Rom III

Den tredje dagen checkade vi ut och lämnade vår bagage på vårt hostel innan vi tog den sedvanliga frukosten. Eftersom vi hade gjort all sightseeing som jag innan resan hade planerat för stod vi lite handfallna inför vad vi skulle hitta på. H kom på att han ju ville se den där statyn i väggen som ser ut som en solgud som man stoppar handen i, som också var med i en gammal klassisk film. Ja, det var beskrivningen vi gav till receptionen som genast förstod att det var Bocca della Veritá vi pratade om. Metron, numera vår bästa vän i Rom, hjälpte oss en bit på vägen dit. Men det blev också en liten promenad förbi Palatinens utsida tills vi nådde vårt mål. En liten kö utanför kyrkan markerade vart vi skulle. Vi tog ett par bilder och lämnade en donation, så kunde vi checka av en till attraktion på listan över Roms sevärdheter.

Vi tog buss till Piazza Venezia där jag visste att vi kunde promenera längs med shoppinggatan Via del Corso. H tröttnade snabbt dock, så vi satte oss på ett café för lite förfriskningar innan vi fortsatte. Jag gick in på Levi´s, ger upp ska man inte göra i första taget. Och skam den som ger sig och allt det där, det funkade. Jag hittade ett par helt nya jeans, som faktiskt är mer i min storlek än de andra jag kämpat med i ett par veckor nu. Jag hade liksom glömt bort hur det var att gå i ett par byxor där benen inte tog i varann när man stegade.

Nöjda med Rom nu åkte vi tillbaks till vårt hostel där jag packade om mina väskor lite, för att klara flygbolagets krav om vikt, och säkerhetskontrollens krav om vätskor. Sedan gick vi ner mot Termini för att hoppa på Leonardo Express ännu en gång, fast åt andra hållet.

Planet blev aningen försenat, och jag och H skrattade åt kaptenens attityd när han skrek ut i högtalarna att alla skulle sätta sig ner på en ledig plats så att vi inte behövde vänta 20 minuter till på en ny avgångstid. Han la också till att alla hade de familjer de ville komma hem till i tid på kvällen. Hysteriskt roligt, speciellt som flygbolaget Wizz hade kunnat avhjälpa detta problem genom att ge alla passagerare bestämda platser. Det tenderar att ge mindre krångel, men det verkade inte detta budgetflyg förstått.

Intressant var också italienarna bakom som inte verkade ha flugit förut, de tjöt när vi lyfte och applåderade när vi landade. Dessutom hann de med en högljudd ”Happy Birthday”-sång på italienska medan vi var på väg in till gaten. Det finns ju skäl till varför italienare inte är kända som tysta och timida varelser i alla fall...