Yellow dust

Det talas mycket om så kallat yellow dust.

Imorse tittade jag ut genom fönstret och kunde inte se bergen som jag vet befinner sig i fjärran. Vissa dagar är mer förorenade än andra, så jag antog att det helt enkelt var en sådan dag då smoggen gjorde sig påmind.

Men, så när jag gick utanför dörren märkte jag vilken blåst det var. Och i samtal med andra framkom klagomål på yellow dust.

Fenomenet hörde jag först talas om när jag lärt känna kanadensarna. Alla jämrade de sig över hur sjuka de varit efter sin ankomst till Korea. Det hade varit allt från vanliga förkylningar till allvarligare grejer som öroninflammationer och bronkit. Ja. Bronkit.

What's to blame? Eller snarare: Who's to blame. Kina såklart. Skyll allt på Kina. För det visar sig att gult damm som bildas i Kina flyger över till den koreanska halvön dagar som denna, då det är blåsigt. Sandstorm med ökensand resandes över havet.

Så hur kommer det sig att jag inte känner av det? Visst nyser jag ett par gånger, men hostar gör jag inte. Och jag har inte svårt att andas. Ögonen rinner definitivt inte.

Slutsatsen är att kanadensarna kom till Seoul från öppna landskap i hemlandet. Jag och H kom från gula-damm-värdlandet Kina. En tid innan dess Indien. Detta ska nog inte underskattas.

Våra lungor påverkas inte av lite rest-damm hitblåst från någon Kinesisk öken. Våra lungor är minsann mer världsvana än så...

Läser en nyhet på Svd.se.

Är det inte helt fantastiskt att planeten vi bor på är så stor att man fortfarande upptäcker platser och människor som tidigare varit helt okända för övriga världen?

Det är en helt kittlande tanke att veta om att det finns platser på denna jord som ännu inte är kartlagda.

Strålande, och aningen skrämmande.

Tacka internet för mycket. Tacka internet för att jag kunde se Eurovision Song Contest. Självklart inget jag sitter och glor på en lördagkväll hemma i Sverige. Men efter varit utanför Europa i ett år nu är det skönt med lite bekant, även om det är galna pirater och svensk falsk övertygelse att i år, ja i år banne mig, vinner vi.

Versionen jag laddade ner råkade vara den brittiska. Ni vet, landet som slutade allra sist i årets tävling. Och precis som de svenska kommentatorerna hyllade den brittiske sitt eget lands bidrag. Om de flesta andra bidragen hade han mest negativt att säga. Om Portugals bidrag däremot, det enligt min åsikt sömnigaste bidraget, sa han: ”Back to sobriety. Portuguese entry, you're gonna like this, nice song.” Sen att det bidraget inte fick ett enda poäng av det brittiska folkets röster är liksom bara grädde på moset. Om Sverige: ”You'll find this young lady a shimmering delight and yet, just a little bit frightening”. Så ser Charlotte ut för utländska ögon. Just a little bit frightening. Många gånger gick dock kommentatorn rätt så mycket för långt i just kommentarerna. Och nog är väl brittisk humor känd för att vara torr, men jag blir förvånad om samma kommentator får jobbet nästa år igen. När det är dags för Ukraina att läsa upp sina röster och ger tolv poäng till Ryssland klämmer den brittiske kommentatorn ur sig ”Ukraine wants to just be absolutely sure that the old… [en bits paus, förmodligen för att han inser hur fel ute han är just precis nu] the old electricity and the oil flows through”. Och efter att både Estland och Lettland gett höga poäng till Ryssland ger han denna: ”See, Latvia... Estonia, they know where the bread is buttered.” Jag menar, även OM det är så, så är det väl inte ett lämpligt tillfälle att uttrycka det? Det känns bara så jäkla kolonialt att uttrycka sig så.

Trots en översittartyp till kommentator var det ändå behagligt att se något som är så europeiskt. Min favorit var Turkiet. Skön låt, men också, är inte det språket helt sjukt sexigt?

Sneöga

Imorse när jag vaknade var det något som inte kändes helt rätt. Jag kunde inte öppna mitt högra öga, det liksom hängde i kanten. I badrummet fick jag se i spegeln hur hela höger öga var uppsvullet, med försämrad syn som resultat. Så hade jag sovit fel, eller smittats med något snusk från något av barnen? Eller hade jag helt enkelt bara blivit korean-ized på ena ansiktshalvan?

Well, inget av det faktiskt. För detta är säsongen för mygg i Korea. Och eftersom vi saknar AC och därmed har fönstren öppna även nattetid, är det uppenbart att de hittar in för att suga just mitt blod. Det är välkänt vid det här laget att jag är en favoriträtt. Och bett-allergin har inte lagt sig. Så trots att jag inte blev biten just på ögonlocket, utan faktiskt en bit ifrån, lyckas ändå hela ögat, och ögonbrynet svullna upp. Hela dagen har jag alltså gått och känt som att jag fått tandläkarbedövning rakt in i tinningen.

Inte som förr

Jag sitter just nu och mest väntar på att H ska komma hem. Jag är hungrig.

Seoul var grått i helgen, och alla vänner var bortresta på någon ö. Så därför var det jag och H som såg till att inte göra nånting alls, förutom att vila. Vad kunde vi göra, med ett väder som inte tillät oss att gå utanför dörren?

De senaste dagarna har saker börjat hända, och jag har låtit bli att i klartext berätta vad det är som sker. Jag är inte gravid, som en kommentar påstod. Nej tack, det hoppas jag inte.

Jag har blivit med sysselsättning. Ja, och det är skönt att få något att göra som gör mig aningen mer självständig än vad jag lyckats vara de senaste månaderna. Det känns bra att hamna på rätt köl igen.

Och så har jag börjat bli rätt så seriös med gymet också. Sex dagar i veckan. Så den dagliga rutinen har intensifierats, och befästs. Det är nice.

Kryptologi

Nu kanske det börjar hända intressanta saker.

Och genast blir jag kryptisk igen...

Inte ok

Seriöst.

Kickin' It In Geumchon

Med risk för att det blir lite Korea-internt. Men jag kunde inte låta bli.

Sammanfattning

Nedan finns en minst sagt detaljrik skildring av vår resa till Bali. Detta inlägg är enbart översikten. Tipset är att läsa detalj-rapporten nerifrån och upp. Titlarna är dagarna, och resan började med onsdag.

Överlag kan man säga att Bali var fantastiskt. Värmen var lagom fuktig. Maten var god. Shoppingen aningen bättre än min erfarenhet av Thailand (tro det eller ej). Människorna vänliga och leende. Vågorna höga. Ja, det finns verkligen inget att klaga på som har med Bali att göra. Fascinerande djungel måste jag säga, kanske säger jag så för att jag efter att ha bott i Seoul i ett halvår knappt minns hur natur ser ut.

Jag skulle rekommendera nästan vem som helst att åka. Men man behöver mer än fem dagar, det är en stor ö. Och kanske ska man skippa resorterna trots allt. Visst är det skönt med pool, men friheten av att uppleva riktiga Bali väger tyngre enligt min åsikt. Hade vi haft en månad hade jag nog varit nöjd. Den här gången lämnade jag suktandes efter mer. Men kanske är det så en resa ska kännas i efterhand.

Vissa bilder fick inte plats i den detaljerade rapporten (om du läst hela: imponerande!). Så några av de allmänna Bali-bilderna får plats här istället – i summeringen.

Söndag

Vi mådde ju lite dåligt av all sol, så vi vaknade sent. Jag hann med frukosten dock, man ska ju passa på medan man kan. Att checka ut visade sig vara lite av en svårighet eftersom någon köordning inte hölls, men det löste sig också till slut. Men receptionen verkade inte ha dökoll, så jag postade inte vykorten hos dem som var tänkt. Jag vill ju att de kommer fram.

Vi mötte upp gruppen för gemensam lunch. Sen bar det iväg i bussen för mer powertourism. Första stoppet var en kaffefabrik där de hade en sån där exotisk katt i en bur. En sån där katt som ser ut som en stor mård, som äter kaffe och sedan bajsar ut kaffebönorna. Det blir då världens dyraste kaffe, för det är nått i matsmältningsprocessen som gör att kaffet smakar extra gott. Så hade de konst, tavlor målade med kaffepulver som färg. Provsmakning var obligatoriskt, mest för att de hoppades på försäljning.

Och så in i bussen igen och vidare till det efterlängtade stoppet i Monkey Forest, eller kanske Monkey Temple. Det är lite oklart. Hursomhelst, vägen upp till templet gav en fantastiskt utsikt över havet och klipporna.

Och vi hade köpt små påsar med bananer från några äldre damer vid entrén, som vi skulle mata aporna med. Det fanns små apor, hövding-apor, gravida apor, skäggiga apor – ja, de flesta varianter fanns representerade. De var fina. Och jag pratade med dem på svenska. För att förvirra dem lite. Det roliga var att om man matade dem men höll fast i bananen, samtidigt som de höll grepp om den, så blev de jättekinkiga och fräste och visade tänderna.

Planen var att besöka en strand, men vi fick ändra planerna eftersom det var nått privat party som höll på. Istället åkte vi till en latex-fabrik... Asså, jag vet inte... Strand på Bali... eller latex-fabrik... vad väger tyngst? Jag var artig och steg ur bussen åtminstone. Och besökte deras toalett för att kunna kräma på sån där efter-sol-aloe-kräm över hela magen. Så nått var ju stoppet bra till iaf.

Vidare till en stor park för att kolla in antingen något slags krigs- eller frihets-monument. Runt detta monument var det återigen fullt med folk. Det spelades fotboll och flögs med drakar. Det var snyggt eftermiddagsljus och H:s foton blev stadiga.

Och så det som är obligatoriskt på all sorts charter, någon typ av dansuppvisning. Suck. Jag vet att man ska uppskatta olika kulturer och vara tacksam över vad man får se och allt sånt. Men dans? Vi fick ett A4-papper som på engelska berättade historien dansen skulle symbolisera. Nej, jag hade mer roligt av att kolla in ödlorna som sprang upp och ner längs väggarna i lokalen.

Efter 50 minuters tortyr med obegripligt scenuttryck körde vi vidare till ett shoppingcenter där allt var skattefritt. Vi köpte enbart småsaker. I shoppingcentret låg även den kinesiska restaurangen där vi åt middag. Vi delade inte bara bord med andra från gruppen, utan även maten. Det var lite underligt att allihopa dela med sig av de olika maträtterna, speciellt som vi inte kände varandra.

Massage var sista stoppet. En hel timmes fotmassage, och ville man kunde man köpa sig en extra timme och få hela kroppen omhändertagen. H var på för det sistnämnda, men jag ville bli rörd så lite som möjligt. Huden brände. Så jag nöjde mig med fötterna, den delen av kroppen tillsammans med ansiktet som var de enda skonade delarna. Tyvärr visade det sig snart att fotmassagen riktade in sig ganska mycket på benen med, så man kan säga att jag tillbringade en timme med att hålla andan av smärta. Man kan ju inte säga till att det är för hårt heller – man vill ju inte verka mesig.

Efter massagen var det dags att förbereda sitt adjö till den underbara djungelön och återvända till flygplatsen som för några dagar sedan välkomnat oss till Indonesien. Vi stötte på patrull vid incheckningen där de försökte pracka på mig en biljett ut ur Korea, de hade uppenbarligen ingen susning om svenska villkor för besök till Korea. Men de var ju inte direkt artiga i sitt sätt att ta reda på det heller. Efter att vara någorlunda berest numera ser jag ett mönster. Lokalbefolkningen i de flesta länder är fantastiska, Balineserna är inget undantag till detta. Men lokalbefolkningen som representerar något, som en myndighet, eller ett flygbolag, ja, de känner att de måste utöva något slags makt över en. Kanske enbart därför att de tror att de kan. Men vi kom ur även denna situation, utan att behöva köpa returbiljett till mig.

Förberedda på sju timmars flygning gick det mycket lättare att hantera hemresan. Dessutom var det redan natt, så vi sov i stort sett hela resan. Fyra heldagar med smockfullt schema kräver en god natts sömn, och kanske är inte ett flygplan det bästa av platser, men när man är så trött spelar det knappast någon roll.

Och i taxfreen på Balis flygplats fann jag något överraskande, men också väldigt glädjande. Speciellt som det är problematiskt att skicka choklad tvärs över jorden.

Lördag

Tro det eller ej, men dag fyra var tom. Inget fanns på schemat och det gjorde att vi kunde arbeta på att få till en bränna. H ville sova länge, så jag gick själv ner till frukosten (frossa i mörkt bröd och apelsinmarmelad) och sedan ner till poolen. Solen var stark, och eftersom jag har lärt mig av mina misstag hade jag massa solkräm på mig, som jag var noga med att förnya efter att jag doppat mig i poolen. Jag såg H vinka från balkongen efter ett par timmar och snart kom han också ner och gjorde mig sällskap.

Så där låg vi och stekte. Bokstavligt talat. Vi märkte det inte själva, men visst brände vi oss. Jag gick upp på rummet för att hämta något, och fick se mig själv i spegeln. Jag bestämde mig för att ligga i skuggan efter det. Men solen hade redan lyckats stiga mig åt huvudet på det sättet då man blir sjukt trött och har huvudvärk, trots att man druckit massa med vätska.

Däremot hade vi inte ätit mycket, så vi tog en kort promenad längs med stranden för att lösa det. Det var packat med folk, som om det var något speciellt som hände, kanske en nationell högtid eller liknande. Folk lirade fotboll och promenerade i vatten-brynet. Det var mysigt att se så mycket inhemska turister, för det var rätt tydligt att det var indoneser på besök. Ungefär som vi svenskar reser till Gotland – eller Koh Lanta.




Det blev pizza till middag, fast konceptet var aningen missförstått. Överdriften av tomatsås var enorm. Så jag åt av toppingen och lämnade resten.

Bubbelvatten! Ni vet att jag skrivit om att det i Korea inte finns bubbelvatten, well, nu fick jag chansen att stilla min abstinens. Jag drack inte en, utan två flaskor bubbelvatten till min pizza. Ah, det var magiskt.

Fredag

På fredagen hade jag och H som plan att åka med på en Daycruise som var en av arrangörens tillvals-aktiviteter. Vi startade som vanligt tidigt och mötte de andra i lobbyn innan åtta på morgonen.

Båtresan var otroligt vacker. Havet kristallblått och öarna omkring lummigt gröna.

Den stora båten tog oss till en ö/entertainment center (som jag kallar det). Det var som en stor station mitt i vattnet, med lunchrestaurang, vattenrutschkana, jetskis och bananbåtar.

Från denna artificiella ö tog vi en mindre båten till en riktig en ö, som tydligen kallas sköldpaddsön därför att sköldpaddor kommer upp på en av stränderna för att lägga sina ägg där. Hela gruppen, och en massa andra arrangörers grupper fotades när de höll i en levande stackars havssköldpadda. De jonglerade den mellan sig. Vår guide frågade om inte jag och H också ville ha en bild. Men nej tack. Lämna de stackars djuren ifred.

Stationen efter sköldpaddsfotona var kokosnötsdrickandet. Vi fick en kupong som det stod ”1 Free Coconut” på som vi löste in mot en kokosnöt med två sugrör. Guiden frågade igen om vi ville ha foto på oss båda drickandes kokosnöt. Vi tackade ja. Sköldpadda – nej, kokosnöt – ja.

Efter att ha tillbringat lite tid på den riktiga ön hoppade vi på nytt in i den lilla båten för att åka ut till halv-u-båten. Med det menas tydligen att om man går under däck finns där fönster så att man kan se vad som pågår under ytan. Vi såg fiskar. Stora fiskar.

Så tog den lilla båten oss tillbaka till den artificiella ön där det var upplagt för lunchbuffé. Men H, som aldrig har dykt, ville prova det innan lunchen. Så på med våtdräkter och BCDs och så en snabbgenomgång över var allt satt och annat som var viktigt. Jag hoppade i vattnet först – och försvann. Det var sjukt strömt, och allt jag kunde göra var att flyta med och hoppas att H och divemastern skulle komma efter snart. Men jag hade fått för lite vikter, fast jag sagt till att jag behövde mer, så jag sjönk ju inte. Så där flöt jag omkring, med all utrustning, och ingen riktning att simma åt. Men H och divemastern kom ikapp och från en liten båt stoppades mer vikter på mig. Så dök vi ner. Jag fick klara mig själv medan H hölls i av mastern.

Det var ju inget fascinerande dyk, det kan man inte påstå. Botten var nästan död, men några koraller i ett litet rev var envist kvar. Och där fick fick jag se clownfisk för första gången. Och sjöstjärnor. Eftersom vi bara flöt med strömmen behövde vi inte simma något själva, vilket gjorde att vi sparade luft. Så dyket kändes som att det höll på rätt länge, men någon djupmätare hade jag inte på mig, så det är svårt att avgöra hur långt ner vi var.

Efteråt var vi hungriga, och buffén var riktigt bra. Jag åt mest grönsaker och grillad snapper. Efter lunchen ställde vi oss i kön för bananbåten, ni vet en sån där gul lång uppblåsbar sak som körs bakom en motorbåt. När motorbåten kör fort hoppar bananbåten rätt så livligt. Det intressanta var att i kön fanns allt från 7-åringar till 65+. En svensk 65-åring skulle aldrig sätta sig på en bananbåt, men koreaner och taiwaneser i den åldern gör det, inte bara en gång, utan om och om igen.

Det var dags att lämna ön och stiga ombord på den stora båten igen. På resan tillbaks till Bali somnade H medans jag spanade efter hajar. Och jag tror faktiskt att jag såg en.

Man skulle ju kunna tro att folk var nöjda efter denna heldag med allt från kokosnötter till bananbåtar, men nej, gemensam middag stod på schemat även denna kväll. Planet Hollywood var målet, lite otippat kanske, men hamburgaren utan bröd funkade fint.

Jag och H bestämde oss för ännu ett besök till Kuta beach, bikiniletande för min del och massage för H. Så vi delade på oss. Jag hittade ingen bikini, däremot hörde jag svenska talas i en av butikerna, vilket jag ju inte hört på minst sex månader. Ringa hem räknas inte. Så eftersom jag var tvungen att ge upp, och H fortfarande var upptagen med sin massage, satte jag mig ner i en restaurang och skrev på lite vykort medan jag drack en vattenmelonsjuice. Vattenmelonsjuice låter så mycket bättre på engelska. Watermelonjuice.

Torsdag

Vi ville ju vakna tidigt eftersom vi ville få ut så mycket som möjligt av vår vistelse. Men då vi inte somnat förrän efter två sov vi till nio. Utiskten över havet var mer fantastisk i dagsljuset, föga förvånande kanske. Så jag satt på balkongen och njöt av brisen och tänkte för mig själv att jag har en ny erfarenhet att lägga till de övriga. Södra halvklotet. För första gången. Och medveten om ekvatorns närhet smörjde jag in mig rejält med solkräm. Man vill ju inte ha en upprepning av den läskiga brännan i Thailand.

Jag hade mycket höga förväntningar på frukosten, maten var ett stort skäl för mig att vilja komma iväg från Korea ett tag. Och även fast den inte var totalt jäkla minnesvärd så hade den åtminstone mörkt bröd, vilket helt saknas i Korea. Så jag såg till att frossa i det. H drack kaffe. Han är kaffedrickare.

Vi skulle inte möta de andra förrän vid tolv, så vi tog en promenad vid stranden för att kolla in de små krims-krams-butikerna. Det var inte mycket action, vi bodde på Sanur beach, som liksom är på motsatt sida från Kuta, som är mer happening. Vi satte oss i en restaurang och beställde läskeblask. Kollade in båtarna och fiskarna. Underligt att de bar stora mc-hjälmar på huvudet när de metade... Så såg jag en surfare. Också det första gången - de är ju inte så vanliga i Mellanöstern...

Lunchen var indonesisk. Det var intressant att se hur de andra betedde sig. Ingen verkade glad över att vara på Bali. Det är en koreansk grej att inte le, men på semestern borde man väl göra ett undantag? Maten var fantastisk, men mycket för mycket. Jag orkade inte äta ens hälften. Men jag bad om påfyllning av vatten precis hela tiden. Hettan var totalt utmärkt. Jag hör verkligen hemma i tropikerna.

Bussen körde oss till ett hinduistiskt tempel, där vi alla var tvungna att ta på oss kjolar för att få gå in. Det var mycket vackra saker att titta på. Och H fotade.




Sen blev det bazaar. Vi fick en timme på oss att shoppa och kolla in palatset i närheten. Jag hittade ett par nya knytbyxor, shorts, och H prutade. Bazaaren var verkligen färgsprakande. Massor av trä- och tyg-produkter. Men träpenisarna gjorde mig lite illa till mods, jag har väl gått och blivit pryd efter att ha levt i Korea i ett halvår. Palatset var rätt häftigt det med. Det såg i stort sett ut som templet vi sett tidigare under dagen, bara det att det var mycket större.

Fler souvenir-butiker blev det på vägen hem. Man kan väl anta att guiden, eller researrangören på något vis får en del av försäljningskakan.

Efter den gemensamma middagen, som kändes som en japan-korea-indonesien-fusion, tog jag och H farväl av gruppen och tog taxi till Kuta beach. Det är där det händer. Som man säger. Vi kollade in barerna, butikerna och caféerna.

Stranden var mycket trevlig, och att se stjärnor igen var en upplevelse. Men jag blir lite nervig bland folkmassor, speciellt i länder som har rykte om sig. Så vi höll oss undan de värsta turiststråken och åkte tillbaks till hotellet rätt tidigt. Vi var ju trötta också.

Onsdag

Förväntningarna var höga inför resan till Bali. Vi kom tidigt till flygplatsen som vi blivit tillsagda att göra och hade därför flera timmar till övers innan det var dags att lämna Seoul.

Flygresan som vi trodde skulle ta 4-5 timmar visade sig vara mycket längre än så. Hela sju timmar tar det att flyga från Seoul till Denpasar. Det är ju för fasen Stockholm-New York! Sett i det perspektivet kanske vi skulle valt en annan destination för en så kort vistelse. Men väl framme släppte alla sånna tankar. Det var sent på kvällen och vi möttes av den berömda luftfuktighets-väggen. Det luktade bränt, det luktade Indien.

Immigrationskontrollen tog långt mer än en timme, men till slut kom vi igenom. Vad är det förresten med u-länder och deras mani att vilja ta upp en hel sida i ens pass? Räcker det inte med en stämpel? Måste de sätta ett klistermärke över hela sidan och stämpla det? Det tar ju så mycket plats...

Nåväl, vi var sist att ansluta till gruppen som alla köpt samma paketresa, men det var ju inte vårt fel direkt (att vi var sist alltså, inte paketresan...). Vi packades in i en buss som skulle köra oss till hotellet. Eftersom det redan var becksvart ute var det svårt att få några första intryck annat än värmen och dofterna. Det var dock uppenbart att det var grönt med växter precis överallt.

Vårt hotellrum bjöd på havsutsikt och minibar. Jag somnade medan H satt ute på balkongen med en öl, lyssnandes på vågorna från havet.

Redo?

Är ni verkligen redo för detta? För nu kommer det. Allt på en gång.

Vafan är detta nudå?!

Var ute med Heather och Erin igår, för att fira att Heather fyllde 23.

Vi sitter i en bar när det på teven kommer upp en reklam för deodorant. Vafan?!! Vad är detta nu?! Efter sex månader i Korea har jag ännu inte lyckats se en enda deo, än mindre Niveas.

Nu har jag tack och lov fått det skickat till mig, så kanske ska jag inte klaga. Men när reklamen dyker upp känner jag mig ändå lurad. Man kan väl inte marknadsföra något som inte finns??

ps. rapporten är på g. det tar bara lite tid att skriva...