Koh Samet i några rader

Här är de utlovade bilderna, eller ja, ett par stycken blev det i alla fall.

När vi först kom till ön Koh Samet checkade vi in på ett guesthouse och satte oss direkt i deras restaurang för att avnjuta dagens första mål mat. Till min förtjusning hade vi åtta gnyende små hundvalpar och deras mamma som sällskap, och det var omöjligt att inte klappa de mjuka små liven. Alla valpar var svarta utom en enda.


Ute i vattnet låg en brygga och flöt. Eller räknas det som en flotte kanske? Hursomhelst, vi simmade aldrig ut till den. Jag är för feg. Är fortfarande skraj för vatten jag inte bottnar i, i alla fall om jag inte har mask på mig.

Alla dagar med sol låg vi på stranden. Det kom ett par regnskurar med massa mullrande åska. En morgon vaknade vi faktiskt av en stor knall. Så öste regnet ner i en halvtimme och slutade lika tvärt som det började. På bilden nedan är vi på väg tillbaks till vår bungalow efter en lång, slitsam dag av att försöka få igång en ny solbränna. Jag ser nog lite utmattad ut på bilden där jag går och bär runt på vår strandmatta.



Och det här var vår bungalow med aircondition som vi pröjsade hela 900 baht per natt för. Sinnesjukt dyrt. Men vi hade valt att byta till detta eftersom vårt första boende saknade eluttag. Vad är det för stil? Hur ska man kunna ladda kamerabatterier? Eller hålla sin laptop igång? Nej, ett eluttag minst behöver man, vi har vår egna stinger (vad heter det på svenska, sån sladd med flera uttag på sig) med oss, så ett hade räckt gott och väl. Men det blev till att flytta till detta rum med havsutsikt och egen verandra. Men myggen var inte nådiga. Så det var myggspray gånger hundra och kol också som brann. Trots det fick jag i snitt 5 bett per kväll. Mest på röven (för den sprayar man ju inte), vilket inte är så sexigt i bikini...




Jag blev sjuk och var sängliggande i två dagar, hade nog ätit nåt dåligt, så H fick försöka underhålla sig själv bäst det gick på stranden. Det kan inte ha varit lätt för honom, att leva utan alla mina egenkomponerade sånger som jag ständigt sjunger. Eller så var han helt nöjd med att plåta hundar på stranden under tystnad.



På kvällarna tävlade restaurangerna i att locka folk med billiga coctails (singla slant och få gratis sprit) eller shower, som den här bilden visar. Fire show hette det logiskt nog. Visst var killarna duktiga, men jag hade gott kunnat leva utan den svenska familjens kommentarer vid bordet bakom. För övrigt var hela Koh Samet bestående av thailändare (från Bangkok) och svenskar. Inte ens i Phuket kändes svenskheten så koncentrerad. Men jag blev av med lite av min hemlängtan åtminstone genom att höra på deras ibland pinsamma kommentarer.



Så såg alltså ö-rutinen ut. Vakna, äta frukost, ligga på stranden några timmar, hem och duscha, ut och äta middag och titta på eldshow. Tillräckligt fascinerande liv för att orka med detta i en vecka. Sen var det dags att återvända till Bangkok igen.

Och här sitter jag nu, och ber till gudarna att det ska gå att publicera detta inlägg utan några större problem med ett internet som inte samarbetar så mycket man skulle önska. Håller tummarna och trycker på "publish".