Sent igår kväll begav vi oss till busstationen. Det var lätt att hitta, och att fråga på vägen var heller inget problem. Klockan elva avgick bussen och jag somnade rätt fort. Det var stora och rymliga säten, bättre än Egypt Airs. Vaknade gjorde jag några timmar senare när det var dags för gränskontrollen. Det tog ungefär en timme, där den bulgariska sidan var mycket snällare mot mig och mitt pass än mot H och hans pass. Det lönar sig att vara EU-medborgare visade det sig. H fick massa följdfrågor om resandet, mitt pass scannades bara.
Det var ett par toalettstopp på vägen, som annonserades ut på vad man kan gissa var bulgariska. Ett av stoppen försvann H iväg för att leta efter toaletten. Han var inte borta speciellt länge, men helt plötsligt började bussen att köra, utan honom på. Så jag fick hojta till och säga åt dem att stanna. De blev sura för att H tog upp tid, men hallå, det var ju ett stopp menat för toalettbesök. De frågade om jag inte kunde ringa honom, men vi har ju inga telefoner. Jag sa bestämt att han nog kommer snart, och höjde rösten när värdinnan suckade. Som om hon behövde få det förklarat för sig att man inväntar de som har betalat för sin biljett. Speciellt som en ankomstid inte angivits, då man inte kan veta säkert hur fort immigrationen går.
Det var inte bara värdinnan som var dum i huvudet. Busschaufför nummer två hade tydligen behov av att röka en cigarett i halvtimmen ungefär, medan han körde. Så hela bussen stank rök till slut.
Bulgarien var mörkt till sjutiden, då började man se dimman och snön ordentligt. Här är det nollgradigt och vitt. Jag har inte sett riktig snö på typ två år. Eller nåt.
När vi kom till Sofia annonserades inte det heller ut, alla bara gick av, så vi antog att det var sista stoppet. Det snöade och väskorna var tunga. Vi frågade i informationen efter Makedonia Square, och blev hänvisade till internationella bussterminalen. De måste trott att vi skulle till landet Makedonien. Vid spårvagnsstationen visste vi vilka nummer vi kunde ta, men inte i vilken riktning, och några skyltar fanns inte med färdplaner. Vi frågade i en kiosk om biljetter, men kvinnan därinne bara ryckte på axlarna åt oss. Så vi hoppade på nummer nio i hopp om att det skulle vara rätt riktning. Fick hjälp av en kvinna att använda biljettmaskinen, eftersom alla bokstäver såg väldigt främmande ut. Hon talade också om för oss vilket stopp Makedonia Square var, för det finns liksom inga markerade stationer med skyltar.
Vi klev av och promenerade en kort bit till vårt hostel där vi nu checkat in för att bo i ett rum med fyra andra. Internet går fort och Youtube funkar, så nu har jag uppdaterat mig på Melodifestival, och tycker nog rätt låt vann. Fast nån popsång-erska är hon inte den där Malena.
Förresten pratar typ ingen engelska här verkar det som. Och det kan nog vara praktiskt att lära sig alfabetet fort. Det kan nog vara det mest främmande land jag har varit i. Vi får se hur det utvecklas.
Det var ett par toalettstopp på vägen, som annonserades ut på vad man kan gissa var bulgariska. Ett av stoppen försvann H iväg för att leta efter toaletten. Han var inte borta speciellt länge, men helt plötsligt började bussen att köra, utan honom på. Så jag fick hojta till och säga åt dem att stanna. De blev sura för att H tog upp tid, men hallå, det var ju ett stopp menat för toalettbesök. De frågade om jag inte kunde ringa honom, men vi har ju inga telefoner. Jag sa bestämt att han nog kommer snart, och höjde rösten när värdinnan suckade. Som om hon behövde få det förklarat för sig att man inväntar de som har betalat för sin biljett. Speciellt som en ankomstid inte angivits, då man inte kan veta säkert hur fort immigrationen går.
Det var inte bara värdinnan som var dum i huvudet. Busschaufför nummer två hade tydligen behov av att röka en cigarett i halvtimmen ungefär, medan han körde. Så hela bussen stank rök till slut.
Bulgarien var mörkt till sjutiden, då började man se dimman och snön ordentligt. Här är det nollgradigt och vitt. Jag har inte sett riktig snö på typ två år. Eller nåt.
När vi kom till Sofia annonserades inte det heller ut, alla bara gick av, så vi antog att det var sista stoppet. Det snöade och väskorna var tunga. Vi frågade i informationen efter Makedonia Square, och blev hänvisade till internationella bussterminalen. De måste trott att vi skulle till landet Makedonien. Vid spårvagnsstationen visste vi vilka nummer vi kunde ta, men inte i vilken riktning, och några skyltar fanns inte med färdplaner. Vi frågade i en kiosk om biljetter, men kvinnan därinne bara ryckte på axlarna åt oss. Så vi hoppade på nummer nio i hopp om att det skulle vara rätt riktning. Fick hjälp av en kvinna att använda biljettmaskinen, eftersom alla bokstäver såg väldigt främmande ut. Hon talade också om för oss vilket stopp Makedonia Square var, för det finns liksom inga markerade stationer med skyltar.
Vi klev av och promenerade en kort bit till vårt hostel där vi nu checkat in för att bo i ett rum med fyra andra. Internet går fort och Youtube funkar, så nu har jag uppdaterat mig på Melodifestival, och tycker nog rätt låt vann. Fast nån popsång-erska är hon inte den där Malena.
Förresten pratar typ ingen engelska här verkar det som. Och det kan nog vara praktiskt att lära sig alfabetet fort. Det kan nog vara det mest främmande land jag har varit i. Vi får se hur det utvecklas.
1 kommentar:
Jag tror att du har spenderat alltför mkt tid utanför Europa LOL... efter att du har bott i Seoul tycker du att Sofia är främmande?!?!?!? hihihih....
Skicka en kommentar