittat var i butiken det finns kakao. Nu återstår bara ett problem. Att hitta havregryn. För det finns faktiskt ingenstans, både jag och H har letat i flera butiker, utan resultat. Det enda de har som ens liknar sädeslaget är malt. Men man kan väl inte göra chokladbollar på malt? Till vad kan man överhuvudtaget använda malt?

Nu återstår att titta i specialistbutiker.

Tjockisen

Allså, det känns ju helt fel att kalla henne tjockisen när det är någon jag hoppas kanske få bli kamratlig med. Men, än så länge är det ju så jag känner henne, som tjockisen. Om personen Erin vet jag ju i princip ingenting.

Fast idag ändrades det nästan. Hade köpt glass på Baskin Robbins (mint chocolate chip) och skulle ta hissen upp igen. Redan i den långa korridoren till hissen hörde jag engelska talas, och där stod de. Tre stycken to be exact. En tjockis, en kortis, och en karl. Först var jag ju lite osäker på om det var Erin eller den andra tjockisen, så mitt ”Hello” sas nog aningen tvekandes. Men Erin hakade på direkt och kortisen visade sig vara Heather och karln var Erins pappa. Informativt småprat skulle man kunna säga.

Men så gjorde jag ju misstaget. Alltså.. jag ställer ju aldrig frågan varifrån folk kommer, för jag vet ju att den alltid studsar tillbaks på en själv. Men nu gjorde jag något ännu värre. Jag ANTOG att de var amerikaner. ”Are you American?” frågade jag. För de allra flesta här är ju det, så kanske var det ett rimligt antagande. Men nej, såklart är de kanadensare. De som allra minst vill förknippas med sorten jag antog dem för att vara.

Men vad skulle jag gjort? Det blev ju en pinsam tystnad som någon var tvungen att fylla, och min standardfråga för pinsamma tystnader har jag inte använt på så länge att den reflexen inte kickade in. Nästa gång är det minsann allt jag ska tänka på. Jag tänker fylla hela skallen med ”If you were to sing a karaoke song, which one would it be?”

Corean Restaurant

I samma byggnad som James med familj bor ligger en koreansk restaurang. Detta är i sig inget ovanligt. Det ovanliga är att det på skylten utanför står ”Corean Restaurant”. Jag reagerade på den konstiga stavningen och frågade mitt sällskap vad sjutton det handlade om. Svaret var ett jag inte hade väntat mig.

Tydligen var det så att Korea stavades med C innan japanerna dök upp i bilden och beslöt sig för att ockupera landet. Japanerna tålde inte att Corea med sitt C kom före Japan med sitt J i alfabetisk ordning och ändrade därför stavningen till K, som ju kommer efter J.

Driver de med mig? Kan det verkligen vara en ockupationsmakts största problem, att komma senare i en alfabetisk ordning?

The Future is Now

För ett par kvällar sedan bjöd vi hem ett gäng från H:s jobb. Vi hade varit ute och ätit middag, och det var ett par timmars glapp mellan middagen och utgång som jag och H erbjöd att fylla. Nu kan vi dessutom underhålla i vår lägenhet eftersom alla möbler kommit på plats.

På skrivbordet stod mina två deodoranter, de som jag skrev att jag fått i paketet. Austin började fingra på dem och frågade vad det var för konstig design, is it some kind of future design? Eh... va? En helt vanlig roll on. Men Austin är ju som han är, lite... borttappad ibland...

De koreanska tjejerna såg alla ut som frågetecken. Inte över det som Austin sagt, utan det han höll i handen. Jag förstod ju inte vad de sa, det var ju koreanska, men kroppsspråket med de stora ögonen och halvöppna munnarna sa mig att deodoranter är något de inte riktigt är hemma på. It is called a deodorant, sa jag. But you probably don’t know what it is cause you don’t have those here. Ett långt “Ahh…” spred sig över rummet. Det är sant som de säger - The future is now.

My cool

Haha. Adam Tensta. Fan vilken talangfull kille. Jag hör honom på radio just nu. Han förtjänar sin framgång. Och han har vuxit mycket. Jag minns när han var lilla Adam som på Valborgs-mässoafton i tvåan på gymnasiet ville hångla med mig. Det fick han inte. Minns jag inte rätt att han även försökte med Minna och Linnea? Kanske också TT?

Nu, som kändis, får han nog hångla med nästan precis vem han vill.

177

Igår vaknade jag på helt fel sida. Jag var på dåligt humör, främst för att min rygg gjorde ont. Vad ska det vara bra för? Så vaknade jag sent också, vilket gav mig dåligt samvete. Kan jag vända tillbaka dygnet snart eller?

H beställde hem mat, men jag kände inte för ångat fläsk till frukost, så jag knatade ut för att handla ett nytt flingpaket och lite mjölk. James kom på besök och hjälpte H med riset och fläsket. Så satt de där och pratade koreanska medan jag sörplade i mig min frukost. Så frågar H mig om jag vill gå och bowla. Jag tänkte att det kanske kunde få mig på bättre humör, så jag sa ok. Efter nån timme kom vi iväg.

Vi mötte upp James fru och son på vägen. Och så körde vi på två banor. Par mot par liksom. Första serien gick rätt ok för oss alla. Förra gången vi bowlade fick jag 127 som mest. Så det ville jag ju slå. Och jag hade 124 när det var dags för tionde. Allt jag behövde göra var att få ner mer än tre. Första kastet (kastar man klotet?) fick jag ner tre käglor, på samma sida dessutom. Det skulle ju vara en barnlek att få ner en till. Men så får James för sig att börja prata med mig, precis som jag tar sats att släppa klotet, som självklart hamnar i rännan. Första rännan i hela serien måste självklart komma när jag behöver den som minst. Jag skyllde på honom. Så jag fick 127. Inget nytt rekord.

H spelade sämre än sist. Kanske var det för få öl inlandat i spelet, han är som bäst efter två och en halv. För han drar åt vänster. Alltid en spin åt vänster. Och så håller han klotet konstigt, men det vänjer han sig av med nu.

Andra serien lyckades jag sämre än i första, och fick 125. Men det var först vid den tredje som det intressanta började ske. James fru föreslog först och främst att vi skulle slå vad. Det par som spelade sämst i den tredje skulle betala för hela kalaset, 40 dollar. Eftersom jag och H hade spelat bättre de första två serierna vore det korkat att inte anta vadet. Och med den extra motivationen slog jag strike de två första, och fortsatte med spärrar hit och dit, och så en till strike. Det kändes lite som Thailand igen, då jag och H var team och spelade biljard med watermelon shakes som insats. Och eftersom James och hans fru spelade sämre än sina två första serier så vann vi lätt. Dessutom slog jag ju mitt rekort. Med hela 50 poäng! Slutresultat 177. Inte dåligt för en nybörjare som jag själv.

Inte konstigt att jag blev på bättre humör. Firade med Planet Earth på projektorn, och en drink. Och så jordgubbar. Det blev ju bra till slut.

Dahab

Fick för mig att lyssna på något annat än Sveriges Radio. Så jag lyssnar på The Voice, över nätet. Så spelar de Ghetto, med Akon, vilket ger mig starka minnen till stranden i Dahab. Det fanns en restaurang med solbäddar som jag alltid gick till efter frukost för att de hade de bästa banana-strawberry-juicerna. Och deras musik gick på repeat, mest Bob Marley, som alla strand-restauranger i hela världen spelar. Men mitt i allt Bobande dök Ghetto upp. Det enda som stod ut från all reggae. Och Mohammed, servitören, älskade den och sjöng med och visade kort på sin ryska flickvän.

Som igår, men ändå så långt borta.

Paket!

Igår fick jag paket på posten. Ja, ett riktigt paket, adresserat till mig! Jag visste ju redan att det var från Carro, och på ett ungefär vad det innehöll. Men ändå var det julafton att öppna det och titta. Mm... mascara, tack! Mina fransar har inte klätt sig på över en månad. Och så deodoranter. Notera pluralet. Perfekt! Nu slipper jag lukta kines. För kineslukten är faktiskt inget vidare. Och så lakritsen. Ja, den gick ju åt väldigt fort. Åt sista salmiakbalken imorse, efter frukostflingorna. Och så kortet såklart, personligt. Och så knappen, som jag inte riktigt förstår om den trillat ner av misstag eller om det var något uttänkt. Hursomhelst så bär jag den, den är ju från Carro oavsett om det var meningen eller inte...

Igår träffade jag någon i hissen. Jag har ju tyckt att det är lite pinsamt att säga hej till folk bara för att de råkar vara utlänningar, men det är ju ett säkert kort, eftersom man vet att de pratar engelska. Och det finns ju en grupp som hänger med varann, jag har sett dem när de äter middag tillsammans på restaurangen i vårt hus. Men det är ju inte så lätt att bekanta sig med en hel grupp som äter middag liksom. Man vill ju inte vara påträngande och konstig. Så igår var en av dem singled out from the crowd som man säger. Som jag säger. Det var en korean med en stor lastvagn i hissen, och hon (utlänningen) var rätt stor, så det var svårt för mig att komma in i hissen. Det skrattade vi lite åt, och så började vi prata. Erin. Det är hennes namn. Vi hann prata i tre våningar innan vi kom till hennes våning. Men nu är jag osäker. För tidigare har jag ju spanat in dessa utlänningar, och jag trodde att jag hade koll på vem den tjocka var. Men nu vet jag inte om det kanske finns två, och Erin är en av dem. Och jag vill ju inte hälsa nästa gång jag ser en tjockis, med risk för att ta fel. Alla vitingar ser ju likadana ut...

JSA

Ser på SVT:s hemsida att de ikväll (6 mars) visar den koreanska filmen Joint Security Area (JSA) på SVT2 kl 22.45. Den handlar om livet för soldaterna på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. En mycket rörande film som tar upp problematiken i uppdelningen på ett individuellt plan, snarare än nationellt. Jag minns att det var den andra koreanska filmen jag såg. Nu har jag lyckligtvis hunnit tappa räkningen. Om ni har möjlighet att se JSA så bör ni göra det. Ikväll alltså, kvart i elva. Är man upptagen kan man ju alltid göra som förr i tiden, och banda. Eller som nuförtiden, och ladda ner.

Sydkoreansk film är befriande att se, när allt i Hollywood är samma.