Vickan nämnde Egypt Air i sin kommentar till förra inlägget och det fick mig att minnas det jag också hade tänkt skriva om men glömde bort efter all sighseeing igår.
När jag stod i flygplansgången för att ladda upp mitt handbagage i ”the compartment above me” trängde sig en tolvårig georgisk pojke förbi mig, för att slå sig ner på min plats vid fönstret. Jag stördes mycket av hur han puttade undan mig och lät nog rätt otrevlig när jag informerade honom om att han tagit vår plats. Jag hann liksom inte uppfatta att det var ett barn, och kände skuld över att ha varit så okänslig. Men, visade det sig, grabben blev ett irritationsmoment under hela resan. Han kunde inte sitta still för en sekund. Och redan innan vi lyft hade han hunnit be två flygvärdinnor om ett glas cola. Hans mamma satt framför och brydde sig inte ett dyft om hur hennes son levde rövare i planet. Han flippade med matbrickan, upp och ner, lås, och så ner och upp och lås igen. Han sprang fram och tillbaka i planet för att prata med sin vän längre fram. Han stod i vägen när matvagnen kom. Han lyfte armstödet och släppte ner det igen så hela vår stolsrad skakade. Och emellan allt detta verkade han tro att kabinpersonalen enbart var ämnad för honom. Detta var ju en korta resan på två timmar, och personalen hade det redan stressig nog med att hinna få ut mat och kaffe till alla. De behövde liksom inte mer stress från pojken som skulle få sina colaglas påfyllna stup i kvarten, eller be om ritpapper, eller få sin mat före alla andra, eller få sin bricka bortplockad före alla andra. Och hela tiden satt mamman framför och gjorde ingenting åt saken, snarare hjälpte hon att rättfärdiga pojkens beteende genom att själv påkalla personalens uppmärksamhet för att mer eller mindre beordra dem om nya sittplatser så att hennes familj kunde sitta ihop.
Familjen dysfunktionell på semesterresa. Det är stunder som dessa som jag är glad att jag själv inte är i serviceyrket åtminstone just nu.
Man kan ju glädja sig åt att pojken var på tvåtimmarsflygningen mellan Kairo och Istanbul, och inte på niotimmarsflygningen från Bangkok till Kairo. Och att planet inte hade en rökavdelning trots allt...
När jag stod i flygplansgången för att ladda upp mitt handbagage i ”the compartment above me” trängde sig en tolvårig georgisk pojke förbi mig, för att slå sig ner på min plats vid fönstret. Jag stördes mycket av hur han puttade undan mig och lät nog rätt otrevlig när jag informerade honom om att han tagit vår plats. Jag hann liksom inte uppfatta att det var ett barn, och kände skuld över att ha varit så okänslig. Men, visade det sig, grabben blev ett irritationsmoment under hela resan. Han kunde inte sitta still för en sekund. Och redan innan vi lyft hade han hunnit be två flygvärdinnor om ett glas cola. Hans mamma satt framför och brydde sig inte ett dyft om hur hennes son levde rövare i planet. Han flippade med matbrickan, upp och ner, lås, och så ner och upp och lås igen. Han sprang fram och tillbaka i planet för att prata med sin vän längre fram. Han stod i vägen när matvagnen kom. Han lyfte armstödet och släppte ner det igen så hela vår stolsrad skakade. Och emellan allt detta verkade han tro att kabinpersonalen enbart var ämnad för honom. Detta var ju en korta resan på två timmar, och personalen hade det redan stressig nog med att hinna få ut mat och kaffe till alla. De behövde liksom inte mer stress från pojken som skulle få sina colaglas påfyllna stup i kvarten, eller be om ritpapper, eller få sin mat före alla andra, eller få sin bricka bortplockad före alla andra. Och hela tiden satt mamman framför och gjorde ingenting åt saken, snarare hjälpte hon att rättfärdiga pojkens beteende genom att själv påkalla personalens uppmärksamhet för att mer eller mindre beordra dem om nya sittplatser så att hennes familj kunde sitta ihop.
Familjen dysfunktionell på semesterresa. Det är stunder som dessa som jag är glad att jag själv inte är i serviceyrket åtminstone just nu.
Man kan ju glädja sig åt att pojken var på tvåtimmarsflygningen mellan Kairo och Istanbul, och inte på niotimmarsflygningen från Bangkok till Kairo. Och att planet inte hade en rökavdelning trots allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar